lördag 31 december 2011

Ibland tappar jag hoppet

Ibland tappar jag fan hoppet. Ibland känns det som att allt det handlar om i denna jävla värld är yta. I dessa stunder vill jag nästan vara kroppslös. en fritt svävande ande som slipper allt det där jordiska. Men vi är här för att lära oss. Vi är här för att vara de vi är. Jag behöver inte gå på allt. Jag kan göra det på mitt eget sätt. Därmed inte sagt att det alltid är enkelt. Att det inte är smärtfritt.

Kärlek/Rädsla


Rädsla stänger in, stänger av, sätter stopp.

Kärlek släpper in, öppnar upp, sätter igång! :)

Walk your own way



Nyårslöften och Mål


Ger inga nyårslöften. Men mitt MÅL med det nya året är att jag skall öva mig i att älska mig själv och vara ännu mer kärleksfull med mig själv. VARJE DAG går det att göra något för att jobba på och vårda denna viktiga relation! Känslor är färskvara precis som kondition och därför är det viktigt att jobba på detta. Vi är alla på tok för värdefulla för att vi ska kasta bort vår tid på sån dynga som att tänka dumma saker om oss själva. 2012 blir ett år i kärlekens tecken! Vad är DITT mål med det nya året? :-) <3

fredag 30 december 2011

GOTT NYTT ÅR!!!


GOTT NYTT ÅR alla ljuvliga varelser! <3

Glädje varje dag!


Det är så sant som det är sagt - att det varje dag finns något att glädjas och vara tacksam över! Knallade nyss ut och drog igång lite värme i bilen. På vägen in mötte jag min nya granne som flyttade in på våningen över för ett tag sedan. Har bara träffat på henne här en gång förut och hon är så himla gullig och trevlig! Bara en sån sak liksom, att man kan bli så glad över att få en nice granne!

Jag är också glad över att idag är sista jobbdagen innan ledig helg! Var i valet och kvalet igår hur jag skulle göra gällande nyår, hänga med till en väns stuga och hänga eller åka hem och fira med familjen. Men nu blir det hem till familjen! Orkar inte leta rätt på några finkläder och har inte packat en enda pinal och jag är ju ingen hejare på planering. Känner jag minsta lilla stress, så väljer jag bort!

Så nu ska jag packa lite mysgrejor i lugn å ro och så åker jag ikväll efter jobbet och efter att ha hämtat älskade hundarna! =) Ska t o m ta med böckerna till första kursen på skolan och läsa lite har jag tänkt - snart är det dags! :D

Hade tänkte skriva nåt slags summering över 2011 och det står helt stilla i skallen - vad tusan hände detta år? Jag får helt enkelt återkomma på den punkten om något slags inspiration infinner sig! :-)

torsdag 29 december 2011

Rödvins-dieten!



Om jag fick hitta på en egen diet så skulle den bestå av rödvin och mörk choklad! Så det är väl en väldans tur att jag inte tog å blev dietist!

Tillägg: Å KAFFE! KAFFE förihelvete!!!

söndag 25 december 2011

Livet

Livet är märkligt! Men härligt!

fredag 23 december 2011

Kramar gör skillnad


Gud vad skönt det är med människor som inte är rädda för tårar!

De flesta blir rädda och skyndar sig bort. Men så finns det de där som inte är så.

Var så ledsen imorse på jobbet att jag inte kunde hålla mig såklart. Mina känslor de väller bara fram och ibland tycker jag att det är svinjobbigt och önskar att jag kunde vara lite mer cool som de flesta verkar vara, fast jag vill ju ändå inte vara någon annan än mig själv.

När jag väl börjat gråta så kunde jag inte hejda mig såklart. Mötte några bekymrade blickar medan jag knallade in i personalrummet med tårarna rinnandes, för att dricka lite vatten och hämta mig en stund. Å så kliver en av de nya killarna på jobbet in där och ger mig en stor varm kram.

Mer behövs liksom inte! Plötsligt kändes det liksom okej att få vara lite ledsen!


torsdag 22 december 2011

GOD JUL!


GOD JUL alla rara typer! :)

Mamma!


Snart fyller min älskade fina mamma år! 5 dagar efter självaste julafton närmare bestämt!

