Snusan

Älskade fina människor!

2012-02-28T10:35:00.004+01:00

Älskade fina vänner och familj! :) I veckan fick jag en jättefin tröja av mamma som hon hittat, med ett ljuvligt budskap på framsidan! I julklapp av Lena, Fredrik å Malin fick jag en mugg med texten: "Live, Laugh, Love" - underbart! Jag har den texten tatuerad, fast på svenska! Å i somras fick jag ett ljuvligt kort av min familj när jag fyllde år. Gemensamt för dessa fina saker var: Vi tänkte på dig när vi såg den!

Så fantastiskt underbart att människor omkring en tänker på kärlek, glädje och ljus när de tänker på en! Jag är så varm och berörd djupt in i hjärteroten och själen! :)

Välkommen Måndag!

2012-02-27T07:23:00.002+01:00

Idag är det Måndag och en bra sådan! =)

Dels för att jag känner mig piggare från min förkylning och känner att snart är jag riktigt frisk!

Dels för att jag blöder som en tok, och ja - man kan faktiskt bli toklycklig över att få riktig mens för andra gången, när man inte haft någon på ett halvår för att kroppen krånglat och strulat!

Dels för att jag äntligen känner mig pigg nog att komma ikapp lite med skolarbetet som ligger lite på efterkälken efter föregående vecka när jag var så däckad så jag mest sov hela dagarna! :P

Å så känner jag vårkänslor! Känner glädjen och lusten återvända! Fantastiskt! :D

Idag har jag en del att ta tag i, ska jaga ett paket som gått i retur, ringa och ordna med lite grejor, plugga en massa och prova en lugn promenad å se vad kroppkakan säger om det! =) Dessutom skall jag ta ögonkontakt med 3 människor jag inte känner (fredsuppdraget).
Önskar er alla en fantastiskt start på denna nya vecka! :) <3

Fredsuppdraget

2012-02-26T22:40:00.003+01:00

Dagens fredsuppdrag var att äta nåt man aldrig ätit förut, kom inte på nåt särskilt så jag provade en ny tésort! ;-)

En människa

2012-02-26T01:18:00.002+01:00

Så mycket det är som gör en människa!

Sättet hon går på.

Hennes röst.

Leendet, skrattet, gråten.

Hur hon rör sig, för sig.

Det vackraste hos en människa är hennes äkthet.

När hon är sig själv.

När själen lyser fram i ögonen.

Tomma förpackningar är sorgligt.

Trasig på nåt sätt och hel mitt i allt

2012-02-25T23:32:00.003+01:00

Man går sönder och lagas om och om igen i sitt lilla liv.

Man lappar å lagar å klistrar å plåstrar.

Stora och små sorger.

Stora och små lyckor!

Hjärtat slits ur kroppen och sätts tillbaka.

Ibland blöder man. I själen.

Men man blir alltid hel igen.

Lite ärrad bara.

Man plockar ihop sina skärvor och man gör bilden hel igen.

Det blir lite sprickor i fasaden - men det får ljuset att sippra ut!

Det är så det är, det här livet.

Men man lär sig en massa.

Ändå förstår man allt mindre.

Samtidigt som man blir lite visare med åren på nåt sätt.

Tror man i alla fall.

Ibland kan en enda liten glädje lysa och höja sig över hundra sorger!

Å solen försvinner aldrig. Den skuggas av molnen ibland.

Men den finns där. Alltid. Alltid.

En drömdag!

2012-02-25T07:55:00.003+01:00

Dagens Fredsuppdrag är: "Skriv ner 5 saker en drömdag för dig skulle innehålla."

Så jag skriver väl ner det då! =) Men jag återkommer senare för jag behöver fundera en smula! =)

Jag tänkte att detta måste vara något storslaget, men det kan vara ganska så simpelt!

En drömdag skulle innehålla följande ingredienser:

1. Att jag inte brydde mig om vad "alla andra" tycker.

2. Avsaknad av rädslor, eller kanske snarare att verkligen våga möta dem utan att det kändes alltför förskräckande. Menar inte att man skulle slänga sig utför ett stup eller nåt!

3. En sån där dag när man bara känner sig så otroligt lycklig hela vägen inifrån och ut.

4. En dag fylld av glädje

5. En dag då jag bara kunde släppa bagaget helt för en stund och sväva vidare på lätta ben!

Men det är ju så att allt behövs liksom! Utan våra motgånger hade vi inte erhållit våra styrkor, vårt mod, vår glädje över att leva då vi vet hur förlamande sorg kan vara.

Men en drömdag skulle vara en sån där lätt dag! Som fyller en med energi och rustar en för nya dagar i livet! :-)

Fredsuppdraget!

2012-02-24T15:28:00.002+01:00

Idag är första dagen jag är med i fredsuppdraget! :)

Dagens uppdrag är: "Kom på dig själv om du säger ordet ”HATAR” idag."

Har inte sagt det någon gång, men brukar då inte säga det heller.

Gå med du också! --> HÄR!

Livet!

2012-02-24T12:03:00.004+01:00

Jag är höga berg och djupa dalar.

Jag är sprudlande glädje och bottenlös sorg.

Jag är hopp och jag är förtvivlan.

Jag är styrka och svaghet.

Jag är mörker och ljus.

Jag är natt och dag.

Jag är upp och ner.

Jag är hit och dit.

Jag är allt och ingenting.

Jag är du och alla andra.

Jag är resan och målet.

Jag är din bästa vän och din värsta fiende.

Jag är lyckan och olyckan.

Jag är ångest och eufori.

Jag är långsam och snabb.

Jag är valet och kvalet.

Jag är förvirrad och klar.

Jag är okunskap och visdom.

Jag är prövning och lärdom.

Jag är vacker och ful.

Jag är livet!

Sociala tillställningar

2012-02-24T08:11:00.002+01:00

Jag känner mig väldigt onormal angående dessa...

"Alla" verkar ju älska större sociala tillställningar med en massa folk och fest och glam.

INTE JAG.

Jag får mest bara ångest och funderar över hur jag ska ta mig igenom kvällen.

