söndag 29 januari 2012

Ensamhet och stillhet


Å där kom ett blogg-sug igen! Som vanligt när jag kanske "borde" göra tusen och en andra saker. Det blev visst en lång sovmorgon idag igen! Jösses, jag är så vansinnigt trött hela tiden nu! Känner mig alldeles överbelastad i hela kroppen och full med slagg.

Känner ett stigande behov av stillhet och ro. Varande istället för görande. Skulle helst vilja åka ut till en stuga i skogen och stänga in mig där i en vecka eller två och bara leva eremitliv. Det funkar såklart inte just nu när jag har skolan och så, plus att jag tycker det är lite för kallt! ;)

Men jag kan göra det jag kan här hemma där jag är! Känner ett stort behov av rening, lugn och ro. Skala av. Kroppen längtar efter fasta och vila. Känner att jag ska ägna mig åt stillsamma promenader och yoga nu ett tag. Ge kroppen vila från tung mat. Ge kroppen vila från stress. Självklart behöver jag fokusera på skolan och göra det jag kan där, men utöver det ska jag se till att ha lugn och ro omkring mig. Unna mig sköna bastubad och healing. Och så ska jag rena min lägenhet, rensa i energierna och skapa harmoni omkring mig.

Även om jag många dagar kan längta efter att möta en livskamrat, så känner jag minst lika många dagar, om inte fler, det där enorma behovet av ensamhet. Tid för mig själv. Undrar ibland om jag verkligen är redo? Kanske har jag så mycket mer jag behöver igenom, behöver lära mig och inse innan jag är redo för någon annan.

Jag är liksom för det mesta väldigt nöjd med att poa på för mig själv och bara jag har mina älskade små hundar hos mig så har jag liksom allt jag behöver.

Fick frågan om jag ville hänga med ut nästa helg och kände en stund att det kunde vara roligt. Men nu känner jag att nej, jag vill inte. Jag känner fortfarande i vissa stunder att jag är lite onormal och konstig på nåt sätt bara för att jag inte har det där behovet av att vara bland folk hela tiden, att jag inte har det där behovet av att det ska hända saker hela tiden.

Men det där är bara en tanke som jag har i mitt eget huvud. Man får vara som man är. Jag tror att jag behöver inse det till fullo och förstå att det är helt okej. Att jag är riktigt bra först när jag är den jag är till hundra procent. Att det förmodligen finns fler som jag, som gillar att nörda. Som trivs i det lilla enkla stilla.

Å att först när jag verkligen är den jag är - drar jag till mig likasinnade! Jag har ju dragit till mig så fina vänner så det är klart att jag kan dra till mig en fin man också! :)

Jag har någon slags bakiskänsla idag, känner mig så trött och tung och det känns konstigt att ha sovit bort halva dagen. Kanske kroppen behövde det. Känner mig trögstartad. Men ska i alla fall bege mig ut med mina små kompanjoner en sväng så att jag kan sätta mig med pluggeriet sen. Hade tänkt göra massor i helgen men det har då rakt inte blivit någonting!

Ibland känner jag mig liksom lite fastkletad, sitter fast och får inget gjort, kletar in mig värre och värre. Men nu ska jag göra en kraftansträngning och dra mig loss så att jag får något gjort och kan känna en stunds lugn och ro sedan! :)

Kärlek och ljus!

tisdag 24 januari 2012

Sprickfärdiga ben!


Har ju problem med vätskeansamling i benen sen ett tag tillbaka. Det började i slutet av sommaren och har bara blivit värre. Gick långpromenad imorse med en älskad vän och Mozart. Så himla skönt och jag mådde bra under tiden! MEN alltid när jag varit ute och rört mig så blir det värre sen. Ben som är alldeles stumma och känns som att de ska sprängas.. Mycket obehaglig känsla. Har slutat springa och styrketräna benen, för det går inte.. promenader fungerar, men jag mår inget vidare efteråt. Använder stödstrumpor hela dagarna och ligger med benen i högläge då och då, men det hjälper bara litegrann.

Såhär Ska det ju inte vara, nåt är i obalans i min kropp, det känner jag ju. Kanske inte ska gnälla över ett sånt I-landsproblem, men hur det än är så känns det inget vidare. Jag har herregud slutat springa pga att mina ben inte pallar liksom..

Ringde sjukvårdsupplysningen i helgen för då kände jag panik över att det är såhär. Svullnaden gör att jag inte får någon vidare blodcirkulation i benen och tro mig jag har testat det mesta.. torrborstning, försökt att äta mindre i hopp om att viktnedgång ska få bort svullnaden, men inget hjälper, det är som att det har satt sig på nåt sätt.. Fick en läkartid på en gång så jag var dit i Måndags så läkaren skulle ringa när första provsvaren kommit och sen skall jag få göra fler prover samt gynundersökning eftersom mensen inte funkar som den ska heller.

Jag ber till gud att de hittar vad som är galet och att det går att få till det/lindra på nåt sätt för jag orkar inte ha det såhär längre.. Har ju hållit på i ett halvår nu och blir bara sämre.


Den arma stackars kvinnokroppen.

Den arma stackars kvinnokroppen. Läs DETTA. För i helvete. NU!

söndag 22 januari 2012

Förlåtelse


"Då inget vi planerar är utan fel, inget vi försöker genomföra är utan missgrepp och inget vi uppnår är utan något av den bristfällighet och otillförlitlighet som är typiskt för mänskligt handlande, står vårt hopp till förlåtelsen." ~ David Augsburger

Jag läser en bok skriven av underbare Leo Buscaglia och som vanligt lyckas han sätta ord på så många av mina tankar att jag nu vill dela med mig av ett utdrag ur boken "Älska varandra". Kapitlet om förlåtelse.

Att förlåta. Det står en magisk strålglans kring verbet förlåta, en stor värme och styrka. Det är ett ord som innebär befrielse, en handling med makt att lindra, läka, återförena och skapa nytt liv.

Jag har en vän vars make dödades i en bilolycka. "Gärningsmannen" var en medelålders affärsman, gift och far till tre barn. Han var på väg hem från en affärslunch, berusad. Han befanns skyldig till dråp och dömdes till längsta möjliga fängelsestraff. "Förlåta honom?" sa min vän och stirrade förbluffad på mig. "Aldrig i livet. Han har dödat min man och mina barns far. Han borde sitta inspärrad för evigt." Jag undrar om hon kan föreställa sig hur han redan måste ha lidit och hur olyckan måste kännas för honom.

En kvinna som blivit rånad kände likadant. "Minnet förföljer mig fortfarande", viskade hon och ögonen fylldes på nytt av vredens tårar. "Han har skadat mig. Han har gjort mig rädd och misstänksam på ett sätt som aldrig kommer att försvinna. Jag hatar honom! Att veta att han sitter i fängelse gör inte saken bättre. Vad har jag för glädje av det? Han förtjänar att dö! Jag kanske kan övervinna min rädsla till slut. Men jag kommer aldrig att förlåta!"

En av mina studenter sa: "Jag kan inte förlåta mina föräldrar för att de pådyvlat mig sina neurotiska idéer. Det är deras fel att jag är rädd för livet. Nu när de är äldre har de börjat ty sig till mig och vill känna sig älskade. De kan inte förstå varför jag undviker dem. Nu är det deras tur att lida!"

