måndag 17 februari 2014

Pissnödig promenad med Runke(e)-Per å Gnat-Greta!



Jag är ju ingen vidare app-fantast egentligen, tycker allt drar onödigt mycket batteri i mobilen, spotify är ett undantag dock, för det kan jag typ inte leva utan! ;)

Men imorse laddade jag ner Runke-Per som jag kallar det, okej det stavas med dubbel-e: Runkeeper. å uppdelningen av orden är Run-keeper, det fattar väl jag med, men eftersom jag har min snuskiga lilla humor, så blir det roligare så! ;)

Anledningen till denna nedladdning var att jag glömt min Garmin-klocka i Gevåg, å ville ha lite koll på hur lång rundan var? Eftersom jag aldrig använt denna app, hade jag ingen koll på inställningar, å inte orkade jag bemöda mig att kolla det hela under promenaden heller, så jag fick gott höra på "Gnat-Greta" som var 5:e minut upplyste mig om dittills avlagd sträcka och takt... Ändrade detta så fort jag kom hem dock! ;)

Gjorde dundermisstaget att glömma broddarna, så jag fick halka mig fram på min promenad imorse, och halt var det, så det tog ungefär tvåtusen år (kändes det som) att gå, å på den tiden hann jag bli djävulusiskt PISSNÖDIG!!! Värsta pissnöden jag känt nån gång! Var helt övertygad om att jag skulle pissa på mig innan jag kom hem! "Aaaandas luuugnt, djuuupa andetag, tänk på nåt annat, tänk på nåt annat, tänk på nåt annat...!" Men klarade mig gjorde jag å när jag äntligen fick slänga mig ner på toan å släppa loss, det var dagens ljuvligaste ögonblick!!! :D

Imorn dricker jag morgonkaffet EFTER promenaden, det är ett som är säkert!!!

Är så glad för jag är så himla pigg å glad idag! :D Har känt mig sådär superlycklig hela dagen! En ljuvlig motvikt till gårdagens trötta och sura dag! ;)

Har promenerat sammanlagt en mil idag, kroppen börjar vakna till liv igen! :D Å när jag kom hem körde jag lite hemmaträning, med betoning på lite! Jag ska nämligen skynda långsamt! Inget tvång å tråk, bara lustfylld härlig glädjeträning! :D Nu ska jag bara plugga lite, å äta mat, å sen hjälpa syrran å Ulf å lägga golv! Mycket nu, men mycket ROLIGT är det! :D

Före å efter!



Före: Marmofloor och sjujävla gammal golvbrunn.. Vi fick bila upp golvet för att komma åt, sen kom rörmokarn å bytte till ny fin golvbrunn! Golvet slipade vi med golvslip som vi hyrde från hyreslandalaget, å där vi bilat upp golvet, fyllde vi igen med lecakulor och EPS. Sen spacklade vi över det, samt vid golvbrunn och mot dörren där golvet var väldigt ojämnt. Borrade och satte i pluppar av armeringsjärn för att kunna göra ett fundament för tvättmaskin å torktumlare (i vänstra hörnet), grå klinker ovanpå fundamentet, å längs sidorna, på golvbrunn och på trappsteget krossade vi plattor och lade mosaik. Resten scackrutigt som synes! :) Inga färger jag själv hade valt, men mycket snyggare än det var från början! :D Väggarna fräschades upp med vit färg! :)

Nu är vi igång med ett dubbelgarage i Lugnvik, efter det blir det att gjuta golv uppe vid Fyrvalla, å på kvällar å helger kör jag igång med projekt renovera syrrans badrum! Jag ÄLSKAR det här!!! DRÖMJOBB!!! :D :D :D

söndag 16 februari 2014

fortfarande off...



"All tillgänglighet
Visst är den bra
Men är den alltid
Vad vi vill ha?

Ibland önskar jag
Att den inte fanns
Så jag fick lägga
Min uppmärksamhet nån annanstans

Visst går det ändå
Att välja bort
Men möjligheten finns
Och tålamodet mitt är kort

Klickar mig bort
Fastnar i nätet
Ett lättfångat byte
Likgiltigt uppätet

Vi försakar - du och jag
Det är bara att se sig omkring
För vem kan konkurrera
Med sådana intressanta ting?

Du å jag
Å alla de andra
Vi stirrar hellre på en skärm
Än på varandra...." (Oktober 2013)

fredag 14 februari 2014

Älskade barn!