Jag pallar bara inte massor av människor. Känner mig tryggare om jag får befinna mig i en liten grupp. Ska jag för ovanlighetens skull ner på människobyn och socialisera, så väljer jag inte värsta partystället med massor av människor, fylla och dunka-dunka. Då väljer jag istället någon liten mysig pub eller liknande där man kan sitta ner och prata, umgås och ta ett glas i lugn och ro.

När det gäller hemmafester och dylikt, så föredrar jag enkelt och spontant. Blir det minsta lilla uppstyltat så känner jag mig bara fel, stel och obekväm.

Gladast brukar jag vara när jag känner att jag kan lämna evenemanget och pysa hem för kvällen. Sätta mig i min soffa med en filt och en kopp thé, andas, lugna ner mig och finna min ro igen.

Jamen skit i det då? kanske ni tänker. Ibland kanske man "måste". För att det är en älskad person i familjen. Jag kan göra det på mitt sätt. Vara där en stund och sen ta reträtt till min egen lugna lilla vrå!

Vi är alla olika, det är väl så det är bara. Jag borde inte hålla på med den här dumma jämförelsegrejen och tro att jag är så fantastiskt dålig bara för att jag nu inte råkar vara ett stort fan av allt. Kanske är det inte heller så att "alla andra" tycker eller känner som jag tror. Det finns kanske fler som jag?

Lugn och ro

2012-02-23T09:15:00.002+01:00

Jag är fortfarande sjuk. Dock på bättringsvägen. Har hittills sovit flera timmar om dagen, ja nattetid också.

Såhär i slutet på veckan, när jag känner mig lite bättre i halsen, kan jag faktiskt känna mig tacksam över att jag blev sjuk. För jag har landat lite igen. Kommit till insikt.

För jag är nog mer stressad än vad jag tror mig vara. Funderar lite över mina vanor och hur jag lever och känner återigen en sådan stark längtan efter lugn och ro. Stillhet. Tid för mig själv.

Bara en sådan sak som att jag inte har druckit kaffe sen jag blev sjuk. Jag vill aldrig ha kaffe när jag är sjuk, kroppen vill inte, det går inte.

I vanliga fall börjar jag alltid min dag med en kanna kaffe. Vad gör det med min kropp egentligen?

Jag längtar efter eremitliv. Vore det inte vinter hade jag emigrerat till stugan långt inne i skogen. Närmare sommaren kan det bli verklighet kanske.

Känner att jag behöver fokusera på lugn och ro nu ett tag. Promenader och yoga. Reiki. Lugn och ro. Fokus på det långsamma. Sakta ner tempot lite.

Det kommer att göra mig gott.

Mobbing!

2012-02-22T12:27:00.002+01:00

Jag känner väldigt många mobbare måste jag säga.

Själv-mobbare.

Varje dag intalar de sig själva hur värdelösa, fula, dåliga och fjuttiga på alla sätt och vis de är.

Faktum är att jag själv utövar sån där hemsk självmobbing ibland.

Fantastiskt onödigt.

Idag visar vi oss själva lite kärlek, okej?

Å sen försöker vi allt vad vi kan för att fortsätta på det spåret! :-)

Korrigera! Dölj! Täck!

2012-02-20T12:08:00.003+01:00

Ligger i soffan hemma hos mamma och pappa och sover mestadels, men vaknar till en stund ibland och fastnar i något som råkar rulla i TV-rutan.

Nyss var det reklam för någon skönhetskräm/make up av något slag. Korrigera! Dölj! Täck! Allt för "den perfekta hyn".

Jag kan tycka att det är ett jädra tjat om allt sånt där hela tiden. Förvisso har väl allt sina fördelar såväl som nackdelar!

Men den där perfektionen som det tjatas om hela tiden. Vare sig det gäller din hy eller dina känslor så är budskapet detsamma: Korrigera! Dölj! Täck!

Tänk om vi kunde få vara de människor vi är? Med allt vi känner och är. Med fläckar på huden och fläckar i själen. Med våra skavanker och tillkortakommanden!

Efter reklamen kom förresten programmet "Top model". Där var det ett gäng reguljära modeller (väldigt smala tjejer) och så var det en tjej som var "plusmodell". Hon var väl en liten gnutta större, men ändå oerhört mycket smalare än vad t ex jag är. Innebär det att jag är fet på nåt sätt då? Nej tack.

Det som retar mig är att allt som vanligt skall etiketteras och delas in i fack. Tanken är säkert fin, att "alla" ska få vara med, att det görs plats för tjejer som inte är sådär toksmala (inget fel med det, finns många som är naturligt smala. Men nu snackar jag om grejen att vi ALLA skall vara accepterade för de vi är!)

Men så länge "större" tjejer skall benämnas plusmodeller, så länge allt ska delas upp, somliga kläder upp till vissa storlekar, andra i plus-storlekar osv. Hur likvärdiga känner vi oss då?

Jag bara undrar?

Den friske har många önskningar - den sjuke bara en!

2012-02-20T08:09:00.002+01:00

Ja, det stämmer så himla väl! Även när det nu i mitt fall rör sig om "en sketen förkylning" bara.

Det är som taggtråd i halsen på mig. Varken kropp eller hjärna vill riktigt fungera.. Bättre är jag ju iaf. I Lördags sov jag ju bort hela dagen.. Och jag känner att värsta slemmet börjar släppa lite.

Jag har inte tid att sova bort dagarna på det här viset, men vad gör man? Jag orkar ju verkligen inget annat... Känns surt att jag kunde ha fått jobba extra i helgen också, och så kan jag inte... :-/

Nåväl, om jag ska tänka positivt så var det tur i oturen att jag blev sjuk i slutet på Härnösandsveckan istället för i början - det hade blivit tungt! Å det blir ju inget bättre av att jag klagar, det är liksom bara att gilla läget..

Bacilurer - vik hädan! Tack!

Så söt så jag behöver inget socker!

2012-02-19T09:37:00.003+01:00

Ja det är vad jag får intala mig i alla fall. För kroppen har än en gång sparkat bakut och talat om för mig hur den mår vid intag av socker!