Håller på att slå in julklapparna och tänkte på min paketinslagning jämfört med mammas. Hon gör såna där fantastiskt fina paket!

Mamma är liksom grym på det mesta! Hon lagar den godaste maten! Hon är stark vacker och klok! Hon kan sjunga å spela gitarr. Hon är konstnärlig och målar fina tavlor. Hon kan är smart å grymt begåvad! Min mamma är den vackraste människa jag känner! Hon har barnasinnet kvar! Hon skapar egna texter till alla låtar. Hon är påhittig och har en rejäl dos humor!

Mamma finns där i såväl glädje som sorg! Mamma kan man liksom alltid lita på!

Jag undrar om jag kommer att bli allt det där om jag blir en mamma nån gång?

När sorgen drabbar


När sorgen drabbar. Då inser man. Vad litet och fjuttigt så mycket är. För då förstår man till fullo vad som verkligen verkligen verkligen räknas...

Lycka är att ha en frisk kropp att bo i!


Jag kom nyss att tänka på det där jag sitter å dricker mitt morgonkaffe och vaknar till för att snart gå morgonrundan med Mozart. Jonatan får en egen lite mindre runda när jag kommer hem, han fryser så nu lilla älskade fisen!

I vilket fall så kom jag på mig själv med tanken att vad långt ifrån den där kroppsfixeringen jag är numera. Jag ser liksom på min kropp på ett annat sätt nu. Den ska jag bo i hela mitt liv och jag är tacksam för att jag har den att bo i! Jag vill ta hand om den på bästa sätt så att det fortsätter så! Så att den håller sig fortsatt frisk och stark och bjuder mig på härliga löprundor, glada skratt och så mycket annat underbart!

Jag vill liksom inte att det skall vara villkorat på något sätt. Att den bara ska duga när den är eller ser ut på vissa sätt. Jag vill inte att hela livet skall vara något slags enda kamp. Jag vill leva och må gott! :) Och så fungerar det faktiskt numera! Klart jag kan ha någon tillfällig svacka någon gång ibland, men de kommer alltmer sällan.

Vi finns i alla möjliga olika former och förpackningar vi människor! Det är ju det som är så häftigt och underbart! Så tråkigt det vore om vi alla såg ut på samma sätt och betedde oss på lika sätt!

Resan dit jag är och befinner mig nu idag har varit lång. Jag har under så många år fört en ständig kamp med mig själv och min stackars fina kropp. Och att samhället ivrigt hejar på i den kampen genom ständiga "du-duger-inte-som-du-är-budskap" i media, samt ivrigt påhejande av många människor runt omkring: "Wow vilken bra form du är i"! Osv osv, lade ännu mera bränsle till denna brasa.

För mig är det på något vis större att stå stark mitt i allt det där idag i vetskapen om att jag faktiskt duger precis som jag är och att jag är en fin och underbar människa! Å jag omger mig med människor som tycker om mig precis som jag är och för den jag ÄR. Det är de människorna jag vill dra till mig och mår gott av att vara kring! :)

Vi människor har nog lätt till att klaga på våra I-landsproblem ibland. Jag har tänkt tanken många gånger när jag känt mig lite olustig i kroppen, kanske pga av jobbig mens-svullnad, man känner sig lätt lite olustig då, eller när jag haft en period ifrån träningen och känner mig lite olustig pga det. Jaja, men vad är det för problem egentligen? Inget problem alls! Det känns ju bra igen så fort hormonerna lugnat sig i kroppen, eller träningen drar igång igen!

Det finns så mycket värre saker som människor kan råka ut för. Människor som blir sjuka, kanske får cancer, måste äta cellgifter, tappar håret. Människor som råkar ut för olyckor, mister en arm eller ett ben. Blir brännskadade. Människor som lever med ständig smärta. Hur hanterar de det? Hur skulle jag hantera det? Människor som varit igenom såna saker, de grejar det, lär sig att leva med det och får ett lika bra och ibland bättre liv! Så skulle det vara för mig också!

Vi är starkare än vi tror och vi klarar av mer än vad vi tror. Vi vet aldrig innan vi står inför något hur det är, hur det känns och vilken styrka och mod vi kan hämta ur motgångar och sorg.

