måndag 24 oktober 2011

Hur är det möjligt?


När man börjar tänka efter på människor, på kärlek, livskamrater, sannolikhet, vad man önskar, då känns det jäkligt konstigt att människor överhuvudtaget finner varandra!

Om jag går till mig själv bara. Om jag börjar fundera på de egenskaper jag önskar hos en livskamrat, så önskar jag ju att han har humor och självdistans. Att han vågar vara sig själv och är trygg i det. Att han älskar mig för den jag är tack vare och trots det! Att han gillar djur. Att han delar samma grundvärderingar som mig - vad som är viktigt i livet! Att han attraheras av mig. Att jag attraheras av honom. Å sen finns det ju en å tusen saker till liksom. Å så ska dessutom jag uppfylla hans önskningar på hur de ska va.

Å sen uppepå det så ska man ju lyckas träffas och möta varandra på nåt sätt!

Ju mer jag tänker på det - desto mer omöjligt verkar det! Det är verkligen konstigt att människor finner varandra! Men på nåt sätt så händer det ju här å där lite hela tiden! Så det verkar ju kunna hända på nåt sätt ändå! :-)

Olika människor - olika synsätt!


Tänk en sådan skillnad det är på reaktioner och svar beroende på vem/vilka man frågar/berättar saker för!


Hur vi reagerar på andra människors reaktioner beror ju mycket just på hur vi väljer att reagera, på vad vi bär med oss i vår ryggsäck, dagsform, humör, vad det är som speglar oss i just den personen och situationen!

Men jäklar vad viktigt det är att omge sig med människor som stärker en, som höjer energin! Alla människor vi har omkring oss kan vi inte välja, men när vi kan välja är det viktigt att välja och välja bort om det behövs!

Vi kommer alltid att möta människor på vår resa i livet, som vi upplever som besvärliga, som vi helst skulle slippa. Men de finns där för att vi ska lära oss något. Om dem, om oss själva, om livet! Vi är här för att lära. Annars skulle vi inte vara här!

Men tillbaka till där jag började. Så olika det är vilken reaktion man möts av, beroende på vem man pratar med! det blev så himla tydligt en dag på jobbet när jag berättade en och samma sak för två olika personer!

Först berättade jag för en bekant som kom in på jobbet och skulle handla - att jag sökt skola till våren, förskollärare, då han frågade läget och vad som händer i mitt liv osv. Han tittade på mig med en överlägsen blick och sa: Du ska alltså utbilda dig, för att jobba på DAGIS?! Som att jag var fullkomligt pantad i huvudet. Jag svarade att ja, jag ska utbilda mig för att jobba med barn! Jag ser verkligen fram emot det och det känns enormt roligt och viktigt. Jag hoppas verkligen att jag blir antagen! =) Vi tycker inte lika i allt alla gånger vi människor och vad han tycker förändrar ju inte min känsla för detta, jag tycker ju fortfarande att det ska bli lika roligt! Men det var ju ingen uppmuntrande känsla han gav mig.

Senare samma dag berättade jag exakt samma sak för en kollega. Han sken upp och sa: Gud vad roligt! Min sambo har jobbat med det och trivdes verkligen med det! Barn är så härliga! Även om det kan vara slitsamt ibland som det kan i alla yrken, så ger de så mycket tillbaka! Å tänk så bra, du kommer alltid att ha jobb! Oavsett om du bor i stan eller flyttar ut på landsbygden! =) Han fortsatte prata på i samma positiva anda och min glöd över detta växte sig ännu större! =)

Snacka om skillnad i energiutbyte! :D Samma sak! Olika människor! Olika svar!

Å så är det ju lite med allt här i livet. Fråga tio olika människor och du får tio olika svar! Därför är det så viktigt att hitta sina egna svar. Sin egen väg. Det är även det som ändå är tjusningen med allt. Olikheterna och mångfalden. Det vore väldigt tråkigt annars - även om man förbannar det ibland! ;-))

söndag 23 oktober 2011

Tankar en vacker Söndag på hösten


Sitter vid köksbordet hemma i Gevåg och dricker morgonkaffe ur en blå favoritmugg och lyssnar till tickandet av köksklockan. Jag älskar att sova ut. Jag älskar lugnet här och det faktum att solstrålarna letar sig in genom köksfönstret och lyser upp min stund här och nu. Hundarna var också morgontrötta. Jonatan brukar vara det, men Mozart studsar för det mesta glatt upp så fort någon homo sapiens vaknar till liv.