Har tänkt att en gång i veckan kan jag väl unna mig socker i alla fall? Men nej, det funkar inte. Kvittot på det kom igår i form av att jag vaknade upp med sprängande huvudvärk och fick springa iväg på dass och kräkas som en galning det första jag gjorde. Sen sov jag hela dagen lång, totalt däckad! Det är inte första gången det händer.

Det är jag själv som triggat igång det där onödiga sockersuget nu, då jag provat den där en-gång-i-veckan-idéen. En väldigt dum sådan skall tilläggas. Då jag aldrig äter det, har jag inte heller något sug.

Det är sannerligen dags att jag är lite snäll mot min kropp nu. Att jag tar hand om den och inte stoppar i den en massa sånt där skit.

Bilden har jag lånat från Sanna Anandalas (fd Ehdin) blogg.

Hos henne kan du även läsa en del om effekter av socker. Blir rätt så äcklad av all den infon och ska påminna mig om den nu när jag behöver vänja mig av från sockret.

LÄS HÄR!

Ljuva Jämtland! Livslång kärlek!

2012-02-17T19:04:00.006+01:00

Optimalt att alltid välja det optimala?

2012-02-17T16:05:00.002+01:00

Optimal.

Slår man upp ordet i SAOL står följande: Bästa möjliga, mest gynnsam.

Ja, jo jag hajar betydelsen av ordet.

Frågan är vad som är optimalt i praktiken? Har optimalt med balans att göra eller ställs ordet mestadels i samband med prestation?

Jag som alltid har huvudet fullt av tankar på än det ena, än det andra, har funderat över ordet idag.

Jag gillar ju inte detta med att begränsa sig. Gillar inte att sätta etiketter på allt och dela in i fack. Gillar inte att känna mig låst.

Jag gillar inte heller att leva "perfekt".

Exempelvis så mår min mage bäst när jag håller mig ifrån mjölmat, ris och sånt. Min mage mår bra av mycket fett. Skulle man se över hur jag mestadels äter, så skulle det vara LCHF-relaterat, eller lite Colting-tänk över det kan man säga. För det mesta så att säga.

Men ibland tycker jag att det är värt lite magknip för att kunna äta en semla t. ex. Inte fan är socker nyttigt, det vet jag mycket väl. Ändå äter jag det ibland. För att jag vill. För att jag tycker att ibland gör faktiskt ingenting.

Jag vet att det är min kropp mår bra av såväl träning som vila. Jag försöker lyssna på den och känna efter hur den mår och vad den har att säga mig. Ibland behöver jag sparka igång mig själv, så kan det mycket väl vara.

Men jag vill inte känna någon hets. Jag vill känna att jag mår bra oavsett om jag är vältränad eller inte (mycket relativt begrepp - jag vet! :)). Jag behöver få skräpa till ibland för jag mår liksom bra av det också!

Det finns så många tips och råd för hur vi skall leva "optimalt".

Hur vi ska äta och träna för optimala resultat. Hur vi skall leva våra liv för att de skall vara så optimala som möjligt på alla olika plan. Det kan gälla arbete, studier, våra familjer och barn, vänner, våra intressen, vår fritid osv.

Men är det verkligen så optimalt att behöva tänka på alla dessa saker hela tiden? Är det så optimalt om det blir för mycket så att det skapar en massa stress och orimliga krav på oss själva?

Det är bra att utmana sig.

Det är bra att vara medveten om saker och ting.

Men jag tror att livet måste få vara lite icke-optimalt.

Såväl som optimalt.

Kanske är det då det verkligen är optimalt på något sätt?

Då vi finner balans?

Som alltid gäller också - att vi alla är olika.

Det finns inga rätt eller fel.

Vad som är "optimalt" för dig - kanske inte är så "optimalt" för mig.

Intressant att fundera över är det i alla fall! :-)

(Bildens betydelse i sammanhanget? Tja.. det undrar jag också! Roligare med bild än utan! ;))

Underbart!

2012-02-17T06:55:00.002+01:00

Det är så underbart när PMS-känslan i kroppen börjar släppa! När vätskan rinner ur en! När man kan få på sig sina byxor! När man kan föra ett normalt samtal utan att bli andfådd pga all vätska i magen (som för övrigt ser ut som en gravidmage). När man äntligen får gå på toaletten! (All vätska i magen gör att det blir stopp och tarmrörelserna blir så mycket långsammare under PMS för mig).

Uppsvälld och stopp i magen, roligare kan man ju ha liksom!

Nu är det värsta över för denna gång! Jag hoppas fortfarande och håller tummarna för att jag kommer att få vätskedrivande utskrivet av min läkare. Det skulle vara så himla skönt att kunna ta det några dagar i månaden! Det är ju trots allt såhär det är 1-2 veckor i månaden! Halva månaden vissa gånger s a s...

Jag har mycket hellre mens och blöder som en gris än att vara sådär uppsvälld och obehaglig! :P

PMS

2012-02-15T20:10:00.002+01:00

Jag hoppas att min läkare hör av sig snart och att jag får väteksdrivande utskrivet som jag kan ta den vecka i månaden som det är som allra värst!

Jag hatar denna svullnad! All vätska i kroppen som gör det så tungt och som gör att jag knappt får på mig mina kläder.

Jag hatar att det blir helt jäkla stopp i tarmarna och att magen står rakt ut som en ballong.

Mycket olustigt! Jag älskar när mensen kommer så allt rinner av och magen fungerar som den ska igen! Svullnad och förstoppning är INTE kul. Å det försvinner inte hur jag än rör på mig. Mycket drygt!

Nu är det färdiggnällt å jag ska sova å hoppas att vakna upp och må lite bättre imorn! =)

Livet

2012-02-15T06:54:00.002+01:00

Livet blästrar oss ibland - och det kan smärta. Men i slutänden får det oss - trots allt - att skina klarare. <3

Dessa ord kom till mig nu under morgonrundan.

Önskar er alla en vacker och kärleksfylld dag!

Alla hjärtans dag

2012-02-13T22:12:00.002+01:00

Imorgon är det alla hjärtans dag!

Alla hjärtans dag är bra om vi använder den till att visa vår kärlek och uppskattning lite extra! Att vi blir påminda liksom!