"Efter skilsmässan gör min fru allt för att jag inte ska få träffa min son. Jag vet att jag har burit mig dumt åt. Jag vet att jag gjorde henne illa. Men hon har hämnats på ett fruktansvärt sätt. Jag har bett om förlåtelse och jag menar det verkligen. Vad mer kan jag göra? Jag kan inte utplåna det jag gjort. Jag är väl lika mycket människa nu som tidigare då hon älskade mig. Det är bara det att hon inte kan förlåta."

Ett av koncentrationslägrens offer hävdade att om han förlät sina plågoandar och sin familjs och sina vänners bödlar vore detta liktydigt med att acceptera deras brutalitet. "Så länge jag lever kommer jag att hata dem och be för att de ska gripas och få sitt rättmätiga straff, jag kräver rättvisa. Fängelse, inte ens deras död, kan gottgöra allt ont de gjort, men det visar åtminstone att det finns någon rättvisa kvar i världen."

Det rör sig i dessa fall om synnerligen svåra och smärtsamma situationer. Att förorättas, att bli utsatt för psykisk eller fysisk misshandel, lämnar djupa sår. Att i sådana fall kräva rättvisa och önska en "ljuv hämnd" uppfattas som något mycket mänskligt och helt naturligt. Att förlåta andra, vilket kan vara nog så svårt, är bara en sida av problemet. Ofta är det minst lika svårt att förlåta sig själv när man upptäcker att man felat. Ett gripande och omtalat exempel på detta finns i William Styrons utomordentliga roman Sophies val. Sophie, ett offer för nazisternas sadistiska vansinne, tvingas till ett val. Hon måste avgöra vilket av hennes barn som ska dö och vilket som ska få leva. Hon måste fatta sitt beslut omedelbart, i annat fall kommer båda barn att avrättas. Hon gör det fruktansvärda valet. Hon överlever själv, men förkrossad av skuldkänslor. Hon når försoning först sedan hon inlett ett självdestruktivt förhållande med en mentalt sjuk man som slutligen tar livet av henne och befriar henne.

En präst berättade för mig om en man som ringer honom så gott som varje vecka med fruktansvärda skuldkänslor. Han kan inte förlåta sig själv för att han aldrig gav sin hustru den resa till Honolulu som hon så länge hade drömt om, innan hon dog. Fortfarande efter flera år anklagade han sig själv för att ha gjort henne illa och hindrat henne från att uppleva den glädje som hon så väl förtjänat.

Å andra sidan, hörde jag nyligen om en kvinna i Florida som efter att ha utsatts för våldtäkt blev skjuten i huvudet, brutalt stympad och lämnad att dö. Otroligt nog överlevde hon detta helvete. Skallskadan gjorde henne blind för alltid. I en TV-intervju frågade programledaren henne om den bitterhet hon måste känna inför de outplånliga minnen som hon tvingas leva med under resten av sitt liv. Hennes förbluffande svar ljöd ungefär: "Inte alls! Den mannen tog en natt av mitt liv, jag vägrar att ge honom en enda sekund till!"

I New york Times stod att läsa en historia som blev mycket uppmärksammad. Den gällde ett gift par som besökt fängelset för att omfamna och förlåta den man som våldtagit och mördat deras dotter. Bob och Goldie Bristols berättelse finns känsligt och medkännande återgiven i en bok med titeln When it´s hard to forgive. I boken berättar de om den fasa och smärta de kände när de fick veta att deras dotter mördats och om sitt slutgiltiga beslut att låta vedergällningen bli himlens sak. Styrkta av en djup religiös övertygelse beslöt de att i kärlek omfamna sin fiende. Efter flera fruktlösa försök att komma i kontakt med Tom (det fingerade namn de gav dotterns mördare) gick han till sist med på att träffa dem. Moderns beskrivning av deras möte i fängelset är gripande i sin okonstlade av enkelhet:

Dörren öppnades; Tom kom in i rummet. Han var omkring en och åttio, med mörkbrunt hår och välbyggd, var prydligt klädd och nyrakad. . . En människa. Guds kärlek strömmade fram inom mig och svämmade över. Tom stannade, hans ögon fylldes av tårar. Min make och jag reste oss upp och omfamnade i tur och ordning Tom. Vi grät tillsammans.

Hon erkänner uppriktigt att de inte kunde fatta varför eller hur någon kunde begå en sådan brutal gärning. De brydde sig bara om att uppleva honom som en medmänniska, den sidan av Tom som de kunde identifiera sig med, förstå och acceptera.

Efter detta första möte kände de sig befriade, renade från vrede och förbittring. Till och med smärtan försvann. Tom upplevde situationen annorlunda och vägrade, utan att förklara varför, att träffa dem igen och ta emot deras förlåtelse. Han bröt all kontakt. Senare blev fru Bristol ofta inbjuden att tala vid olika sammankomster. Folk förbryllades och upprördes av hennes berättelse, och de kunde inte förstå hur det var möjligt att förlåta i ett fall som detta. Till sin förvåning märkte hon att många av åhörarna såg på henne med fientlighet och man anklagade henne för att svika dotterns minne. Hon uppfattades som kärlekslös och beskylldes för att ha en naiv och skadlig inställning till sociala missförhållanden. Det erkänns allmänt att det i alla religioner finns ett djupt ansvar för människors behov av medlidande och förlåtelse. Det är också uppenbart att även om det kanske är lätt för gudarna att förlåta är det svårt, mycket svårt, för oss människor.

Att be om förlåtelse och själv förlåta andra är en ytterst komplicerad process som tar vår djupaste medkänsla, medmänsklighet och förståelse i anspråk. Av erfarenhet, både egen och andras, har vi lärt oss att utan förlåtelse kan det inte finnas någon varaktig kärlek, ingen förändring, ingen utveckling, ingen verklig frihet. I boken Love is letting go of Fear konstaterar doktor Gerald Jampolsky:

Hat, bitterhet och hämndlystnad är självdestruktiva känslor som när de bemäktigar sig individen leder till såväl intellektuell som känslomässig utarmning.

Därför är det så viktigt att alla som är måna om varaktiga förhållanden skaffar sig en bättre förståelse av förlåtens dynamiska kraft. Om vi, som de bräckliga och sårbara varelser vi är, ska kunna leva tillsammans, är detta något vi verkligen behöver. Att förlåta är en viljehandling. Det är ett medvetet val. Vi väljer att förlåta eller att inte göra det. Men att förlåta och själv bli förlåten är bara två sidor av samma sak. Detta är något man inte får glömma. Om man ska kunna hoppas på att själv bli förlåten när man handlat orätt är det nödvändigt att själv kunna förlåta. Om vi inte kan förlåta andra kan vi inte heller fordra att andra ska förlåta oss.

När vi öppnar oss för kärleken blir vi som mest sårbara. Vi är aldrig säkra. Vi utsätter oss för risken av besvikelser och smärta. I ett förhållande förenas personer med olika bakgrund och erfarenheter. De gör det i hopp om att kunna skapa nya världar genom att tillsammans uttrycka och dela nya upplevelser. Men detta är inte lätt, eftersom våra handlingar utspelar sig i skuggan av gamla farhågor, förväntningar och vanor; eftersom vi alla är olika och har våra fel och brister är detta sällan möjligt utan hamna i konflikter.