Jag bläddrade lite i högarna med alla hundratals dikter å texter jag skrivit genom åren, å fann ett par som jag skrivit 1991, när jag var 11 år ung å skulle fylla tolv. Jag blir så fylld av vördnad å kärlek till den lilla flickan Susanne! Som jag stred med mig själv under alla år, kunde inte tycka om eller älska mig själv, kunde inte tycka att något med mig var bra! Det är så ljuvligt att ha slutit fred med den lilla flickan inuti, för hon bor fortfarande kvar här, å jag vårdar henne ömt! :)


"När löven faller i det ännu daggvåta gräset.
När mörkrets makter tystnat.
När himlens alla fåglar som gått till ro, stiger upp och allting lever.
När allting är fridfullt tyst, innan dagen riktigt grytt.
När man riktigt känner vad livet är värdigt att leva.
Då vill jag finnas. glädjas, uttrycka mina känslor...
Springa, hoppa, skratta, med ett klingande glatt leende springa barfota över livets ängar, förbi dödens eldar, och in till det eviga livet."



"På jorden där är jag och min väg skall jag gå, om så vägen är lång och svår.
Det finns stunder av lycka, det finns stunder av hopp, det finns långa och svåra år.

Men jag träget skall fortsätta, dag efter dag, för att sedan min lycka nå.
Det finns platser av lycka och välbehag, det finns platser dit ingen vill gå.

Ett nytt liv föds, ett annat försvinner, kommer någon annanstans.
Det nya livet ser sig omkring, visste ej att något fanns.

Mitt liv har bara gått en bit på livets långa stig.
Och visst ska livet fortsätta än, för både dig och mig.

Nu vill jag bara säga ett stort tack till vår jord.
Jag tackar nu jorden och livet för att jag fick framföra mina ord.

Detta var mitt budskap, nu har jag sagt vad jag vill.
Låt livet finnas länge, låt nytt liv komma till.

Du har gjort så som du kunnat, du har gjort så som du kan.
Nu glömmer vi alla bekymmer och håller om, varann."

 
Jag tror jag funderade mycket på livet och döden det där året, det var året då jag miste min bästa vän, min älskade farfar. Jag saknar honom än idag, men tänker med glädje och kärlek på alla fina stunder vi fick ihop! Det är en ynnest att ha fått uppleva en sån speciell och fin vänskap! :)

Mannen under bron, av Henrik Wallgren


Jag läste ut boken igårkväll. Har läst den med nåt slags förtjusning och fasa, många har tankekrumbukterna varit under läsandets gång. Så genial och så plump och vacker på en och samma gång! Jag funderar ju mycket över konsumtionssamhället vi lever i och att allt ska kretsa kring pengar alltid, och det är mycket detta som handlingen i boken kretsar kring - behöver vi verkligen allt det där, vad är det som verkligen sant och äkta ger oss nåt i livet?

Och..... så igårkväll kommer jag till sista kapitlet i boken, när handlingen liksom är ihopknuten. Då kommer det där underbara sista kapitlet som består av en bunt anteckningar. En bunt anteckningar som är så förbannat kloka och sanna och insiktsfulla och så inihelsike BRA att jag får lust att slita sidorna ur boken och tejpa upp dem på en gång - varenda en!!! Vilket jag såklart inte gjorde, då jag lånat boken på bibblan! ;) Den fanns inte, men de beställde den efter mitt önskemål, det där har jag blivit rätt bra på, att be om att de tar in böcker, när de som jag vill läsa inte finns, fantastiskt att man kan göra så ju!

Så ja, jag rekommenderar dig att läsa den, du får dig garanterat en tankeställare eller två! Å jag ska lämna tillbaka den alldeles strax, så den finns snart på bibblan i Östersund, för dig att låna! :)

torsdag 13 februari 2014

Självinsikt? (Gammalt inlägg)

Jo, nog tycker jag att det kommit lite mer av den varan med åren!

Sen finns det väl gånger så den inte är så stor den där självinsikten! ;) Som när jag gick runt berget med en vän för några veckor sen och artikeln i öp kom på tal, jag säger att jag blev ju framställd som så jäkla kaxig, sådär är jag ju inte!