DET tycker jag om! :-)

Men jag tycker inte om när såna här dagar mest blir ett kommersiellt jippo. När det bara handlar om att få sälja ännu lite fler prylar. När det blir krav och tvång, när människor blir arga på varandra för att någon "glömt bort en viktig dag". När kärlek och glädje byts ut till skuldbeläggning och krav enligt återgäldningsprincipen. Var är kärleken och glädjen då??

Men hörni.. VARJE DAG räknas. VARJE DAG i livet är viktig och betydelsefull!

Det går precis lika fint att visa kärlek någon annan dag! :)

Baby I´m BACK!!!

2012-02-12T13:00:00.002+01:00

YES!

Nu är det fart på käringa igen vettni! ;-D

Vaknade imorse med panik i kroppen över den muntliga examinationen imorgon! Ingen idé att oroa sig - jag vet! Men känner mig inte så väl förberedd som jag skulle önska. Har ändrat ämne hundra gånger, gjort om hit och dit och allt känns mest som en enda röra!

Kände stressen ta över kroppen och göra mig alldeles kall av fasa!

Som tur var hade jag träningsdejt med fina Bea kvart över nio och det gjorde susen!!! ;D

Dels rann stressen ur mig! (Okej nu är den tillbaka igen, men ändå, det var välbehövligt med ett break från den!) och så var det så jädrans SKÖNT att få igång kroppkakan igen! :D Kroppen mår verkligen bäst av att användas! :-))

Nu är jag på gång och pepp ska ni veta! För såväl träning som skola!

Det finns tydligen nån lista där de frågat folk vad de är mest rädda för och då står döden på andra plats och "att tala inför folk" på första.. Ja, ungefär så känns det nu! Jag är glad om jag överlever morgondagen!

Men överleva ska jag! Är så GLAD över att äntligen ha nån att träna med! Hurra!!! :D

Känslor!

2012-02-10T11:20:00.001+01:00

När jag vaknade imorse kom direkt dessa små ord till mig: "Visste du att? Nära till tårar, nära till skratt, ej är en börda förutom en skatt!" Kanske lite konstig formulering, men det var exakt detta som kom och jag vill inte ändra på det :) Tycker det var så fint! :) ♥

Dansa vilt min själ! Lär dig aldrig att marschera!

2012-02-09T20:04:00.003+01:00

Far omkring och städar, kikar datorn då och då och lyssnar på mysig musik!

Får lust att dansa! Mår så gott!

När allt är städat och klart skulle jag vilja virvla omkring här och dansa runt med någon! :-)

Måste vi så gott som dö för att lära oss älska livet?

2012-02-09T19:14:00.003+01:00

Detta skrevs i "Journal of Humanistic Psychology" av en 85-årig man som fick höra att han mycket snart skulle dö.

Han säger: "Om jag fick leva om mitt liv skulle jag försöka göra fler misstag. Jag skulle inte försöka vara så perfekt." Vi har perfektionsfetischer allihop. Vad spelar det för roll om man låter människor veta att man inte är perfekt? Då kan de identifiera sig med en. Ingen kan identifiera sig med perfektionen.

Han fortsätter: Jag skulle vara mer avspänd. Jag skulle inte vara så stel. Jag skulle vara dummare än jag varit på den här resan. Jag vet faktiskt få saker som jag skulle ta så allvarligt. Jag skulle vara galnare. Jag skulle vara mindre hygienisk." Låter det inte trevligt?

Den 85-årige mannen säger: "Jag skulle bestiga fler berg, jag skulle simma i fler floder, jag skulle se fler solnedgångar, jag skulle resa till fler ställen där jag aldrig varit. Jag skulle äta mer glass och mindre bönor."

Vi frossar verkligen i att förneka oss själva. Det verkar vara någon sorts självbestraffning. Det är klart att vi inte kan göra allt vi vill, men då och då behöver vi göra något helt vansinnigt. Man går till delikatesshyllan i snabbköpet och ser något man vill ha och man tar ner det från hyllan. Det kostar en förmögenhet och man säger: "Herregud" och ställer tillbaka burken och går och köper bönor. Säg en enda gång "så trevligt" och köp sex burkar. Ni förtjänar det.

Han fortsätter: "Jag skulle ha flera verkliga problem och färre påhittade". Nittio procent av det vi bekymrar oss över händer hur som helst inte och ändå går vi omkring och oroar oss för allting. Det är därför försäkringsbolagen är de solidaste bolagen i Amerika. De försäkrar oss mot allting. Mot valv som rasar ihop. Mot valv som reser sig. Han säger också: "Ni förstår, jag var en av dessa människor som levde förebyggande och förståndigt och förnuftigt timme efter timme och dag efter dag. Åh, visst har jag haft mina utsvävande ögonblick, och om jag skulle göra om allt igen skulle jag se till att få fler av dem. Jag skulle försöka att inte ha något annat än fina ögonblick - ögonblick efter ögonblick."

Ifall ni inte vet det så är detta livets innehåll. Bara små stunder, ögonblick. Missa inte nuet.

"Jag har varit en av de människor som aldrig gick någonstans utan en termometer, en varmvattenflaska, en flaska gurgelvatten, en regnrock och en fallskärm. Om jag skulle göra om alltihop igen skulle jag ha en lättare packning nästa gång."

Buddha yttrade något otroligt en gång. Han sa: "Ju mindre ni har, desto mindre har ni att bekymra er över." Alla säger: "Oh ja, det är så sant." Ändå samlar vi och samlar och samlar. Vi har saker i våra skåp som vi inte har använt på tusen år. Tallrikarna som faster Matilda tog med sig på mayflower - ta fram dem! Det är en förolämpning mot den person som gjorde dem att ha dem i skåpet. Använd dem - det är vad de är till för. Ingenting varar för evigt.

Till sist säger han: "Om jag fick göra om alltihop igen skulle jag börja gå barfota tidigare om våren och inte sätta på mig skor förrän sent om hösten. Jag skulle åka fler karuseller, se fler soluppgångar och jag skulle leka med fler barn om jag fick leva om mitt liv igen. Men ni förstår att det får jag inte".