När vi anser oss drabbade av en oförrätt ser vi oss genast om efter någon att lägga skulden på. Vi uppfattar oss själva som offer. Någon har gjort oss, "de oskyldiga", något. Vi äger därför vår fulla rätt att kräva rättvisa. Vi anser att rättvisa skipats först när vi kan göra dem illa som gjort oss illa, göra dem besvikna som fört oss bakom ljuset, åsamka dem smärta som sårat och plågat oss. De måste genast få känna på vår hämnd och helst fortsätta att drabbas av den i evighet. Vi är övertygade om att en oförrätt enbart kan rättas till på detta sätt. Först då kan skulden avskrivas och vår smärta försvinna. Det var ju ändå den andres fel försvarar vi oss med. (Hur säkra är vi inte alltid på att det var den andres fel!) Varför ska vi då behöva lida? Vi kräver hämnd därför att vi vet att den kommer att bli ljuv. Men blir den verkligen det? Hur många av oss har inte först efter stora ansträngningar lyckats få vår hämnd bara för att upptäcka att vi inte vunnit mycket mer än att stå där kärlekslösa och ensamma? Vad ligger det för tillfredsställelse i att åsamka någon annan lidande om vår egen smärta fortfarande finns kvar? Vad är meningen med att kräva öga för öga - när vi efter att ha slitit ut den andres öga ändå bara har ett öga?

När en människa vi älskar handlar orätt mot oss upplevs med ens år av gemenskap som värdelösa - en gemenskap som kan ha varit en stor glädjekälla och som vi lagt ner både intellektuell och känslomässig energi i för att den skulle bli varaktig. Ändå kan en enda hård kommentar, en tanklös handling eller okänslig anmärkning vara nog för att förstöra ett aldrig så intimt förhållande. Vi glömmer snabbt allt det som är bra och rättfärdigar vårt hat med mer eller mindre fantasifulla historier om lidna oförrätter. Vi gör detta hellre än att ta itu med en utmaning som ligger i att ärligt gå igenom det inträffade och försöka reda upp situationen. Vi blundar för att vi genom att förlåta och visa medlidande har möjlighet att upptäcka nya bottnar hos oss själva och därmed få ett bättre förhållande. Vi har vår stolthet. Hellre ägnar vi oss åt självdestruktiva beteenden som gör att vi slipper förlåta! Hit hör tron att vi kan såra den andre om vi drar oss undan och flyr från situationen och att avståndet kommer att läka våra egna sår; illusionen att något upphör bara för att man undviker det; den naiva förhoppningen att vi genom att såra, förnedra, beskylla och fördöma ska känna oss bättre till mods själva. Vi begriper inte att när vi vägrar att vara förlåtande tar vi på oss den meningslösa bördan av hat, smärta och hämndlystnad som aldrig tar slut och som istället för att läggas på missdådarens axlar tynger våra egna.

Att förlåta är naturligtvis ingen lätt uppgift. Det räcker inte med enbart förnuftet för att omedelbart kunna bryta oss igenom det komplicerade nätverk av känslor som snärjer oss när vi drabbas av en oförrätt. Det är lättare att leta efter sätt att undkomma smärtan på. Istället för att försöka ta itu med situationen far vi ut i beskyllningar, vi anklagar, dömer, utestänger och förbannar. Förlåtelse är en omöjlighet i en atmosfär av anklagelser, fördömanden, vrede och klander.

Vi kan börja förlåta först när vi kan se med samma ögon på den som handlat orätt som på oss själva, varken bättre eller sämre. Vi får inte glömma att vi lever tillsammans som dödliga varelser här i världen, både offer och skyldiga, och då ingen av oss är mer än människa kunde situationen lätt vara den omvända. Det är svårt att föreställa sig att man själv under andra förhållanden hade kunnat bli en fanatisk medlem av Hitlerjugend eller en socialt missanpassad individ som inte klarar samhällets krav. Ofta är det omöjligt för oss att acceptera det faktum att "jag kunde ha varit i ditt ställe". Ändå är det så. Vi delar in världen i gott och ont och ser oss själva som representanter för den goda sidan och tar avstånd från den andra. Ändå är det först genom att leva sig in i denna andra sida som en förståelse kan växa fram och först då kan förlåtelsen bli möjlig.

Folk blir ofta indignerade om man antyder att de själva under vissa omständigheter skulle kunna uppträda orättfärdigt mot sina medmänniskor. Ändå gör de detta helt tanklöst så gott som dagligen. De struntar i lagar mot giftutsläpp, de tar inte ansvar för förfallet i skolorna, för svälten i världen, för ensamma grannar eller barn och gamla som har det svårt. De är bara alltför benägna att fördöma politiker, aktivister, kommunister eller vem som helst hellre än att inse sin egen tanklöshet. De är alltför självupptagna för att objektivt kunna bedöma sina egna fördomsfulla, destruktiva och negativa attityder. Om vi noga ger akt på oss själva kommer vi att upptäcka att vi alla, medvetet eller omedvetet, så gott som dagligen handlar orätt på något sätt. Men detta innebär inte att vi är onda, att vi förlorar vårt människovärde. En isolerad handling är inte anledning nog att nedvärdera någon.

Det finns goda medborgare som ser sina egna politiska, sociala eller religiösa övertygelser som de enda rätta och som därför anser sig vara i sin fulla rätt att starta krig som drabbar tusentals oskyldiga. De rättfärdigar sitt handlande med att stämpla dem som fiender som utgör ett hot mot deras egen säkerhet och övertygelse. Massakern i Song My är ett exempel. Det är bara alltför enkelt att döma dem som deltog i denna skändliga handling som onda och utan människovärde. Det är betydligt svårare att försöka ta reda på orsakerna till att goda människor kan begå onda handlingar. Vi kan förstå och förlåta först när vi betraktar dessa individer med medlidande - som kännande och sårbara varelser liksom du och jag, som lätt faller offer för sin egen svaghet, fruktan, panik, feghet, bräcklighet och förvirrade idealism.

Medkänsla och förståelse, att helt och fullt leva sig in i andras situation är det nödvändiga första steget mot att bryta igenom denna kompakta muren av fördömanden.

Denna insikt kommer ständigt till uttryck i livskraftiga och kärleksfulla förhållanden. Föräldrar tvingas ofta överse med sina barns tanklöshet, barn får överse med föräldrarnas dominans. Älskande blundar för varandras fel och brister. Vi gör allt detta därför att vi älskar varandra och vet att vi inte är perfekta själva, och för att vi anser att våra varaktiga förhållanden är viktigare än det tillfälliga obehag som en enstaka orättvisa kan vålla oss. Vi upphör inte att älska dem som emellanåt sårar oss, därför att vi vet att att de är värda att älska, att de är människor som är kapabla till både ont och gott och med möjlighet att förändras. Att uppleva dem så innebär att vår kärlek blir till förståelse och kan bidra till utveckling.