Det känns så viktigt att älska och uppskatta vad man har! Påminna sig om allt man är tacksam över! Det är så lätt att ta saker och ting för givna. Ända tills vi mister dem, då inser vi hur mycket något betydde! Jag försöker påminna mig själv varje dag.

Tack för att jag lever, andas och är frisk! Tack för att jag har en fullt fungerande kropp!

Nu tog det tvärstopp i skrivklådan! :) Å som vanligt halkade jag väl lite ur spår, det är så jag funkar! :)

Önskar er alla en underbar dag! Ge dig själv och världen en skopa kärlek och tacksamhet idag! =)

tisdag 20 december 2011

Ego att träna?


Har nyss läst "Vilja av sten" av äventyraren Aron Ralston, han som fastnade i en bergsskreva och amputerade sin egen arm för att överleva ni vet. Han tar läsaren med på alla hans tankar, funderingar och insikter som han hade de där 127 timmarna han satt fast.

Bl a funderade han över om han varit alldeles för ego, som ägnade sig åt sina äventyr, sin träning inför och under dem -så gott som hela tiden. Men sen insåg han att det är ju faktiskt vad han till stor del lever för och han vore inte sig själv utan det. Han insåg också att alla hans underbara vänner måste ju vara ett tecken på att han är rätt okej ändå.

Tänkte på det där med träning idag. Senaste 1.5 veckan har inte varit bra ur träningssynvinkel. Förkylning och efterföljande trötthet. Det är först idag jag faktiskt känner mig frisk. Sömnbrist gjorde dock att jag struntade i att kliva upp kvart i fem som planerat imorse, jag sov en stund längre istället och det kanske var ett klokt beslut för det har varit en lång och stressig dag på jobbet med all julhandel.

Men ÅH vad jag inte alls mår bra när jag inte tränar! Ibland måste man vila. Träning när man är sjuk är ingen höjdare, klart man ska vila och lyssna på kroppen då. Har gjort misstaget att dra igång för tidigt ibland i all iver.

Men ååh... känslan när man kör igång igen! När man får lite fart på benen, finner den där sköna rytmen.. Ljuvlig musik som pumpar i öronen och endorfiner som flödar i kroppen! Jag behöver det. Jag mår inte bra utan det!

Ibland känner jag mig lite ego som kanske hellre väljer träning framför socialt umgänge. Det skall väl vara balans och lite av allt i tillvaron. Men jag tror att vi alla behöver olika mycket av olika saker för balans! Handen på hjärtat - när jag inte tränar är jag inte en så värst rolig människa, och förmodligen inget vidare rolig att hänga med ändå! Det har gått strax över en vecka nu och jag har redan förvandlats till en människa med lägre stresströskel, kortare stubin och sämre humör. Jag sover sämre på nätterna. Maten smakar inte lika gott.

Träning fixar liksom allt det där! Några löprundor (jo det blir klar skillnad redan efter första vändan) och så faller allt på plats! Mungiporna åker uppåt och skapar en lyckligt leende människa! Jag sover så otroligt gott på nätterna och vaknar utvilad och avstressad! Jag får ork, energi och lust till att ta tag i saker!

Jag blir en så otroligt mycket bättre människa på alla sätt och vis! En som är fylld av liv och lust! :)

Så om det är att vara ego, så är det nog väldigt bra ändå! Egoisten tankar sin bil för att kunna ta med andra på färden, egocentrikern åker själv. Det är skillnad. Träning för mig innebär ju faktiskt att jag tankar min bil för att kunna ta med andra på färden! Blir det soppatorsk - då blir det rakt ingenting av nånting! ;-)

(Ja, larmet är ställt på 04.45 imorn! :-)))

måndag 19 december 2011

Yeah baby!


Det man trivs i - ser man automatiskt bra ut i!

Det är därför jag inte är fin när jag är uppklädd, men vacker som en dag iförd långkalsonger å träningskläder å sånt! ;))

söndag 18 december 2011

Vilodag

Jag hade en lång att-göra-lista för denna dag. Men det bidde ingenting. Somnade tidigt igårkväll och sov trots det halva dagen idag så kroppen visade redan där att den inte är som den ska. Blev ju dunderförkyld förra helgen. Kräktes första dygnet och sov även två efterföljande dygn. Var på SPA med mamma å syster igår. Vet att man inte ska basta och så om man är förkyld men det kändes safe. Idag har jag varit alldeles golvad dock och mest haft lust att sova.