Leva Älska Lära ~ Leo Buscaglia

Kompostera mera!

2012-02-07T10:57:00.002+01:00

Jag har precis klickat hem en bra komposthink! :) Mamma och pappa har precis en sån och den är toppen för det är inget krångel med locket, lätt att sätta dit och ta av! Å ändå är den helt lukt-tät! Vilket är ett stort plus så man slipper den där äckliga stanken! :)

Rätt så jävla nöjd!

2012-02-04T11:18:00.002+01:00

Jag är rätt så jävla nöjd!

Nöjd över att jag älskar att njuta av livet och tillåter mig att göra det!Jag älskar att äta! Jag älskar att träna! Jag älskar att känna mig frisk, stark och kraftfull, fylld av energi!

Jag orkar inte bry mig om alla trötta ytliga jävlar och mitt mål här i livet är knappast att behaga alla andra, det är att må gott och trivas i mitt lilla liv och vara mig själv! Å de som älskar mig för den jag är - och trots den jag är, de är de som betyder nåt! :)

Jag vet att jag är värdefull och viktig! Jag vet att jag aldrig aldrig någonsin kommer att härja sådär som jag gjorde under många år av mitt liv. Kämpade och slet, försökte leva på lite energi i nåt slags försök att bli så snygg som möjligt, snygg som i smal, liten, deffad, u name it! Det var bara det att jag var så trött och sjuk och mådde så dåligt att det allra vackraste jag har försvann - mitt leende!

Idag vet jag bättre än så och jag är så jädra tacksam över det!

Det finns de som är bittra trots att de "har allt". Det finns de som känner sann och äkta livsglädje trots att de inte har massor av pengar och pinaler eller "perfekta" kroppar och fasader. Det är därför att det inte är vad det sitter i!

Uppskatta det du har! Känn glädje och tacksamhet över det! Ta inget för givet!

Livet är här och nu - LEV DET! :-)

Nu får det fanimig gå bra!

2012-02-03T18:36:00.002+01:00

Blä för tråkiga besked.

Blä för när älskade människor i ens närhet får trista diagnoser och dåliga besked.

Jag orkar fan inge mer sorg.

Gör man nånsin det?

Fyfaan!

Personlig utveckling och positivt tänkande!

2012-02-03T12:43:00.003+01:00

Något jag funderat mycket kring när det gäller just personlig utveckling och positivt tänkande är att jag upplever den som lätt hysterisk ibland.

Det är toppen att vara positiv till sin läggning - livet blir så mycket enklare och roligare då!

Jag ser mig själv som en positiv person!

Därmed inte sagt att jag alltid skrattar och ler, alltid är glad! Då hade jag varit en robot - inte en människa.

Det är så viktigt att vi får vara mänskliga. Människor med sorg och glädje, mörker och ljus, tårar och skratt!

Att lägga locket på gör knappast något bättre.

Nu vet jag att jag aldrig egentligen kan uttala mig om en annan människa eller döma henne förrän jag gått en mil i hennes skor som det sägs. Det är mer reflektion och fundering hos mig.

För ibland upplever jag faktiskt att det känns alldeles hysteriskt. Att vi alltid MÅSTE vara glada och hejiga - no matter what!

Jag vet så väl att det vi göder med vår energi växer sig större och göder vi det negativa så att det växer och omvänt med det positiva då. Men det är ju en balansgång.

Men om det innebär att vi skyfflar över vår sorg och smärta och håller något slags fasad att vi minsann alltid är så positiva - undrar jag om vi mår så himla bra? Det går inte att stänga inne saker hur länge som helst. Känslor som vi inte tillåter oss att känna - försvinner inte. De fastnar som små hårda onda klumpar i kroppen på oss. Det är bättre att vi släpper fram dem - hur ont det än gör. Då kan vi känna den äkta glädjen sen. Känna lite frid och ro.

Jag själv är verkligen allt annat än ädel många gånger. Jag kan vara arg och sur och ledsen och t o m otrevlig ibland, vilket fine, inte får mig att må värsta bra - otrevligheten that is - men vi är människor! Vi har brister och fel! Vi gör så gott vi kan! Räcker inte det?

Man kan vara en godhjärtad och fin människa trots att man inte alltid är på topp, trots att man inte alltid gör rätt!

Att följa sitt hjärta!

2012-02-03T11:27:00.003+01:00

Att följa sitt hjärta - är livsviktigt.

Därmed inte sagt att det är enkelt alla gånger..

Människor kanske inte hänger med i svängarna och tycker man är en konstig prick.

Men hur det än är - så är det allra värsta att svika mig själv.

Hur det än är så är det mig själv som jag ska leva med under resten av mitt liv.

Livet puffar mig lite hit och dit på livets stig - men jag trillar sällan ur spår så länge numera.

Jag känner när det är rätt.

Känslan av att vara fri som en fågel kan få mig att känna mig så lycklig och då är det den som är rätt.

Här och nu.

Ensamhet och stillhet

2012-01-29T10:02:00.003+01:00

Å där kom ett blogg-sug igen! Som vanligt när jag kanske "borde" göra tusen och en andra saker. Det blev visst en lång sovmorgon idag igen! Jösses, jag är så vansinnigt trött hela tiden nu! Känner mig alldeles överbelastad i hela kroppen och full med slagg.

Känner ett stigande behov av stillhet och ro. Varande istället för görande. Skulle helst vilja åka ut till en stuga i skogen och stänga in mig där i en vecka eller två och bara leva eremitliv. Det funkar såklart inte just nu när jag har skolan och så, plus att jag tycker det är lite för kallt! ;)

Men jag kan göra det jag kan här hemma där jag är! Känner ett stort behov av rening, lugn och ro. Skala av. Kroppen längtar efter fasta och vila. Känner att jag ska ägna mig åt stillsamma promenader och yoga nu ett tag. Ge kroppen vila från tung mat. Ge kroppen vila från stress. Självklart behöver jag fokusera på skolan och göra det jag kan där, men utöver det ska jag se till att ha lugn och ro omkring mig. Unna mig sköna bastubad och healing. Och så ska jag rena min lägenhet, rensa i energierna och skapa harmoni omkring mig.