Kärleken är grunden för all förlåtelse. Kärleken gör det möjligt för oss att betrakta den som handlat orätt som en medmänniska. Kärleken ger oss ett nytt perspektiv på den oförrätt vi fått utstå, och vi förmår tack vare den att skilja på person och handling. Vi går inte till överdrift. Vi strävar efter att genom medkänsla och inlevelse rasera barriären mellan den som felat och den som drabbats, även då vi inte kan förstå handlingen ifråga. Genom denna process blir det möjligt för oss att förenas igen, att få nytt förtroende för varandra, en djupare förståelse och förnyad styrka att med förtröstan blicka framåt. "Med hjälp av förlåtelsen", säger doktor Jampolsky, "kan vi rätta till våra felaktiga föreställningar; genom den blir det möjligt för oss att se kärleken och ingenting annat i andra och i oss själva. "Detta är nästa steg i riktning mot medlidande och förlåtelse.

Detta kan eventuellt låta lättare än vad det är. Men innan vi börjar kritisera denna process kan det vara en god idé att först betrakta alternativen. Varför, kan man fråga sig, väljer vi att klamra oss fast vid en ihålig hämnd som vi inte har någon glädje av utan som istället tär på våra krafter och stänger ute kärleken. Skadan är skedd. Den tillhör det förflutna och kan inte göras ogjord. Vi lever här och nu och måste blicka framåt för att kunna leva vidare.

En av mina elever, som grymt hade ratats av den hon älskade, sa klokt: "Det är ingen idé att försöka lura sig själv. Jag vet att jag fortfarande älskar honom, annars skulle jag inte bry mig om vad han gjorde. Och om jag älskar honom hur kommer det sig då att jag så intensivt vill göra honom illa, se honom lida. Jag är ett kaos av motstridiga och oresonliga känslor. Jag vet med hjärnan vad som är förnuftigt, men mitt hjärta bryr sig inte om det. Det gör så ont! Jag inser att jag måste förlåta, glömma och leva vidare. Han har lämnat mig och har det säkert toppen. Jag är den som lider och därför är det jag som måste göra något åt det!"

Hon erkände sin egen smärta. Hon insåg att hon trots allt måste ta sin framtid i sina egna händer. För att kunna gå vidare måste hon för sin egen skull förlåta den man hon älskade, trots att han gjort henne illa. Hon visste att hon inte ägde honom. Hon satte tillräckligt stort värde på sig själv för att inse att hon inte ville ha honom om han inte ville vara tillsammans med henne. Hon insåg också att om hon älskade honom borde hon vilja se honom lycklig. Om hans lycka innebar att han lämnade henne hade hon bara att acceptera detta. Det var inte liktydigt med att hon förnekade sin besvikelse, vrede, den plågsamma upplevelsen av att vara försmådd och övergiven. Hennes smärta var tvärtom så svår att det under många veckor var omöjligt för henne att koncentrera sig på sina studier. Hon övervägde till och med att hoppa av sin utbildning. Hon försökte bygga upp nya förhållanden men misslyckades. Till sist var det möjligt för henne att acceptera att om hon ville bli kvitt detta tillstånd av smärta och apati var det bara hon själv som kunde klara det.

Känslomässig och psykisk smärta är minst lika nedbrytande som fysisk smärta. Så gott som ingen undkommer sådan smärta. Den är något man inte kan undfly. Något man måste lära sig handskas med. Förlåtelse är ofta den enda utvägen. Som David Augsburger säger:

Förlåtelse är att låta det som skett vara, det som kommer att ske komma, det som händer nu hända.

Det är att befria sig själv från det förflutna och möta framtiden klokare, med förnyat hopp och tro. Förlåtelsen kallas ofta för en kärleksgåva utan villkor. Detta innebär inte att "jag förlåter dig om eller när" utan "jag förlåter dig därför att jag måste om jag ska kunna fortsätta leva ett fullvärdigt liv".

När min elev till sist fullständigt kunde befria sig från det som hänt visade det sig intressant nog att pojkvännen återvände, ångerfull och förkrossad. Hon kände inte längre någon vrede, bitterhet eller hat. Hon tog honom tillbaka, beredd att fortsätta förhållandet, nu på ett annat och känsligare plan och med större insikt. Hon kände att något hade gått förlorat men att det hon vunnit var av långt större värde. Hon upptäckte att det inte bara var hon som lidit utan att också han hade plågats. De var beredda att bygga vidare, inte på tidigare misstag utan på de möjligheter som framtiden erbjöd.

Förlåtelse sker inte alltid på detta kloka och förnuftiga sätt. Alltför ofta betraktas den som en gåva, med innebörden att givaren är den gode, ädle och storsinte. En sådan gåva är inte någon verklig förlåtelse utan en köpslagan som leder till förödmjukelse, mindervärdighet och ständiga skuldkänslor. Det är en form av känslomässig utpressning där den ena parten blir den generöse välgöraren gentemot den ovärdige syndaren. Denna skenbara förlåtelse har David Augsburger fint illustrerat. Han kallar den "översittarförlåtelse" och visar på den egentliga innebörden:

Jag har granskat, vägt och bedömt dig och dina handlingar och funnit dig i total avsaknad av just de egenskaper som jag sätter högst. Jag själv besitter alla dessa egenskaper, men det gör inte du. Med ödmjukhet inser jag min överlägsna moraliska styrka och din svaghet, mitt konsekventa och rättrådiga handlande och ditt vacklande omoraliska uppträdande. Jag förlåter dig dina överträdelser. Hädanefter kommer vårt förhållande att bygga på erkännandet av min godhet när du behövde hjälp, mitt generösa sinnelag inför din skuld. Jag väntar mig att du i framtiden kommer att visa mig hur tacksam du är.

Detta är inte förlåtelse! Detta är bara ett sätt att knäcka en annan människa. Sann förlåtelse förutsätter medkänsla och en förmåga att överse med andras fel och brister; när vi erkänner att inte heller vi själva är mer än människor och därför handlar orätt ibland; när vi tar hänsyn till omständigheter som vi kanske inte förstår; när vi tror på människans inneboende godhet, när vi är beredda att börja om på nytt, med medkänsla och utan agg. Det judiska ordet för medlidande kommer från rechem som betyder sköte. Innebörden är återfödelse, en ny början. En ny början som för med sig en fördjupad insikt om det meningslösa i beskyllningar och krav, i vrede och oförsonligt hat, en ny början som istället skänker oss en förnyad tro på kärlekens kraft.

Det finns en än mer krävande sida i förlåtelsen. Det är något som går utöver förmågan att förlåta - att glömma. Så länge som vi trots att vi förlåtit bevarar minnet av oförrätten, förbittringen, de sårade känslorna, så länge vi lever i kränkningens skugga har ingen sann förlåtelse ägt rum. Något har sagt att förlåtelse utan att glömma är som att "gräva ner stridsyxan men låta skaftet sticka upp". Vi har inte släppt greppet, vi väntar bara, redo för nästa strid.

Vi är rädda för att glömma för vi tror att detta är liktydigt med att dra ett streck över oförrätten, att orättfärdigheten godtas och att vi tar på oss ansvaret för den andres onda handlingar. Vi vill inte gärna förlåta utan att den som handlat orätt först på något sätt straffats eller gjort bot för sina synder. Men att glömma innebär inte att vi godtar orättfärdigt handlande, utan att vi inser att det som skett har skett och för framtidens skull måste vi lämna det så att vi kan leva vidare.