Har hållit mig vaken dock eftersom jag behöver kunna sova inatt. Har vilat och läst ut den fantastiska boken som jag nämnde i föregående inlägg.

Jag är i varje fall tacksam över att jag numera kan lyssna på kroppen och tillåta den att vila när den behöver. Förut om åren körde jag på i full fart även om kroppen behövde vila. Vilket resulterade i att jag ofta blev sjuk, nu händer det sällan. Jag tror att det var enda sättet för min stackars kropp att få stopp på mig då.

En vecka kan kännas som lång tid, men är inte det om man ser på det med lite perspektiv. Å en förkylning, vad är det liksom? Bara att vila sig ur! :-)

LÄS DEN!!!



Det där tålamodet

Det där tålamodet - som hos mig är så gott som obefintligt... Jag får många chanser att öva upp det nu!

Kroppen är trött och inte så vidare värst pigg idag. Jag önskade och hoppades när jag la mig igår att jag skulle vakna upp pigg och kry imorse men så blev inte fallet. Har lite ont i halsen och blev helt svettig och slut bara av den lilla morgonrundan med hundarna. Så det säger sig självt att någon ut-å-springa-status befinner sig kroppen inte i. Det är bara att lyssna till den och vila.

Det gäller att ha lite tålamod och tänka längre än näsan räcker. Hur många gånger har man inte dragit igång för tidigt och åkt dit rejält igen!? Så jag tar det lugnt, vilar och längtar desto mer tills jag är pigg i kroppen igen.

Jag får även öva mitt tålamod gällande mitt hår. Längtar tills jag har långt hår igen och det kommer ta tid innan det växt ut såklart, men då blir det desto roligare då!

Tiden går oftast så himla fort, så det smäller väl bara till så är jag van långdistanslöpare, och då med hästsvansen fladdrandes i vinden ;). Brukar tänka så om skolan också, nu när det är dags att sätta sig i skolbänken under 4 års tid. 4 år går himla fort! De 3 åren jag redan avverkat på universitetet gick hur fort som helst! :)

Tålamod. Tålamod. Tålamod.

lördag 17 december 2011

Spotifyar


Spotifyar en massa bra musik och blir så springkåt så jag nästan storknar! :D :D :D Om halsontet e borta imorn behöver jag nog sätta lite fart på benen! :))

ÄLSKA UTMANINGEN!!!



Är så pirrig och glad i kroppen men tänker ändå tanken ibland: Springa 5 mil? Jag? Om lite mer än ett halvår bara?

Men jag behöver utmaningar! Behöver något att sträva emot! Det skänker mig styrka, glädje, kraft och motivation!

Å vet ni vad?

Om man aldrig vågar försöka, om man aldrig vågar töja sina gränser, hur ska man då veta sin kapacitet? Vad man faktiskt klarar av? Jag ska bygga pigga löparben. Å jag ska bygga pannben! :-)

Jag vill utvecklas! Jag behöver mål för att finna motivation! Även en sjumilafärd börjar med ett steg! :)

Å jag ser fram emot målet likväl som resan dit! :D

Å för säkerhets skull plöjer jag lite såna här sidor:

http://blog.svd.se/maratonbloggen/2011/07/10/fraga-malin-forebygga-loparkna/
http://www.gaochlopkliniken.se/skador/loparkna
http://aktivtraning.se/fraga-oss/fraga-om-lopning/hur-kan-man-forebygga-loparkna-0
http://www.jogg.se/Artiklar/Artikel.aspx?id=295
http://www.stadium.se/traningstips/styrka/varfor-bor-lopare-styrketrana
http://beta.marathon.se/traning/styrketraning-lopare-0

Finemang!

Vänner, levande ljuv musik å världens mysigaste Pause. Det kan bara bli bra =)

Kände mig som en död sill efter jobbet, sov inte ens tre timmar inatt, ful-dag, sliten, trött å uppsvälld pms-kossa på det! Glömde allt det efter en stund på Pause =) Jag mår så gott! Såg när jag kom hem nyss att jag verkligen ser helt bedrövlig ut, men det gör tamejfan inget! Jag har haft en ljuvlig kväll! Tack! :-)

torsdag 15 december 2011

Såna där simpla ting som skänker livsglädje!