Även om jag många dagar kan längta efter att möta en livskamrat, så känner jag minst lika många dagar, om inte fler, det där enorma behovet av ensamhet. Tid för mig själv. Undrar ibland om jag verkligen är redo? Kanske har jag så mycket mer jag behöver igenom, behöver lära mig och inse innan jag är redo för någon annan.

Jag är liksom för det mesta väldigt nöjd med att poa på för mig själv och bara jag har mina älskade små hundar hos mig så har jag liksom allt jag behöver.

Fick frågan om jag ville hänga med ut nästa helg och kände en stund att det kunde vara roligt. Men nu känner jag att nej, jag vill inte. Jag känner fortfarande i vissa stunder att jag är lite onormal och konstig på nåt sätt bara för att jag inte har det där behovet av att vara bland folk hela tiden, att jag inte har det där behovet av att det ska hända saker hela tiden.

Men det där är bara en tanke som jag har i mitt eget huvud. Man får vara som man är. Jag tror att jag behöver inse det till fullo och förstå att det är helt okej. Att jag är riktigt bra först när jag är den jag är till hundra procent. Att det förmodligen finns fler som jag, som gillar att nörda. Som trivs i det lilla enkla stilla.

Å att först när jag verkligen är den jag är - drar jag till mig likasinnade! Jag har ju dragit till mig så fina vänner så det är klart att jag kan dra till mig en fin man också! :)

Jag har någon slags bakiskänsla idag, känner mig så trött och tung och det känns konstigt att ha sovit bort halva dagen. Kanske kroppen behövde det. Känner mig trögstartad. Men ska i alla fall bege mig ut med mina små kompanjoner en sväng så att jag kan sätta mig med pluggeriet sen. Hade tänkt göra massor i helgen men det har då rakt inte blivit någonting!

Ibland känner jag mig liksom lite fastkletad, sitter fast och får inget gjort, kletar in mig värre och värre. Men nu ska jag göra en kraftansträngning och dra mig loss så att jag får något gjort och kan känna en stunds lugn och ro sedan! :)

Kärlek och ljus!

Sprickfärdiga ben!

2012-01-24T17:29:00.002+01:00

Har ju problem med vätskeansamling i benen sen ett tag tillbaka. Det började i slutet av sommaren och har bara blivit värre. Gick långpromenad imorse med en älskad vän och Mozart. Så himla skönt och jag mådde bra under tiden! MEN alltid när jag varit ute och rört mig så blir det värre sen. Ben som är alldeles stumma och känns som att de ska sprängas.. Mycket obehaglig känsla. Har slutat springa och styrketräna benen, för det går inte.. promenader fungerar, men jag mår inget vidare efteråt. Använder stödstrumpor hela dagarna och ligger med benen i högläge då och då, men det hjälper bara litegrann.

Såhär Ska det ju inte vara, nåt är i obalans i min kropp, det känner jag ju. Kanske inte ska gnälla över ett sånt I-landsproblem, men hur det än är så känns det inget vidare. Jag har herregud slutat springa pga att mina ben inte pallar liksom..

Ringde sjukvårdsupplysningen i helgen för då kände jag panik över att det är såhär. Svullnaden gör att jag inte får någon vidare blodcirkulation i benen och tro mig jag har testat det mesta.. torrborstning, försökt att äta mindre i hopp om att viktnedgång ska få bort svullnaden, men inget hjälper, det är som att det har satt sig på nåt sätt.. Fick en läkartid på en gång så jag var dit i Måndags så läkaren skulle ringa när första provsvaren kommit och sen skall jag få göra fler prover samt gynundersökning eftersom mensen inte funkar som den ska heller.

Jag ber till gud att de hittar vad som är galet och att det går att få till det/lindra på nåt sätt för jag orkar inte ha det såhär längre.. Har ju hållit på i ett halvår nu och blir bara sämre.

Den arma stackars kvinnokroppen.

2012-01-24T16:16:00.002+01:00

Den arma stackars kvinnokroppen. Läs DETTA. För i helvete. NU!

Förlåtelse

2012-01-22T09:01:00.002+01:00

"Då inget vi planerar är utan fel, inget vi försöker genomföra är utan missgrepp och inget vi uppnår är utan något av den bristfällighet och otillförlitlighet som är typiskt för mänskligt handlande, står vårt hopp till förlåtelsen." ~ David Augsburger

Jag läser en bok skriven av underbare Leo Buscaglia och som vanligt lyckas han sätta ord på så många av mina tankar att jag nu vill dela med mig av ett utdrag ur boken "Älska varandra". Kapitlet om förlåtelse.

Att förlåta. Det står en magisk strålglans kring verbet förlåta, en stor värme och styrka. Det är ett ord som innebär befrielse, en handling med makt att lindra, läka, återförena och skapa nytt liv.

Jag har en vän vars make dödades i en bilolycka. "Gärningsmannen" var en medelålders affärsman, gift och far till tre barn. Han var på väg hem från en affärslunch, berusad. Han befanns skyldig till dråp och dömdes till längsta möjliga fängelsestraff. "Förlåta honom?" sa min vän och stirrade förbluffad på mig. "Aldrig i livet. Han har dödat min man och mina barns far. Han borde sitta inspärrad för evigt." Jag undrar om hon kan föreställa sig hur han redan måste ha lidit och hur olyckan måste kännas för honom.

En kvinna som blivit rånad kände likadant. "Minnet förföljer mig fortfarande", viskade hon och ögonen fylldes på nytt av vredens tårar. "Han har skadat mig. Han har gjort mig rädd och misstänksam på ett sätt som aldrig kommer att försvinna. Jag hatar honom! Att veta att han sitter i fängelse gör inte saken bättre. Vad har jag för glädje av det? Han förtjänar att dö! Jag kanske kan övervinna min rädsla till slut. Men jag kommer aldrig att förlåta!"

En av mina studenter sa: "Jag kan inte förlåta mina föräldrar för att de pådyvlat mig sina neurotiska idéer. Det är deras fel att jag är rädd för livet. Nu när de är äldre har de börjat ty sig till mig och vill känna sig älskade. De kan inte förstå varför jag undviker dem. Nu är det deras tur att lida!"