Att återuppleva det förflutna för att bättre kunna handskas med nuet och framtiden innebär bara alltför ofta slöseri med tid som inte leder någon vart, ett ältande av gamla oförrätter. Detta bara förvärrar situationen ytterligare, håller vår vrede och förbittring vid liv, underblåser vår misstänksamhet och får oss att vara på vår vakt. Om vi inte är i stånd att glömma det förflutna kan vi aldrig frigöra oss från dess makt att återuppväcka hat och smärta. Vi blir för evigt fångna i en kamp utan mål och mening. Sann kärlek för inte bok över gångna oförrätter. Det är viktigt att vi tar lärdom av det onda som skett och att vi sedan, med denna kunskap, kan frigöra oss från det förflutna och gå vidare.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är något fel på oss bara för att vi har svårt att förlåta. Vi är inte mer än människor, sårbara och långtifrån perfekta. Det är svårt att handskas med det onda som andra människor gör oss, i synnerhet om vi är oskyldiga och inte kan förstå deras handlingssätt. Varför skulle vi förlåta och glömma? Vi förlåter därför att priset för att inte kunna förlåta är för högt. Att hysa agg, att nära hat, att utkräva hämnd är självdestruktiva handlingar som inte leder någon vart. De varken tillfredsställer eller botar. De hindrar oss från att gå vidare, att börja om på nytt. Positiva krafter förbrukar på negativa känslor som lämnar oss kraftlösa och tomma. De håller misstänksamheten vid liv och vi aktar oss för att i första taget lita på någon igen. De förstör de skapande krafterna och hämmar tillväxt och mognad.

Inget har en så positiv inverkan på den egna personligheten som att med uppriktigt hjärta förlåta och själv bli förlåten. I den stunden blir vi verkligen fria, fria att gå vidare och fullt ut förverkliga våra inneboende möjligheter. Föreställningen om att alla, såväl vi själva som andra, måste vara perfekta slås i spillror och vi kan acceptera varandra som de sårbara, felande människor vi är.

Våra främsta filosofer och religiösa ledare har alla satt förmågan att förlåta i centrum. Genom Buddhas förlåtelse och medlidande har miljoner nått fram till insikt och till ett accepterande av tillvarons villkor. Jesus från Nasaret är en förebild när det gäller att förlåta. Han förlät skökor, ogärningsmän, sina lärjungars svek och slutligen även de som sände honom i döden. De förlåt också när det verkade strida mot allt förnuft, mot starka och synnerligen påtagliga krafter inom oss, mot det som ofta kallas "människans natur". Sann förlåtelse är ett uttryck för det högsta inom oss. Som en buddistlärare en gång sa till mig "Släpp taget. Varför klamrar du dig fast vid smärtan? Det finns inget du kan göra åt gårdagens oförrätter. Det är inte din sak att döma. Varför håller du fast vid just det som hindrar dig från att känna hopp och kärlek."

Samma tankegång återfinns i nästan alla heliga skrifter - Döm inte. Försök att förstå och att leva dig in i den andres situation med verklig medkänsla. Sedan är det lätt att förlåta. Det är den som förlåter som befrias i förlåtelsen. Låt domen och hämnden bli himlens sak.

"Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss."

~ Leo Buscaglia



fredag 20 januari 2012

Godmorgon!


Godmorgon mina vänner! =) Jag har varit lite inaktiv här ett tag nu vilket beror på att jag gör min första skolvecka! =) Jag är väldigt trött i såväl kropp som knopp, ovan att använda hjärnan som jag är! ;-) Men ÅH vad jag TRIVS! Detta känns så himla rätt och det gör mig så glad i hela kroppen å själen! :D

söndag 15 januari 2012

Förvirring


Nu är det förvirrat i skallen nåt så gröndjävulskt! Så det får väl vara så då! Allt brukar falla på plats i sinom tid!

Förvirring är första steget på väg mot något nytt sägs det! :-)


lördag 14 januari 2012

Längtan


Nu ska jag vara sådär öppenhjärtig. Det känns lite tabu nästan. Får man uttrycka sin längtan på det här sättet? Vara så öppen om det? Borde man minsann inte vara nöjd och glad som man har det?

Faktum är - jag mår gott och trivs i mitt lilla liv! Det gör jag! Jag är en av de där människorna som kan vakna upp och känna sann lycka över att jag lever, andas, finns!

Det krävs inte så mycket för att glädja mig och jag är en person som är positiv till min läggning!

Ändå så golvas jag av mina känslor i vissa stunder.

Såg nyss på facebook att en vän från min barndom väntar smått. Missförstå mig rätt - jag missunnar verkligen inte någon detta! Vilken lycka!

Men för varje gång det händer blir jag smärtsamt påmind. Tanken dyker upp i mitt huvud - kommer det någonsin att hända mig?

Jag önskar så hett att jag kommer få bli mamma en vacker dag. Bära ett litet barn inom mig, föda fram det och se det växa upp till en underbar ny fin människa!

Jag är trots allt 32 år och inne på mitt 33e. Jag lever själv och har följaktligen ingen far till ett eventuellt barn.

Jag önskar, tror och hoppas att det kommer att ske! Å jag är för det mesta väldigt hoppfull och passar på att njuta av min livssituation som den är nu med total frihet - fri att göra precis som jag vill i varje ledig stund. Med vilja och kraft att göra precis vad jag vill utan att kompromissa för någon annans vilja eller behov. Jag påminner mig ofta om den saken för det kan komma en tid i livet då det inte längre är så! Å den tiden kommer att ge mig annat istället!

Men jag kan känna mig verkligt liten i stunder som denna. Känna en våg av sorg som sköljer över mig och jag kan tappa hoppet för en liten stund. Drabbas av en sådan innerlig och stor längtan.

Allt jag kan göra är att vara här och nu. Försöka i alla fall. Vara mig själv. Och plötsligt en dag när jag minst anar det så händer det!

Jag vet att livet knappast blir perfekt för att man möter en livskamrat eller för att man får barn. Jag vet det. Jag vet att livet har sina små bekymmer och att glädje och sorg är delar av det oavsett vilken situation och tid i livet man befinner sig i!

Man jag längtar. Och jag tror det är rätt mänskligt. Vi är trots allt skapta för det. Att leva tillsammans och att bilda nya familjer! Det är trots allt det som är meningen på nåt sätt!

fredag 13 januari 2012

Boken!


Nu har jag börjat skrapa ihop första stoffet till min bok! :-) Känns så himla roligt! :D

PMS!


PMS är ingen lätt match minsann! Känner mig verkligen som en flodhäst med all denna vätska i kroppen! Men jag vet ju varför det är som det är så det är bara att behålla sitt lilla lugn och vänta på att lingonveckan drar igång så man äntligen får pissa ur sig eländet! ;-))

Spännande att leva! :D


Tänk så spännande det är att leva! :D

Idag kan precis vad som helst hända! :D

Jag kanske möter en ny vän!

Jag kanske träffar mitt livs kärlek!