Såna där simpla saker i livet kan verkligen förgylla det! Jag gillar enkelt och simpelt.

Kanske är det därför jag fullkomligt älskar löpningen? Det är så simpelt på nåt sätt! Som med allt annat har ju även löpningen blivit hypad. Marknaden vill ju få oss konsumenter att "behöva" en massa grejor och föralldel så kan de väl göra sitt till. Men de behövs inte. Det enda som behövs är sköna kläder att springa i och ett par schyssta dojjor! Ena foten framför den andra! Frisk luft! Underbar natur! Att springa är meditation!

Det finns så mycket jag tycker om i livet! Jag tycker om att röra på kroppen! Jag tycker om att spendera tid med mina hundar, mina vänner, min familj! Jag tycker om att spendera tid med mig själv!

Jag tycker om god mat och rött vin! Jag rör hellre på mig mer för att kunna äta mer, jag tycker inte om att försaka njutning!

Jag tycker om tidiga morgnar!

Jag tycker om utmaningar! Saker som sommartåget gör att jag vill ge mig ut och börja samla mil på momangen så att jag grejar en utmaning som den! :D

Jag tycker om kramar! Ärlighet! Kärlek!

Jag tycker om mina ensamma stunder så till den milda grad att jag periodvis är som den värsta eremit!

Jag hade tänkt rada upp alla möjliga härliga simpla saker! Men nu tog det tvärstopp i skrivklådan! Det händer! =) Därför fortsätter jag en annan dag. Om jag fortsätter alls!


Långkalsonger å mysbrallor rockar fett!


Alltså det här snacket man hör ibland, att när folk träffar en partner så gäller det att "inte förfalla", att man minsann inte får sunka ihop och dra omkring i noppiga mysbrallor utan man ska vara så snygg hela tiden och sexa till sig och ha sig.

Visst. Föralldel. Det kan vara roligt att göra sig fin ibland. Men det ska väl tamejtusan inte vara nåt slags krav på det? Då känns det bara som den där spela-spel-å-hålla-fasader-grejen. Den gillar jag inte. Jag gillar äkta.

Och älskar man en annan människa så älskar man den vare sig den råkar knalla omkring i värsta snygga stassen eller om det är noppiga mysbrallor och strumpor med hål i. Sådeså!

Å för att förvirra det hela lite så kör vi alltså med en strumpbild här som inte riktigt går till rubriken.

Skojiga Facebook!


Facebook är faktiskt en himla rolig grej tycker jag! Fick nyss en vänförfrågan från Sean Banan! Det var faktiskt lite skojigt tycker jag! ;-)) Jag som brukar köra "skaka rumpa" i mp3n och vråla till hundarna att de ska SKAKA ROOOOOMPAAA! ;D

Det där krigandet...


Det där krigandet som vi många gånger ägnar oss åt, jag funderar ofta på det när såna situationer uppstår. För det gör de då och då. Situationer då vi tycker olika om saker och ting och istället för att acceptera/respektera varandras åsikter, så sätter vi igång med pajkastningen på varandra.

Det är fantastiskt att yttrandefriheten finns och genom att vi kan och får säga vad vi tycker kan mycket bra och många givande diskussioner och idéer födas. Men hur många gånger lyssnar vi verkligen på, tar till oss och tar in andras meningar? Eftersom vi befinner oss i ständig förändring, tankar och känslor är inte statiska, så kan åsikter och känslor kring dessa även förändras under tid.

Ibland behöver vi säga ifrån, alla åsikter kanske inte alltid är okej. Det är aldrig okej att döda en annan människa (såvida det inte handlar om nödvärn?). Det är väl egentligen aldrig okej att vara elaka mot varandra. Ändå blir det så ibland. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om.

Vi vuxna (vad är en vuxen egentligen? Är jag en sån bara för att jag råkat passera en viss ålder i livet?) talar emot mobbing och finner det avskyvärt. Självklart skall det inte få förekomma. Mobbing börjar att uppmärksammas mer och mer och det finns mycket bra insatser och förebyggande arbete mot det numera vilket är toppen. Friends går i bräschen för detta och deras arbete är fantastiskt!