En stund senare möter vi en bekant med sällskap som oxå är ute och promenerar. Jag kläcker kommentaren: Jag ser att det är fler hurtbullar i farten! Varpå killen säger: Ja, fast dig blir det svårt att slå! Å jag svarar: Ja det blir det fan!

När vi går vidare säger V som jag traskar med: Nä det där var ju inge kaxigt! ;-) Haha, jaja så kan det va ibland!

Skämt åsido, så har jag lite mer koll på mig själv, för det mesta i alla fall!

Jag har många sidor som kanske inte är så värst positiva (?). Jag är en riktig slarvmaja hemma, trivs som bäst när jag har det städat och fint, men handen på hjärtat så är det sällan jag far omkring med skurtrasan i högsta hugg! Hellre snörar jag på mig löparskorna och drar ut. Sen är jag så trött när jag kommer hem så jag degar vid datorn och läser massor av roliga blogg-inlägg och uppdaterar mig på facebook. Sen slocknar jag och sover gott utan att vara värst bekymrad över min röra! :P

Jag har alltid träningskläder å skor på tork lite här å var i lyan. Det stinker alltså konstant svett å tåbira hemma hos mig. Jättenajs, verkligen!

Jag hatar att planera saker och kan aldrig tacka ja till fester, för hur tusan ska jag kunna veta om jag vill det just där och då när den dagen uppenbarar sig?

Jag har ingen vidare fasad. Jag kan inte hålla masken alltså, det mesta skiner igenom. Glädje som sorg!

Jag kan vara lynnig, egensinnig, vända på en femöring! Jag är svart eller vitt, allt eller inget!

Jag kan nästan drabbas av panik om jag ska åka iväg någonstans och befinna mig bland människor och inte vet om jag har möjligheten att gå iväg en stund för mig själv.

Jag är i stort behov av egen tid för mig själv och kan bli helt knasig om jag inte får den tiden.

Jag gillar inte att klä upp mig. Knallar jag inte omkring i träningskläder, så har jag garanterat mysbrallor på...

Jag är inte perfekt på något sätt!

Jag kan ge upp väldigt väldigt lätt.

Jag har mina stunder då jag ser allt i svart.

Jag har stunder då jag vill fly, vända upp och ner på hela mitt liv!

MEN

jag är också en godhjärtad och fin människa. Jag bryr mig om och månar om människorna omkring mig.

Jag är glad och sprudlar!

När jag brinner för något - då jäklar ger jag allt jag har och lite därtill!

Jag har många stunder när jag är jättesocial och älskar att ha människor omkring mig!

Jag kan vara en riktigt envis jäkel och vägra att ge mig!

Jag kan vakna på morgonen och känna mig tacksam över att jag lever, andas, finns!

Jag kan känna enorm och genuin lycka över solen i mitt ansikte, sand mellan tårna, kramar, skratt, bara vara!

Jag har förmågan att uppskatta det lilla och enkla i livet!

Jag skrattar högt, ofta och mycket!

(Hittade bl a detta när jag gick igenom en bunt med utkast som sparats här i bloggen å som jag totalt glömt bort! Gissar att detta är från 2011 när det var den där gå-tävlingen på Stadium! ;)  )




TACK Martina Haag!!! :D :D :D


Jag har redan hennes bok och blev himla peppad av den med! Springsugen så det bara pirrar i benen! Nu var det längesen jag tränade nåt överhuvudtaget. Först hade jag ju den där nedrans infektionen, som gjorde att jag gick dubbelvikt av smärta i nästan två veckor innan mina vänner mer eller mindre tvingade mig att boka en läkartid. Sen på det antibiotikakur i 10 dagar, å sen en redig förkylning på det!

Men JÖSSES så skönt det är när krafterna och glädjen är tillbaka å kroppen frisk! :D Jag har inte sprungit nåt än, inte kört nån annan träning heller, nä jag kör igång med några hederliga promenader, för att väcka kroppen å sinnena till liv! Å sen tänker jag smyga igång lugnt som bara attans! :) Under promenaden med Mozart nyss, lyssnade jag på Martinas vinterprat och blev alldeles sådär lycklig i hela kroppen, å springsugen! Jag gillar hennes inställning till träning å mat å livet i övrigt! Man lever bara en gång å livet ska vara härligt å roligt! Hon har helt rätt fokus om du frågar mig! :)