"Efter skilsmässan gör min fru allt för att jag inte ska få träffa min son. Jag vet att jag har burit mig dumt åt. Jag vet att jag gjorde henne illa. Men hon har hämnats på ett fruktansvärt sätt. Jag har bett om förlåtelse och jag menar det verkligen. Vad mer kan jag göra? Jag kan inte utplåna det jag gjort. Jag är väl lika mycket människa nu som tidigare då hon älskade mig. Det är bara det att hon inte kan förlåta."

Ett av koncentrationslägrens offer hävdade att om han förlät sina plågoandar och sin familjs och sina vänners bödlar vore detta liktydigt med att acceptera deras brutalitet. "Så länge jag lever kommer jag att hata dem och be för att de ska gripas och få sitt rättmätiga straff, jag kräver rättvisa. Fängelse, inte ens deras död, kan gottgöra allt ont de gjort, men det visar åtminstone att det finns någon rättvisa kvar i världen."

Det rör sig i dessa fall om synnerligen svåra och smärtsamma situationer. Att förorättas, att bli utsatt för psykisk eller fysisk misshandel, lämnar djupa sår. Att i sådana fall kräva rättvisa och önska en "ljuv hämnd" uppfattas som något mycket mänskligt och helt naturligt. Att förlåta andra, vilket kan vara nog så svårt, är bara en sida av problemet. Ofta är det minst lika svårt att förlåta sig själv när man upptäcker att man felat. Ett gripande och omtalat exempel på detta finns i William Styrons utomordentliga roman Sophies val. Sophie, ett offer för nazisternas sadistiska vansinne, tvingas till ett val. Hon måste avgöra vilket av hennes barn som ska dö och vilket som ska få leva. Hon måste fatta sitt beslut omedelbart, i annat fall kommer båda barn att avrättas. Hon gör det fruktansvärda valet. Hon överlever själv, men förkrossad av skuldkänslor. Hon når försoning först sedan hon inlett ett självdestruktivt förhållande med en mentalt sjuk man som slutligen tar livet av henne och befriar henne.

En präst berättade för mig om en man som ringer honom så gott som varje vecka med fruktansvärda skuldkänslor. Han kan inte förlåta sig själv för att han aldrig gav sin hustru den resa till Honolulu som hon så länge hade drömt om, innan hon dog. Fortfarande efter flera år anklagade han sig själv för att ha gjort henne illa och hindrat henne från att uppleva den glädje som hon så väl förtjänat.

Å andra sidan, hörde jag nyligen om en kvinna i Florida som efter att ha utsatts för våldtäkt blev skjuten i huvudet, brutalt stympad och lämnad att dö. Otroligt nog överlevde hon detta helvete. Skallskadan gjorde henne blind för alltid. I en TV-intervju frågade programledaren henne om den bitterhet hon måste känna inför de outplånliga minnen som hon tvingas leva med under resten av sitt liv. Hennes förbluffande svar ljöd ungefär: "Inte alls! Den mannen tog en natt av mitt liv, jag vägrar att ge honom en enda sekund till!"

I New york Times stod att läsa en historia som blev mycket uppmärksammad. Den gällde ett gift par som besökt fängelset för att omfamna och förlåta den man som våldtagit och mördat deras dotter. Bob och Goldie Bristols berättelse finns känsligt och medkännande återgiven i en bok med titeln When it´s hard to forgive. I boken berättar de om den fasa och smärta de kände när de fick veta att deras dotter mördats och om sitt slutgiltiga beslut att låta vedergällningen bli himlens sak. Styrkta av en djup religiös övertygelse beslöt de att i kärlek omfamna sin fiende. Efter flera fruktlösa försök att komma i kontakt med Tom (det fingerade namn de gav dotterns mördare) gick han till sist med på att träffa dem. Moderns beskrivning av deras möte i fängelset är gripande i sin okonstlade av enkelhet:

Dörren öppnades; Tom kom in i rummet. Han var omkring en och åttio, med mörkbrunt hår och välbyggd, var prydligt klädd och nyrakad. . . En människa. Guds kärlek strömmade fram inom mig och svämmade över. Tom stannade, hans ögon fylldes av tårar. Min make och jag reste oss upp och omfamnade i tur och ordning Tom. Vi grät tillsammans.

Hon erkänner uppriktigt att de inte kunde fatta varför eller hur någon kunde begå en sådan brutal gärning. De brydde sig bara om att uppleva honom som en medmänniska, den sidan av Tom som de kunde identifiera sig med, förstå och acceptera.

Efter detta första möte kände de sig befriade, renade från vrede och förbittring. Till och med smärtan försvann. Tom upplevde situationen annorlunda och vägrade, utan att förklara varför, att träffa dem igen och ta emot deras förlåtelse. Han bröt all kontakt. Senare blev fru Bristol ofta inbjuden att tala vid olika sammankomster. Folk förbryllades och upprördes av hennes berättelse, och de kunde inte förstå hur det var möjligt att förlåta i ett fall som detta. Till sin förvåning märkte hon att många av åhörarna såg på henne med fientlighet och man anklagade henne för att svika dotterns minne. Hon uppfattades som kärlekslös och beskylldes för att ha en naiv och skadlig inställning till sociala missförhållanden. Det erkänns allmänt att det i alla religioner finns ett djupt ansvar för människors behov av medlidande och förlåtelse. Det är också uppenbart att även om det kanske är lätt för gudarna att förlåta är det svårt, mycket svårt, för oss människor.

Att be om förlåtelse och själv förlåta andra är en ytterst komplicerad process som tar vår djupaste medkänsla, medmänsklighet och förståelse i anspråk. Av erfarenhet, både egen och andras, har vi lärt oss att utan förlåtelse kan det inte finnas någon varaktig kärlek, ingen förändring, ingen utveckling, ingen verklig frihet. I boken Love is letting go of Fear konstaterar doktor Gerald Jampolsky:

Hat, bitterhet och hämndlystnad är självdestruktiva känslor som när de bemäktigar sig individen leder till såväl intellektuell som känslomässig utarmning.