Jag känner sådant lugn och ro i kroppen idag och njuter av det. Kände likadant igår. Känner sådan glädje och livslust och efter att ha varit trött och låg nu en period, så uppskattar jag det extra mycket. Ibland tror jag liksom att jag "tappat allt" när jag känner sådär en stund. Att jag på nåt sätt tappat min äkta glädje, min kraft och den där energin som gör att jag glöder och brinner. Som får mig att verkligen LEVA fullt ut. Som gör att jag VILL en massa. Å som får mig att bygga på för att göra verklighet av mina drömmar.

Men det hade bara vilat en stund. Ibland blir jag trött. Av allt runtomkring och inuti. Av höstmörker och omställning från sommaren. Ibland behöver jag bara få vara "on hold" ett tag. Låta allt bara vara ett rakt streck, en gråzon en stund. För att sedan kasta mig ut i den där berg och dalbanan som är mitt liv. Den som svänger och kränger, kastar mig våldsamt neråt för att sedan skjuta i höjden igen. Som ger mig skräckblandad förtjusning. Rädsla, glädje, tårar och mod i en salig blandning.

Det är så mitt liv ska vara. Jag har mina lugna raksträckor, men för det mesta är allt i ständig rörelse, hit och dit, upp och ner. Det är så jag vill ha det, även om jag förbannar det ibland! Ur motgångar föds styrka. Ur sorgen föds glädje. Vi är alla här för att lära oss - annars vore vi inte här! Livet går aldrig raka spåret fram, men det rör sig sakta i en spiralformad rörelse uppåt mot ljuset!

Igårkväll kände jag en stund av längtan. Längtan efter att möta den där mannen i mitt liv. Å undrade stilla: Var är han? Finns han? Kommer han någonsin att dyka upp? Idag känner jag att jag inte har den minsta lust att möta någon. Det går verkligen upp och ner det där och det är ganska sällan jag längtar ändå. Jag är rätt så nöjd som jag har det. Jag har ganska fullt upp med att leva. Å dagar som denna kan jag även känna en viss rädsla för att möta någon. Tänk om det inskränker min frihet? Jag är ju rätt så allergisk med att planera saker. Jag är rätt så allergisk mot många såna där rutiner som många människor tycker om. Att det skall ätas frukost, lunch och middag vid bestämda tidpunkter, att det alltid skall göras tillsammans. Missförstå mig rätt, det kan vara jättemysigt att göra sånt tillsammans . Men inte om det är ett måste. Det funderar jag på gällande föräldraskap också. Om jag någon gång blir en mamma, måste jag följa alla såna där rutiner då? Eller kan jag fortfarande vara mig själv i det, finna någon slags gyllene medelväg, balans? Jag kommer aldrig att få veta förrän då i den stunden om jag någonsin hamnar där - och kanske inte ens då!

Jag tror att det kanske är så att det kan finnas någon som det liksom fungerar med, där jag får vara mig själv och ge rum för någon annan - utan att det känns som att jag måste försaka något. Lustigt det där förresten med människor man möter. Det handlar verkligen om något slags personkemi, hur energierna fungerar ihop då man möter någon. Det finns de som visat intresse, som ser bra ut, är roliga och trevliga. Men det är något som saknas. Det går inte riktigt att sätta fingret på det. Det fattas något bara. Det klickar inte riktigt, det känns inte wow. Inte på något sätt alls. Det handlar verkligen om annat!

Det är fantastiskt spännande att leva i alla fall! Det är en sak som är säker! Å just nu i denna stund fick jag ett makalöst sug efter att läsa min kära Leo Buscaglia och inte har jag med mig boken! Istället skall jag använda denna dag till att ta den lite som den kommer. Till promenad i höstsolen. Till gos med små hundar. Till att öva - såväl plugg som dans. Å sen behöver det inte vara mycket mer än så. Jag älskar Söndagar. Har alltid varit lite extra förtjust i dem av någon anledning, vet inte varför. Söndag, det ordet smakar liksom bra, det ger en skön känsla i kroppen.