Mår så gott i hela kroppen nu och har energi för att plugga en stund nu! Det är ju mindre än två veckor till kursen nu, då jag ska bevisa att jag kan det här med att sätta godkänt tätskikt i våtrum, efter konstens (BKR:s) alla regler! Vi slutade tidigare idag, då min kollega/klasskamrat hade ett möte att hinna till, men imorn är det bara en liten snutt kvar på golvet att foga, så imorn blir det klart! Härligt! :)

Å LYCKLIG som attan är jag, för min älskade lilla Jonatan har varit sig själv nu de senaste dagarna! Sitt vanliga pigga jag! Viftar på svansen, vill kela en massa, å inget vingel när han går, eller annan obalans, inga tecken på smärta heller! Hoppas att det är vilan och medicinen som gör sitt, så han får må bra och kan hänga med oss några år till den lille älsklingen!!!

För att återkomma till kakel förresten, så läste jag en sån bra grej idag, författaren Malcolm Gladwell diskuterar det där med talang. Han lägger bland annat fram den svenska psykologiprofessorn Anders Ericssons teori om att det krävs minst 10 000 timmar hårt arbete för att nå toppen inom ett område. Gladwell menar att den som slutligen blir bäst oftast är den som vill det mest, inte den som har de bästa och mest uppenbara fördelarna.

Hurra! Tänker jag! Som älskar att ha kommit igång i byggbranschen! Å om en sisådär 5 år, så kommer jag att vara grym på det jag gör! För allt sånt här praktiskt gäller det att det liksom sitter i fingrarna! Att man har det där handlaget, som bara kan komma av erfarenhet! Å jag VILL verkligen detta, jag älskar det!!! Då är det så härligt att läsa såna uttalanden! :D (Vilket jag för övrigt läste i en krönika i Runners world).

Alltså VILL man - så KAN man! Så som jag så ofta tänker! :)

Nä, nu ska jag plugga en stund innan jag ska äta för att sen dra iväg till Carro å Ulf å hjälpa dem med golvet! :)

Å apropå Martina Haag, som jag skrev om i början, så är "Glada hälsningar från Missångersträsk" under inspelning! Den ska bli film! :D Tänkte när jag läste boken att  jag skulle älska att se den som film! Å nu blir det verklighet! :D Tjohoo!!!! :D

onsdag 12 februari 2014

Finns man inte på facebook - så finns man inte alls?


Ja, lite känns det så! Det är så mycket som kretsar kring facebook på nåt sätt! Jag är ju en sån som kan ändra mig hundra gånger om dagen ungefär, vet aldrig riktigt vd morgondagen bär med sig, imorn kanske jag känner att Tjohoo! Facebook - here I come! Å uppdaterar med trettielva statusar. Det vet jag inte.

Men här och nu känns det inte alls så. Det känns fortfarande som en energibov, vilket det gjort ett tag nu, å därför håller jag mig därifrån. Jag har inte tagit bort mitt konto, å
känner att jag kommer nog inte göra det heller, men där kan jag också ändra mig på en bråkdels sekund, så man får se. Jag har kikat in som hastigast nån dag och jag blir nästan illamående, det knyter sig i magen och jag VILL INTE! Så jag loggar ut igen, fortare än kvickt, å tar tillbaka min energi.

Visst kan det komma mycket gott utav facebook, och det har det gjort också! Men just nu drar det energi och det så inibombens! Mitt liv blir så fritt från drama när jag håller mig därifrån. Å jag behöver inte känna nåt tvång att hålla reda på allt som händer å när alla fyller år, å oroa mig för om jag glömmer att bekräfta nån, jag behöver inte veta om någon/ några och isf vilken/vilka som tagit bort mig, för så länge jag inte är i facebok-världen, så är jag lyckligt ovetande!

De senaste dagarna har jag känt mig så pigg och inspirerad, t o m känt lust för att vara social och umgås! Jag kan inte komma ihåg senast jag kände så!!! Det var jättelängesen! Och jag kan inte låta bli att undra om min frånvaro från facebook spelar in där?

Det är nog bra med bortavaro från det mesta, då och då. Kanske kommer lusten tillbaka, kanske i mindre grad, kanske inte! Egentligen spelar det ju ingen större roll, livet rullar ju på ändå! Å de riktiga vännerna stannar kvar! Å jag mår bra! Å det är allt som betyder nåt! :)

fredag 7 februari 2014

Mår gott!