Jag kanske lär mig något alldeles nytt som kommer att vara av stor betydelse i mitt liv!

Vi vet sällan vad som väntar bakom nästa hörn!

Herregud så spännande det är att leva! :D :D :D

Jag fick förresten ett spännande budskap under healingen imorse som gjorde mig väldigt nyfiken! :-))

torsdag 12 januari 2012

Älskar era ord!


Åh vad jag älskar att få kommentarer här i bloggen! Det sker sällan men när det väl sker är det lite som att öppna en julklapp och det gör mig så varm och glad i hjärtat! Jag kräver verkligen inga kommentarer, jag är inte någon hejare på att kommentera i andras bloggar trots att jag läser dem! Å jag gillar inte kravfyllda saker, att vi ska känna att vi måste leva efter återgäldningsprincipen!

Jag blir bara så glad och tacksam av era fina ord - så jag vill säga TACK för dem! :-) Kärlek!!!

onsdag 11 januari 2012

Änglar och indianer



Hänger med änglar och indianer ikväll. Tårar och sorg. Gamla upprivna sår och ett hjärta som blöder. Märkligt hur gamla saker kan sitta kvar i själen. Eller kanske inte konstigt alls...

Störst av allt är kärleken!


Störst av allt är kärleken

den kravlösa kärleken

som inte villkorar

som bara finns där

som inte är missunnsam

som inte minerar och lägger ut snubbeltrådar

Sann kärlek är generös

bygger inte på något ägande

den bara finns där

lika självklar som sol och måne

som havet och vindarna

Som en granitklippa är den

varpå själva livet vilar

Det går inte att älska

och samtidigt ställa krav

Kärleken är inte förhandlingsbar

men den är nödvändig

och svartsjukans yttersta motpol

Störst av allt är kärleken

den kravlösa kärleken

~ Birger Franzén


tisdag 10 januari 2012

Sopor


När soporna börjar stinka för mycket - måste man ta ut dem.


måndag 9 januari 2012

Alltså åååhhh


Ibland överträffar jag fan mig själv! Började dagen bra med morgonträning! Hundpromenad å sen vidare till jobbet, blev fin i håret efteråt med Martinas hjälp! Gick hundpromenad igen till snälla Emma som skall ta hand om mina småtroll imorgon när jag jobbar! Snabb-handling på vägen hem, städade upp i lyan å sen mös jag ner mig i soffan och såg det okända å smaskade turkisk yoghurt med min special-müsli. Nu ska jag gosa ner mig i sängen å läsa tills jag somnar, men älskade små hundar intill mig!

Å träningskläder är framplockade å kaffebryggaren laddad tills imornbitti å bara att knäppa på!

Känner mig så jävla glad i hela mig just nu! :-) Idag är jag en extra gullig liten människa! :)

Godnatt alla älskade små fina människor därute! Jag hoppas att ni alla får sova gott och vakna utvilade till en ny fin dag! :-)))

Jämförelsetävlingen



det finns en mycket stupid och onödig företeelse som jag stundom ägnar mig åt. Turligt nog har jag börjat att uppmärksamma mig själv på den och kan således stanna upp, hejda mig själv och föra tankarna i en annan bättre riktning när jag drar igång den.

Jämförelsetävlingen.

Det är när man börjar att jämföra sig med allt och alla omkring sig och den lilla tävlingen mina vänner slutar alltid med att man förlorar. För man är inte någon annan. Man är sig själv. Å att hålla på att höja upp andra och racka ner på sig själv det gör ju inte någon något gott!

Man kan inspireras av andra människor, det är en helt annan sak! Men när man hamnar i det här dumma tänket så får man ge sig själv en knäpp på näsan så att man vaknar upp!

Imorse kom jag på mig själv mitt i den där idiotin. Drog till gymmet i arla morgonstund pigg och nöjd med mig själv! Körde igång på löpbandet, värmde upp och växlade sedan mellan att gå och jogga. Att springa med five fingers är för mig lite som att börja om från början. Jag har inte samma ork som när jag springer i vanliga skor. Jag får ett mycket kortare löpsteg och jag får använda bålstabiliteten på ett helt annat sätt. Det går liksom inte att rasa ihop när man blir trött och fuska, då fallerar hela grejen. Så det är bara att hålla kroppen uppe och ta det lite lugnare när man blir trött istället. För mig funkar det bäst i alla fall. Å jag kommer att ge omställningen den tid den behöver! Faktum är att jag vill aldrig någonsin sätta mina fötter i ett par "vanliga" löparskor igen, så jag tar det hellre pö om pö och håller mig till att gå mestadels tills min kropp är inkörd.

Tillbaka till huvudämnet. Kör på där på mitt löpband och så kommer en tjej in i gymmet och börjar köra på en av konditionsmaskinerna i raden framför. Ni vet en sån där vältränad snygg bredaxlad och smårumpad varelse. Plötsligt kände jag mig inte alls så bra för "sådär vältränad och smal är ju inte jag". Men vad är vältränat? Vad är vackert? Vad är bra och vad är dåligt? Samhället manar inte alltid till mångfald å vill gärna bestämma åt oss vad som är bra och dåligt, vackert eller fult. Hur ska vi någonsin kunna ändra på detta om vi snällt lallar med i "det-som-ska-vara-på-det-här-och-det-här-sättet"?

Jag kom på mig själv och jag återtog kraften över mina tankar. Tog bort de där dumma tankarna och ersatte dem med fina bra tankar. Victory!!! Känner alltid en sådan segerkänsla när jag kommer på och kommer tillrätta med sånt här!

Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar och vi ser ut på olika sätt! Visst kan jag bli en mycket smalare människa om jag vill. Jag vet precis hur man gör. (Been there - done that). Men min kropp vill inte vara så! Den vill vara såhär kurvig och fin som den är nu! Den vill trivas och må gott, vara fylld av kraft och redo för nya prestationer och utmaningar!

Det fanns en tid i mitt liv när jag ständigt kämpade. Förde en kamp mot mig själv. Kämpade för att nå de där idealen som vi matas med dagligen och stundligen. Men till vilket pris? Alltid hängig och trött, mer sjuk än frisk, ständiga förkylningar och ingen livsglädje i ögonen.

Om leendet - som är den vackraste accessoar en människa kan ha - försvinner, så finns inget vackert eller lustfyllt kvar!

Nu har jag en sådan enorm aptit på livet! Jag vill verkligen inte försaka något! Jag älskar att njuta av livet och alla härliga saker det bär med sig och innefattar! Jag vägrar att sätta livet "on hold". Jag vill leva det fullt ut!

Å dessutom eftersom vi lätt höjer andra och sänker oss själva, så kan lika gärna den där tjejen framför mig ha tänkt samma tanke om mig! Det är inte alls omöjligt! Å lycka i livet hänger på allt annat än utsidan. Faktiskt. Därmed inte sagt att man inte kan må bättre av att börja ta hand om sig själv och sin hälsa! MEN att tro att detta är någon av de viktigaste faktorerna är fel! Å man skall aldrig missunna en annan människa hennes lycka - ty man känner inte hennes hemliga sorger.