Nu tog det tvärstopp i skrivandet. Det brukar vara så. Önskar er alla en särdeles fin dag! :-)

torsdag 20 oktober 2011

Sluta jämföra sig!


Att hålla på och jämföra sig med andra är oftast så jädra onödigt.

Jag VET så jäkla väl att jag inte ska hålla på med det.

Jag kan verkligen plantera massor av idiotiska tankespöken i min hjärna.

Tankar som slutar med att "alla andra" alltid är snyggare, duktigare, mer vältränade, mer allmänbildade, smartare än mig. Att "alla andra" är något slags perfekta varelser.

Men ingen är perfekt.

Inte jag.

Inte de.

Alla har vi våra mindre och större stunder och dagar!

Jag är fantastisk just för att jag är jag!

Du är fantastisk just för att du är du!

Det finns bara en enda jag i hela världen.

Det finns bara en enda du i hela världen.

Rätt svindlande, pirrande och magisk tanke va?! :D

Fisiga förkylning!


Nu är jag trött på å va förkyld! Nu vill ja va frisk! Men är piggare i skallen, funderar en massa å känner mig lite rastlös och det är ju ett friskhetstecken! Försöker man ignorera att kroppen inte är okej genom att knapra värktabletter dagarna igenom och jobba ändå, så får man väl skylla sig själv antar jag! :P Orkar inte dansa ikväll känner jag och det känns lite trist. Men hoppas jag hänger med ändå sen! =)

Jag antar att förkylningen gör sitt till, men oavsett den, så har jag varit så jäkla trött ett tag nu... Bara önskat att vila och sova, inte haft någon riktig lust på något alls och ingen ork heller. Vet inte om det är hösten som gör det? Mörkret? Även om jag älskar hösten med sin friska luft och alla sina klara fina färger!

Äter tillskott av D-vitamin och magnesium nu och tycker att det börjar hjälpa upp en smula! Jag är tacksam över att sommaren igenom har jag känt mig så pigg, glad och lycklig mest varje dag, kanske gör det att jag känner av kontrasten desto mer nu när det inte känns så längre, men allt har sin tid. Nu kanske är en tid för vila, en tid att bara acceptera att jag inte orkar så mycket just nu. Att se till att göra sånt jag mår bra av och som gör mig glad, att försöka finna ljusglimtarna i tillvaron, som väger upp och gör den lättare!

Funderar mycket över borden och måsten. De finns inte egentligen. Inte i den utsträckningen som man tror i alla fall. Saker man får göra och inte göra, saker man får känna och inte känna. Men far åt helsike med alla såna där knasiga regler tänker jag. Så tänker jag ofta!

Vissa människor gör mig bara så himla glad, piggar alltid upp mig och gör att jag känner lycka! Jag är så glad för att de finns!

Nu tog det stopp i skrivklådan. Just nu är jag tacksam om jag ror hem den här engelska-grejen, så att jag har behörighet till skolan! Jag håller mina små tummar så hårt så hårt att jag ska komma in på skolan!!! Å om jag inte gör det, så har det en mening, då går det att söka igen. Men jag vill! Jag hoppas och ber!

Jag är tacksam över att jag trivs för mig själv även om jag känner längtan nån gång då å då!

Å i de stunder som känns lite tyngre tänker jag: Även detta är övergående! Å man får känna sig som en liten fis ibland!

Just nu, just i denna stund är jag i alla fall glad! Tacksam för det! =)


torsdag 6 oktober 2011

Att leva här och nu


Att leva här och nu.

Inte alltid så enkelt, men det går att öva sig, å de gånger man inte lyckas - så är det också helt okej.

Att sätta en massa press på sig själv i onödan hjälper ju inte till för att vara i nuet direkt! =)

Igår på jobbet träffade jag en människa som jag känner och vi pratade en stund. Han frågade hur det var och så och jag berättade att jag skall plugga igen till våren. Han tyckte det var roligt och sa att jag kunde ju göra sånt, jag har ju all tid i världen, jag som är ung. Å tillade "annat är det för en annan." Han är ju något äldre än mig som ni kanske förstår.