Hemma i älskade Gevåg!!! :-)

Med gråten i halsen


Jag vet att det finns chans att han blir bättre nu, den älskade lille vännen! Han har bara ätit medicin i en vecka än och han ska ju vila i minst 3 veckor innan vi kan veta något om hur det kommer att bli. Men de stunder han har ont och lider, de skär sönder mig i småbitar. River sönder mitt hjärta och jag blöder av sorg hela jag. Mestadelen av dagarna är han ändå nästan sitt vanliga jag och jag lever på hoppet.

Men ändå kommer de där tankarna och tränger på, och jag kan inte mota bort dem. Att det kommer att finnas en dag när hans lilla bädd står tom. När det bara finns ett tomt koppel kvar, utan någon älskad liten hundfarbror i. På ett sätt är jag tacksam över denna förvarning, jag tar tillvara på varje sekund med min älskade lille kamrat! Kan inte komma ifrån känslan av ett långsamt farväl och den känslan sliter mig fullständigt i stycken. Försöker bita ihop men känner hela tiden gråten som bränner, svider, som eld i min hals.

Tiden är aldrig någonsin den rätta för att ta farväl av en vän.

Jag önskar och hoppas så att vi får njuta av en sommar till ihop du å jag! Jag älskar dig så!!!!

torsdag 6 februari 2014

En del kvällar


En del kvällar - som ikväll, är hjärtat så tungt och tårarna så många. De verkar liksom aldrig ta slut..

Å man sitter mitt i allt å försöker påminna sig om allt det fina i ens liv, om allt jag har att vara tacksam över.

Men det kan inte hjälpas, det bästa såna här gånger är att bara acceptera att såhär känns det nu, och låta det komma bara. Låta sig vara sådär liten och bräcklig, önska att man vore liten igen och fick krypa upp i mammas knä å bli tröstad.

Nä, det är inget hemskt som hänt idag. Det är mycket som hopats under en tid nu bara och jag behöver få bryta ihop en stund för att komma vidare.

Önskar oss alla en fin kväll - trots allt!

Fyra ord som ofta skänker mig tröst: "Även detta är övergående" (This too shall pass).

tisdag 4 februari 2014

"Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor"

"Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag"

De här raderna från Kents "Utan dina andetag" har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Å apropå det senaste inlägget, om ett stilla liv, så har inte den här dagen representerat så värst mycket lugn å ro :P

Dagen började med ett migränanfall, var tvungen att ta medicin i två omgångar innan det avklingade.. På det så är jag förkyld sen i Lördags, så jag är lite durven hela jag. Stannade hemma från skolan idag såklart, gick inte att jobba i det skicket.. Vid elva kom Jocke (mitt ex, vi har ju delad vårdnad sen många år tillbaka å det funkar toppen! :) ) hit med hundarna å Jonatan var så klen, så jag grät från dess, tills vid tvåtiden då han piggnade på sig. Förmodligen är det medicinen han blir sådär däckad av, den ska han äta fram tills återbesöket hos veterinären och då får vi se läget, och hur det blir med fortsatt behandling.

För er som inte vet, har vår älskade lilla Jonatan fått diskbråck och är tussig. Han har dock blivit bättre under den här första veckan på medicin, har ju gått å krummat å spänt sig pga smärtan. Å på veterinären låter det som att det kan bli bra! Han får ju leva med det, men han har fått specialfoder och får medicin. Å så länge det bara är ett par timmar om dagen han blir trött av medicinen, men annars har sin livslust och glädje och far omkring så vanligt, så har han ju ett värdigt liv!

Det värsta som kan hända är att nån nerv kommer i kläm och han blir förlamad, då är det bara ett att göra... För precis som veterinären sa, så är han en gammal hund, det är bara onödigt att utsätta honom för ev. operation om det hemska skulle ske att vi hamnar i det läget.. Då är det rehabilitering på det och inte säkert det blir bra ändå.

Jag önskar innerligt av hela mitt hjärta att han blir bra, kan leva ett fint och värdigt liv, vara med oss ett tag till! Allt från nu känns som värdefull bonustid! Å på nåt sätt har jag blivit mer beredd på att det är såhär det är, de har blivit till åren mina älskade farbröder och de är i slutfasen, de sista åren av sitt liv! Jag har förstått det med mitt förnuft länge såklart, men känslan vill ju inte ta in, jag har smidigt undvikit tanken tills nåt sånt här kom och slog förnuftet på käften.