Barn gör som bekant inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör. Och hur många gånger sker det inte att vi hamnar i den där sandlådan? Skriker som 3-åringar på varandra och slänger hinkar med sand på varandra, kanske vevar på en omgång med spaden också när vi ändå är igång?

Var går den där gränsen? Vi tycker väl ofta att det vi gör är så himla oskyldigt. Men är det verkligen så oskyldigt alla gånger? Det kan räcka med några små ord för att få en människa att känna sig liten. Liksom skrumpna ihop sådär. Få ont i magen. Vem är jag att höja mig över någon annan? Eller anse mig mindre värd än någon annan? Det är väl tänkt att vi ska vandra sida vid sida?

Kärlek och respekt. Två viktiga ord. Vi kanske inte alltid kan älska hela världen (men försöka?) men vi kan respektera varandra. Jag kan inte annat än tro att varje gång vi gör någon illa - gör vi illa oss själva på samma gång.

Ofta upplever jag att vi är så upptagna med att gapa och skrika på varandra, eller att skrika ut vårt eget tyckande och tänkande - att vi missar totalt att lyssna på varandra. Det blir som en enda hönsgård där alla gapar och skriker och vi missar varandra totalt för vi ger inte ens varandra en chans. JAG! JAG! JAG! Och vi som håller med varandra, lägger mer och mer bränsle till våra brasor; "Såhär tycker JAG och så ska det minsann vara! Inga andra alternativ finns!" Anhängare till detta tjoar, klappar händerna och jublar och så skriker vi ännu högre. De som inte tycker likadant stampar vi ner och hoppas att de tystnar. Eller så skriker de högre och vi ökar volymen än mera.

Hur vore det om vi lyssnade lite mer på varandra? Visade lite ödmjukhet? Öppenhet?

Kärlek och respekt.

Jag funderade över detta för några dagar sedan pga en väns väns (knasigt det där blev) statusuppdatering på Facebook som löd:

"Ibland skulle jag vilja ge kurser i vad man ska skriva på FB och inte! Så oändligt många statusuppdateringar som är så tråkiga att jag ramlar ner under bordet och somnar av tristess: "Idag är det lördag." "Idag är jag förkyld." "God morgon/god natt, kram." Hallåååå... liiiite mer än fantasi har du väl? Tur att det går att sluta prenumerera på de värsta. Vilket jag naturligtvis gör. Dagligen. Om du vill får du gärna sluta prenumerera på mina också, det är helt ok. :-)"

Det blev ett himla liv kring denna. Även jag satte kaffet i halsen när jag läste. Mina första tankar var: Hu en sådan otäck människa! Hur kan människan yttra sig på det där viset? Har inte alla rätten att skriva/vara som de vill? Vad gör det för gott för någon att uttala sig sådär? Se ner på sina medmänniskor och tycka att de är tråkiga? Ärlighet betyder ju liksom inte att basunera ut allt man tycker hela tiden - ärlighet är att verkligen mena vad man säger när man säger det. För det behöver man ju inte skrika ut allt hela tiden, inte då det gäller nedsättande saker om andra människor i alla fall kan jag tycka.

Sedan kom jag på mig själv i mina tankar. Vem är JAG att sitta och tänka illa om människan som skrev det? En människa som jag faktiskt inte ens känner? Är jag så himla mycket bättre själv? Visst kan det vara bra att påminna varandra om saker, säga till så att människor får sig tankeställare. Men hur ofta sker det? I detta fall delades kommentatorerna upp i två läger: De som höll med författaren av den och de som skrek ut sin avsky för den. Det gick till rena personangrepp. Påminner mig om: Man kan tycka om en människa men behöver för den sakens skull inte tycka om allt den människan säger och gör. Ofta är det bra att skilja på sak och person.

På internet sitter vi dessutom tryggt skyddade bakom våra skärmar och det är lätt att häva ur sig än det ena och det andra eftersom närheten saknas. Vi blir distanserade ifrån varandra. Skulle vi mötas i verkliga livet tror jag att diskussionen många gånger skulle bli en annan. Det är inte fullt lika enkelt när vi möter människor, ser dem i ögonen, kanske ser glädjen försvinna i dessa ögon.