Dessutom fick jag ännu en reminder där på löpbandet. Hade den lilla TV-skärmen igång, gillar att kika på den när jag kör eftersom löpband annars är lite smått tråkigt - man tar sig ju ingenstans! Där dök ett program upp där en kvinna medverkade, en kvinna som blivit skjuten och överlevt - men hon förlorade sitt ansikte. Ett hål i ansiktet bokstavligt talat. Otaliga operationer har gjort att hon kan fungera och leva normalt. Hon kan inte se såklart eftersom hon inga ögon har kvar. Munnen har hon, så hon kan tala, skratta och le. Och hon fann livsglädjen igen! Hennes övre del av ansiktet har hon fått en slags mask med ögon, som hon sätter dit så hon ser "normal" ut (ja jag vet det där normalt, alltid lika skumt ord).

Hon har mött en man och de har ett litet barn tillsammans. Hon lärde sig att leva igen, att älska livet. På ett lite annat sätt bara!

Åh så oerhört tacksam jag är! Över att min kropp fungerar som den ska och är frisk! Över att det är rätt lugnt och stilla i mitt liv nu! Över att jag faktiskt funnit den bästa kärleken av dem alla - den till mig själv! Å som i alla andra relationer och förhållanden så gäller det ju att jobba på den! Det gör sig inte av sig självt!

Lev ditt liv efter hur DU vill leva det. Lev ditt liv efter DIN ork och förmåga. Gör det som DU tycker är roligt och mår bra av! Finn DIN balans!

Nu mår jag gott i sinne kropp och själ och är redo för fortsättningen på denna dag i livet! :-)

Öser skopor med kärlek och ljus över er alla! Må ni stråla skina gnistra! :D


söndag 8 januari 2012

Den där känslan


Nyss hemkommen från en tidig promenad i mitt älskade Östersund iklätt sin fantastiskt vackra vinterskrud. Upp över öronen förälskad på nytt i denna ljuva plats på jorden!

Den morgon som började trögt, en kropp som ville ligga kvar i sängen och en lust som inte riktigt infann sig - övergick i något magiskt.

En bit på vägen började själen, kroppen och alla sinnen att vakna till liv.

Den där sällsamma lyckokänslan infann sig. Den som det inte riktigt går att sätta fingret på. Finna ord för. När kropp själ och ande befinner sig i total samklang och harmoni! När man vill skratta och gråta på en och samma gång! När man känner sig så lätt att man svävar fram samtidigt som man är så i sin kropp att man känner sig själv i varenda jävla liten fiber!

När man bara vill omfamna sig själv, dansa fram, lätt som en fjäder!


När man känner sig tacksam över varje hjärtslag, varje andetag! Det där hjärtat som pumpar omkring blodet i kroppen, de där lungorna som gör varje andetag möjligt!

När man dansar över tangenterna på instrumentet som är ens liv och alla de rätta tonerna infinner sig och ljuder i det vackraste du någonsin hört!

När man önskar att man kunde spara den där känslan på burk och öppna locket närhelst man behöver och andas in, lyssna in, känna in den där ljuva känslan, det där magiska tillståndet!

När man uppfylls av sådan vördnad inför livet. Livslusten som fyller en, pirret i hela kroppen som sprider en sällsam värme.

Så skör och sårbar, så kraftfull och hel - allt på en och samma gång!

Vetskapen om att man återföds i varje nytt ögonblick!

Tanken att åh - jag måste skriva ner allt detta så fort jag kommer hem - och när man kommer hem så går det liksom inte, den känslan, det tillståndet är för stort för att fånga i ord. De räcker liksom inte till!

När man befinner sig i nuet. Bara andas bara är.

Jag önskar att alla får uppleva sann lycka i sitt liv.

Sann magi!




lördag 7 januari 2012

Gråt och skratt

Det är inte farligt att gråta en skvätt. Om man vågar gråta så håller man också liv i skrattet. ~Mia Skäringer

Önskemannen!


Allt man önskar kan man få!

Eller? :-)

(Å därför gäller det att vara försiktig med vad man önskar sig! Å tydlig! ;-))

Jag tror att det ligger en väldig kraft i att önska i alla fall! Jag brukar alltid be på kvällarna innan jag somnar, både för mig själv och andra! Det kan vara allt från styrka i svåra stunder till hjälp att behålla lugnet när jag skall göra något som skrämmer mig! Så jag kan ju passa på att önska lite också på samma gång! ;-)

För det mesta numera, så funderar jag inte så mycket över det här med kärlek i bemärkelsen möta en livskamrat. Men självklart vill jag dela mitt liv med någon! Å jag är alldeles säker på att han dyker upp i mitt liv när det är dags! Å ser mig för den jag är och älskar mig tack vare och trots det!

Så jag tänkte att jag skriver en önskelista! Så blir det lättare för universum att klart och tydligt förstå vem det är de ska skicka till mig! ;-) Sen kanske man behöver jobba på saker och ting själv också såklart! ;) Men man kan ju få lite hjälp på traven liksom! Har liksom inte "radarn på" i detta nu, men litar till att den kommer å dra igång när det är dags eller rätt tid och/eller person dyker upp!

Jag önskar att möta en man som älskar mig precis så som jag är - tack vare och trots det. Som finner mig vacker och underbar just för att jag är jag.

Han är duktig på att uppskatta mig och öppet visa sin kärlek till mig.

Han är lugn och jordnära och står med båda fötterna stadigt på jorden.

Han tycker om såväl att ta det lugnt i hemmets lugna vrå som att hitta på roligheter.

Han besitter en stor portion humor och har nära till skratt.

Han är i kontakt med sina känslor och inte rädd för att visa dem.

Han är omtänksam.

Han förstår det där med att egentid är lika viktig som tid tillsammans och vice versa.

Han önskar sig barn tillsammans med mig en dag.

Han tycker om att röra på sig och att fysisk aktivitet är en självklar del av livet.

Han tycker om hundar.

Han är trygg i att vara själv, ingen som som måste ha människor omkring sig varenda sekund. (Detta är inte synonymt med att vara osocial på något sätt. Men människor som aldrig klarar av att vara själva är jag rädd för att de kan bära på en stor skopa osäkerhet).

Han vet sitt värde och han förstår även att uppskatta mitt!

Han är kärleksfull och respektfull.

Han är ärlig.

Han är mjuk och ömsint.

Han ger mig en ärlig chans.

Å sen är det ju såna där saker som liksom inte går att sätta fingret på. Som det med energier. Somliga människor stämmer energierna med, andra inte! Sen kan energier hos olika människor variera och samstämma olika över tid tror jag också! Attraktion har mycket att göra med sånt tror jag. Å attraktion behöver inte vara synonymt med något livsomvälvande och himlastormande. Det kan vara en ljuv vind, rätt lugn och stilla!

Det ska verkligen kännas rätt! :-)

Å vi är alla värda det allra bästa för just oss här i livet! :-))

fredag 6 januari 2012

Kärlek!


Att tycka om, acceptera och älska sig själv precis så som man är - DET är KÄRLEK det!

Att veta att man är okej som man är - HÄR och NU i varje stund.

Vare sig ansiktet strålar av glädje eller är vått av tårar.

Vare sig man är pigg eller trött.