Det är det som är kärlekens pris, att livet tar slut för oss alla någon gång. Jag hoppas det är några år dit ännu, men insikten smärtar mig ändå! Å det har blivit så extra påtagligt nu när Jonatan är skruttig.. Jag tänker hela tiden på det, hur ska jag kunna leva utan hans andetag? Hur ska jag kunna leva utan den där varma lilla kroppen intill mig i sängen? Hur ska jag kunna leva utan blicken från de där kloka små ögonen? Hur ska jag kunna leva utan den där viftande lilla svansen? Utan glädjesprången ut till köket när det är dags för mat? Utan hans uppfordrande små skall och knorrningar? Hur?

Idag har den fullkomligt skurit mig i småbitar den där insikten.. Å jag har gråtit hela dagen.. Sorg, å förkylning, å migrän, å mens så blodet bara sprutar! Jag har varit rätt tömd idag! Men nu är lilla farbrorn piggare, vi har varit ut på en liten runda å den lilla svansen viftade å kroppen var pigg! Å jag har fått ro till dagens första kopp kaffe, å ätit mig en liten kaka till, trots att jag inte tål den. Ibland får det vara så, allt får stå åt sidan på nåt sätt!Idag har jag bara suttit med min lilla farbror i knät, å den andra intill mig, bara gosat, smekt, gråtit och varit!

HÄR finns en liten bildkavalkad över alla härligheter vi haft tillsammans, mina små farbröder å jag!

söndag 2 februari 2014

Ett lugnt och stilla liv

Ett lugnt och stilla liv - det är precis så jag vill leva det.

Jag kan uppskatta inslag av spänning, men jag trivs när lugnet infinner sig. Jag tänkte på det igår när vi rivit hela dagen och monterat stommar till köket hos syrran och Ulf, nån fler vända till återvinningen blev det också, för att bli av med allt bråte vi rivit ut. På kvällen var jag så skönt trött i kroppen, om än lite krasslig, idag är jag riktigt durven och hoppas det är lite vanligt menskrassel bara, får alltid sänkt immunförsvar vid mens.

Nåja, det var en parentes, vad jag skulle komma till var att på kvällen, när jag mös ner mig i soffan, kände jag sån oerhört djup kärlek! Tanken slog mig, (nej, jag säger inte att det är lösningen på alla problem men..) att förr, när folk jobbade med kroppen hela dagarna, måste den där behagliga stillheten ha infunnit sig efter tröttheten då kroppen fått jobba! Såvida inte folk söp och levde rövare då förstås.

Men det är ju såklart tänkt att vi ska arbeta med våra kroppar. Inte sitta stilla hela dagarna, då blir det ännu värre att bära på all stress som ibland känns rätt oundviklig i dagens samhälle. Jag trivs med att jobba med kroppen, och ha ett arbete att utföra. Det är samma med jobben genom skolan, jag älskar det! Att få knota på tills det är klart och fokusera på det man gör.

Något annat som skänkt mer frid och ro i mitt liv är frånvarandet av facebook. Jag skriver förvisso lite flitigare i bloggen nu, men det blir inte samma sak. Det blir inte lika mycket trådar åt olika håll här, inte den där röda pluppen med alla nya saker som hänt. Jag kan säkert komma tillbaka och tycka det är hur roligt som helst igen, men ännu njuter jag bara, man glömmer bort att det finns på nåt sätt. Här på bloggen blir det lite annat, det kommer nån enstaka kommentar nån gång - och det är jätteroligt! :) Men det blir aldrig någon hysteri.

Livet hopar sig ibland - trots bortavaro från plytboka. Jag kan fortfarande kämpa med tankar om "alla de jag borde hälsat på och hört av mig till" osv.. MEN när jag blir trött av bara tanken, så får det vara. Finns inte orken och lusten - så finns den inte. Det är inget mer med det! Och jag MÅSTE värna om min egen energi först, och jag måste vänta tills lusten och orken kommer. Annars blir det ju fel och falskt och inte bra, varken för mig eller någon annan. Sånt ska inte tvingas fram. Vänta tills lusten kommer och det faller sig naturligt istället. Så vill jag ha det i mitt liv i alla fall.

Jag ser fram emot livet på landet. Jag behöver inte så mycket ståhej omkring mig, jag trivs bäst i lugnet.