Men jag kunde inte låta bli att tänka: Är det verkligen så? Vi kan ju liksom aldrig veta hur lång tid vi har kvar i detta livet. Kanske har han längre tid kvar än vad jag har, sånt kan man aldrig veta. Jag kanske lever i 60 år till, jag kanske inte ens har en vecka kvar - sånt kan vi aldrig veta.

Så - varför begränsa sig?

Därför skall livet levas här och nu! Nuet är på något sätt det enda som finns!

Ibland sätter jag livet "on hold". Ibland längtar jag så mycket till olika saker att jag är mest där framme någonstans och allt annat än här och nu.

Ibland tänker jag på morgonen att idag är en bra dag, idag är jag pigg och glad osv osv. Sen kan jag vara trött, energilös, lite nere och inte alls "leverera" som jag har tänkt mig. Det är okej det med.

Vi är inga perfekta varelser - ska inte vara det heller.

Vi är här för att lära.

Det är därför vi är här.

Annars hade vi inte kommit hit! =)

onsdag 5 oktober 2011

Lycka!

Lycka är att bli älskad!

Älskad som vacker.
Älskad som ful.

Älskad som pigg.
Älskad som trött.

Älskad som stark.
Älskad som svag.

Älskad som liten.
Älskad som stor.

Älskad när man gör rätt.
Älskad när man gör fel.



Beröring


Fan vad jag kan längta efter det ibland! Beröring!

Har passat på att krama om mina vänner idag när de kikat förbi (TACK Malin å Erika!) =D

Men förutom att jag norpar mig en kram då och då, så är det lite fattigt på den fronten. Hundgos blir det dock MASSOR av när hundarna bor hos mig! =)

Jag tror vi alla behöver den - beröringen.

Spädbarn dör om de inte får beröring, det säger en hel del!

Lustigt var att när jag googlade bilder på "beröring" kom jag till ett eget gammalt blogginlägg när jag valde bilden! :-))

lördag 1 oktober 2011

Allt annat än perfekt

Idag har jag en riktig skräpardag. Jag behöver dem verkligen då och då. Är så galet trött och har hållit mig till verkligt basala saker idag. Typ sova, äta, pissa, skita.

När kroppen min behöver vila och sova, då lyssnar jag på den om jag har möjlighet. Undrar ibland om det bara är jag som är såhär trött då och då? "Alla andra" verkar snurra på konstant, tusen saker och projekt igång och ständigt i farten!

Jag mår bra av att vila upp mig rejält då och då. Då jag så gott som aldrig är sjuk numera, ser jag det som ett tecken på att min kropp mår bra nu! Trött eller ej!

Jag vet vilken mat min kropp mår bra av. Tror ni för det att jag alltid äter så? Nej. Ibland slarvar jag som bara fan. Å på nåt sätt mår jag bra av det med. Jag tror på att det är vardagsvanorna som gör det. Vad gör det att man slarvar ibland? Jag tror inte att fanatism är sunt på nåt sätt.

Jag vet att våra tankar skapar våra liv och vår värld. Tror ni att jag för det ständigt går omkring som nån buddha, eller ständigt ler? Nej. Jag har mina dagar som är sura, bittra, ledsna, förbannade. Jag surar och svär. Ibland är jag som en ettermyra eller sur som ättika. Ibland gör eller säger jag verkligt dumma saker till mina medmänniskor. Vet ni vad? Det är okej det med. Jag accepterar och förlåter mig själv. Det fina är att det går att säga förlåt till såväl sig själv som andra.

Jag känner när jag är fel ute, men jag orkar för det inte alltid göra något åt det på en gång. Ibland behöver det få ta en stund, ibland behöver jag samla lite kraft innan jag kommer till skott. Ibland blir jag inte medveten om det förrän jag ställt mig utanför och kan se på situationen med lite mer objektiva ögon.

Jag trivs när jag är balanserad, men ibland behöver jag liksom min obalans för att finna balansen igen.

Ibland behöver jag gå vilse för att finna den rätta vägen igen.

Jag behöver ofta uppleva för att förstå.

Jag är tacksam över att jag idag accepterar mig själv som jag är - med allt jag är.

Jag är inte perfekt.

Jag är jag.

Jag är en människa.