Vare sig kroppen är "i form" eller inte.

Vare sig man är stark eller svag.

Man kanske inte riktigt når fram (eller in) till sig själv i alla stunder. Man kanske inte alltid fixar det man har föresatt sig. Då är det riktigt fint att förlåta sig för detta!

Kärlek är en stark läkande kraft!

Imorse vaknade jag väldigt känslosam och släppte fram all gråt som kom. Ringde en vän och grät ut allt som kom. Fick så fina kloka ord ifrån henne och var alldeles lugn och stilla och varm i hjärtat när jag hade pratat klart! Tillbaka i KÄRLEKEN! Totalt fridfull!

Dessa ord kom till mig nyss: "Ur kaos kommer stillhet. Ur stillhet kommer klarhet!" Vackert och sant!

Att veta vad man vill å inte!


Igår var det det rejält mycket på jobbet och jag var väldigt trött innan dagen var över.. Jag brukar tänka varje morgon att IDAG skall jag vara vänlig emot varje människa jag möter. Idag skall jag göra ett bra jobb! Osv osv.. Ibland går det - ibland blir det inte som jag tänkt mig.

Igår höll det inte riktigt hela dagen. Jag var så trött på slutet av dagen och det var kunder kvar långt efter stängning. Jag vet att jag kan välja mina tankar och välja glädje. Men samtidigt är jag ingen robot. Ibland är jag så trött på energi att jag liksom inte orkar ge av mig själv. Det är tomt. Det är som att försöka köra en bil på ångorna i tanken. Såna gånger kan en enda otrevlig kund sänka mig så att jag sjunker ner och inte orkar ge mer. Samtidigt så kan en enda glad kund verkligen höja en så att man är glad och skrattar och ler i timmar efteråt!

När man jobbar i butik så är man mitt bland allt folk hela tiden, när man står i kassan hela dagarna som jag gör, så är ju lunchen enda stunden man får lite tystnad och ro, annars är det ju människor i rörelse och massor av ljud omkring en hela tiden. Bara det är tröttande.

Å jag känner allt oftare att jag behöver ett break ifrån serviceyrket. Tror det skulle vara annat att jobba extra med det, då får man en paus från det då och då! Nu skall man skratta, le och ge av sig själv oavsett om människor är otrevliga emot en, oavsett om människor ignorerar en, inte ens säger hej och pratar i mobilen hela tiden medan de handlar och nästan tycker att man stör om man försöker få lite kontakt.

Sen finns det ju massor av fullkomligt underbara människor som gör ens dagar och som jag skrev tidigare så kan det räcka med en enda sådan för att lyfta en och göra ens dag!

Men det jag skulle komma till med dessa funderingar var att när jag gjorde sällskap med min fina kloka vän och kollega B på vägen hem, så sa hon att gud vad bra att jag kommit på vad jag INTE vill göra!

Å det är ju så himla sant! :D Det är ju jättebra att komma på vad man inte vill! Ju mer man kommer på vad man inte vill - ju mer kommer man på vad man VILL!

Så tänker jag med de relationer jag varit igenom också - jag vet ju mer och mer vad jag inte vill ha - och därmed vad jag VILL ha!

Fick även en påminnelse av en vän på facebook när jag uttryckte mitt dåliga samvete över att jag inte alltid är så "perfekt" som jag tänkt mig - som i detta fall på jobbet. Jag är väldigt duktig på att tala om för andra människor att de behöver få vara mänskliga och allt annat än perfekta. Men mig själv kan jag minsann slå på och förminska ibland när jag tycker att jag inte varit bra nog. Hennes ord: "Min liknelse på dig är att du är en gul ros ♥ Full med kraft.....men som behöver vattnas när hon blir trött ibland:-))))) Helt ok att vara off.... ♥ Är man trött så är man, det bör man få vara:-) Detta dåliga samvete som verkar förfölja många av oss i tid och otid. INGEN mår bättre av det, ändå så har vi det! Ganska korkat egentligen." Å det har hon sannerligen alldeles rätt i!

Å jag ser verkligen fram emot det här året som nyss börjat! Jag tycker att det ska bli så himla roligt att sätta sig i skolbänken igen! Få träffa lite nya människor, att det rör på sig i livet, att något händer! Då brukar det börja röra på sig på andra fronter också!

Å jag är så lycklig att jag har det lugnt och skönt på känslofronten också! 2011 var ett omvälvande år på det viset. Jag välkomnar verkligen lugnet som råder nu!

torsdag 5 januari 2012

JA!


Jag känner för att säga JA till livet!

Jag lever liksom lite på halvfart nu - även om jag mår bra! =)

Jag vill säga JA oftare! Inte vara så förbaskat rädd! Leva livet fullt ut och njuta av det!

Det finns så mycket mer!

Det gäller att våga kasta sig ut och pröva sina vingar lite! :D

Anna Hallén


Läste nyss lite i Anna Halléns blogg, gillar den skarpt! Den är inspiration för MIG eftersom JAG mår bra utav den typen av mat! =)

Delar med mig av 10 enkla knep från hennes sida som jag kommer att ha som inspiration i mitt vardagliga liv! =)

"1. Ät en 2-3 ägg till frukost och en handflata (med fingrar) stor mängd kött, fågel och fisk till lunch och en likadan till middag. Proteiner behövs för att du ska vara nyrenoverad och i tipp topp skick.
2. Ät 500 gr grönsaker ovan jord var dag. T ex blomkål, broccoli, paprika, tomat, gurka, vitkål, zuchini mm. Grönsaker ger folsyra och vattenlösliga fibrer.
3. Lök är en av de absolut nyttigste grönsaker så ät lök trots kolhydraterna…. :)
4. Lägg till 1 dl fet gräddsås eller motsvarande till var måltid. Fett är gott och skapar mättnad!
5. Ät 2-4 måltider per dag. Känn efter vad som passar dig. Din kropp har svårt att ta upp all näring på bara en måltid.
6. Ät 1 dl nötter per dag om du kan hantera den mängden kolhydrater. Blandade av alla sorter för mineralernas skull. Tål du inte nötter eller inte kan hantera kolhydraterna så ät tillskott av magnesium och selen.
7. Väljer du att äta mer kolhydrater eller tränar väldigt mycket så kan många lägga till rotfrukter, yoghurt och bär.
8. Rör dig. Mycket och ofta. Men vad du gör spelar inte så stor roll, bara du tycker om det :)
9. Är du stressad? Då har du för mycket kortisol i kroppen. Minska den nivån med motion, spikmatta eller avslappning.
10. Sugen på något gott? Ostar av alla sorter är ett kanonval. Några av oss kan även njuta av lite riktigt mörk choklad."

Lipsillen

Idag grät jag på jobbet igen. Jag börjar undra hur många gånger det hänt? Jag kan inte hålla något inne någon gång... Sist var det för att jag var så ledsen för en vän som var tvungen att genomgå något fruktansvärt precis innan jul. Idag var det för en vän som också genomgår en tung tid i livet nu. Var så uppfylld av oro och lättnaden när jag hörde hans röst gjorde att jag började tokböla. Men man är ju bara en liten människa som tycker om sina små människor omkring sig och det är inte så enkelt att hålla inne allt alltid :)