I situationer som denna kan jag fråga mig: Kan jag, trots våra olikheter, tycka om denna människa? En människa är så oerhört mångfacetterad. Det finns gott i oss alla. Det vill jag verkligen hoppas och tro. Om jag inte lyckas med det, kan jag åtminstone acceptera/respektera denna människa? Gräva ner den där onödiga stridsyxan som så ofta dyker upp och svingas?

För handen på hjärtat. Är JAG så mycket bättre när jag tänker nedlåtande om en annan människa? Vad gör det mig till? Jag tror liksom inte att vi kommer så långt med att ägna oss att tycka illa om varandra. Att allt sånt bottnar i rädsla. Att motsatsen till rädsla är kärlek och att kärleken är svaret.

Motsättningar. Vi talar om alla krig i världen. Finner det ofattbart att människor håller på på detta vis. Hatar och dödar varandra. Men någonstans börjar allt detta. Förändring i världen börjar i oss själva. Med oss själva. Vi kan tycka att vad vi håller på med inte spelar någon roll. Det är ju så oskyldigt. Men allt börjar någonstans. Kanske i något "litet och oskyldigt som inte spelar någon roll".

Om vi alla kunde visa varandra lite mer kärlek och respekt, tänka att vad jag gör - gör faktiskt skillnad! Kanske vi skulle kunna få till stånd en förändring i världen? Bry oss om varandra lite mer. Visa lite omtanke. Kanske till på köpet lära oss något av varandra? Det kan kännas som att en liten människa som jag inte kan göra någon skillnad, men det är fel. "Den som tror sig vara för obetydlig för att kunna påverka bör betänka hur det är att försöka somna när det finns en mygga i rummet".

Jag hamnade återigen i dessa funderingar imorse när jag läste en tidningsartikel där det blev lite samma sak som statusen jag nämnde. Det handlade om andlighet och även här delades det upp i två kategorier: För och emot. Samma där. Visst, det kanske är bra att det kommer upp till diskussion, men jag fick samma känsla: Tillbaka i sandlådan! Gap och skrik, "hur fan kan folk vara så inskränkta" osv osv.

Ibland känns det lite hopplöst. Men vi får aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin förlora hoppet om människan, om mänskligheten! För då har vi förlorat allt. Då har vi förlorat oss själva!

Hur går era tankar kring detta? Jag är hemskt nyfiken! :) Jag har bara skrivit på nu, utan att korrekturläsa, (gör sällan det ;))bara låtit det flöda, jag gör alltid så! Kanske har jag råkat kasta någon liten paj? Isåfall ber jag om ursäkt för det! Kan vi föra en diskussion kring detta? Utan att gräva ner oss i sandlådan och slita i varandras hår så tussarna ryker?


tisdag 13 december 2011

Önskelista!


Jag önskar mig: (utan inbördes ordning)

* Mer tid med mitt piano. Jag saknar det så ruskigt mycket! En ihopskrumpnad liten själ får liv igen av pianospel!

* Ett jobb där jag trivs med mina arbetsuppgifter och känner mig trygg.

* En fin man att leva mitt lilla liv med. En som tycker om mig som jag är.

* Pigga löparben

* Mera kramar

* Fortsatt ork och glöd under mina skol-år.

* Ork och balans i fördelningen eremitliv/liv med vänner och familj.

TACK på förhand! ;-))

Glad Lucia!


Ute ere huskut mårt, isen på sjöa,
blåsut å brano kåhllt,
fennom ta snöa.
Då står ei framma dörn,
ei som ha vö her för,
a Sankta Lucia,
a Sankta Lucia.

Sjongenes, vit hu kom
at oss om måran.
Si hur dom lys å brinn
ljusa ti håran!
Ljöst våle når hu kom,
fint våle når hu sjong,
a Sankta Lucia,
a Sankta Lucia.

Står her e litta fauk
mitt millan tärnom,
skänk oss e kort´e stånn
ta himla å stjärnom.
Lava oss nyén vår,
sen vänná om å går,
a Sankta Lucia,
a Sankta Lucia.