Därför är det så viktigt att alla som är måna om varaktiga förhållanden skaffar sig en bättre förståelse av förlåtens dynamiska kraft. Om vi, som de bräckliga och sårbara varelser vi är, ska kunna leva tillsammans, är detta något vi verkligen behöver. Att förlåta är en viljehandling. Det är ett medvetet val. Vi väljer att förlåta eller att inte göra det. Men att förlåta och själv bli förlåten är bara två sidor av samma sak. Detta är något man inte får glömma. Om man ska kunna hoppas på att själv bli förlåten när man handlat orätt är det nödvändigt att själv kunna förlåta. Om vi inte kan förlåta andra kan vi inte heller fordra att andra ska förlåta oss.

När vi öppnar oss för kärleken blir vi som mest sårbara. Vi är aldrig säkra. Vi utsätter oss för risken av besvikelser och smärta. I ett förhållande förenas personer med olika bakgrund och erfarenheter. De gör det i hopp om att kunna skapa nya världar genom att tillsammans uttrycka och dela nya upplevelser. Men detta är inte lätt, eftersom våra handlingar utspelar sig i skuggan av gamla farhågor, förväntningar och vanor; eftersom vi alla är olika och har våra fel och brister är detta sällan möjligt utan hamna i konflikter.

När vi anser oss drabbade av en oförrätt ser vi oss genast om efter någon att lägga skulden på. Vi uppfattar oss själva som offer. Någon har gjort oss, "de oskyldiga", något. Vi äger därför vår fulla rätt att kräva rättvisa. Vi anser att rättvisa skipats först när vi kan göra dem illa som gjort oss illa, göra dem besvikna som fört oss bakom ljuset, åsamka dem smärta som sårat och plågat oss. De måste genast få känna på vår hämnd och helst fortsätta att drabbas av den i evighet. Vi är övertygade om att en oförrätt enbart kan rättas till på detta sätt. Först då kan skulden avskrivas och vår smärta försvinna. Det var ju ändå den andres fel försvarar vi oss med. (Hur säkra är vi inte alltid på att det var den andres fel!) Varför ska vi då behöva lida? Vi kräver hämnd därför att vi vet att den kommer att bli ljuv. Men blir den verkligen det? Hur många av oss har inte först efter stora ansträngningar lyckats få vår hämnd bara för att upptäcka att vi inte vunnit mycket mer än att stå där kärlekslösa och ensamma? Vad ligger det för tillfredsställelse i att åsamka någon annan lidande om vår egen smärta fortfarande finns kvar? Vad är meningen med att kräva öga för öga - när vi efter att ha slitit ut den andres öga ändå bara har ett öga?

När en människa vi älskar handlar orätt mot oss upplevs med ens år av gemenskap som värdelösa - en gemenskap som kan ha varit en stor glädjekälla och som vi lagt ner både intellektuell och känslomässig energi i för att den skulle bli varaktig. Ändå kan en enda hård kommentar, en tanklös handling eller okänslig anmärkning vara nog för att förstöra ett aldrig så intimt förhållande. Vi glömmer snabbt allt det som är bra och rättfärdigar vårt hat med mer eller mindre fantasifulla historier om lidna oförrätter. Vi gör detta hellre än att ta itu med en utmaning som ligger i att ärligt gå igenom det inträffade och försöka reda upp situationen. Vi blundar för att vi genom att förlåta och visa medlidande har möjlighet att upptäcka nya bottnar hos oss själva och därmed få ett bättre förhållande. Vi har vår stolthet. Hellre ägnar vi oss åt självdestruktiva beteenden som gör att vi slipper förlåta! Hit hör tron att vi kan såra den andre om vi drar oss undan och flyr från situationen och att avståndet kommer att läka våra egna sår; illusionen att något upphör bara för att man undviker det; den naiva förhoppningen att vi genom att såra, förnedra, beskylla och fördöma ska känna oss bättre till mods själva. Vi begriper inte att när vi vägrar att vara förlåtande tar vi på oss den meningslösa bördan av hat, smärta och hämndlystnad som aldrig tar slut och som istället för att läggas på missdådarens axlar tynger våra egna.

Att förlåta är naturligtvis ingen lätt uppgift. Det räcker inte med enbart förnuftet för att omedelbart kunna bryta oss igenom det komplicerade nätverk av känslor som snärjer oss när vi drabbas av en oförrätt. Det är lättare att leta efter sätt att undkomma smärtan på. Istället för att försöka ta itu med situationen far vi ut i beskyllningar, vi anklagar, dömer, utestänger och förbannar. Förlåtelse är en omöjlighet i en atmosfär av anklagelser, fördömanden, vrede och klander.

Vi kan börja förlåta först när vi kan se med samma ögon på den som handlat orätt som på oss själva, varken bättre eller sämre. Vi får inte glömma att vi lever tillsammans som dödliga varelser här i världen, både offer och skyldiga, och då ingen av oss är mer än människa kunde situationen lätt vara den omvända. Det är svårt att föreställa sig att man själv under andra förhållanden hade kunnat bli en fanatisk medlem av Hitlerjugend eller en socialt missanpassad individ som inte klarar samhällets krav. Ofta är det omöjligt för oss att acceptera det faktum att "jag kunde ha varit i ditt ställe". Ändå är det så. Vi delar in världen i gott och ont och ser oss själva som representanter för den goda sidan och tar avstånd från den andra. Ändå är det först genom att leva sig in i denna andra sida som en förståelse kan växa fram och först då kan förlåtelsen bli möjlig.

Folk blir ofta indignerade om man antyder att de själva under vissa omständigheter skulle kunna uppträda orättfärdigt mot sina medmänniskor. Ändå gör de detta helt tanklöst så gott som dagligen. De struntar i lagar mot giftutsläpp, de tar inte ansvar för förfallet i skolorna, för svälten i världen, för ensamma grannar eller barn och gamla som har det svårt. De är bara alltför benägna att fördöma politiker, aktivister, kommunister eller vem som helst hellre än att inse sin egen tanklöshet. De är alltför självupptagna för att objektivt kunna bedöma sina egna fördomsfulla, destruktiva och negativa attityder. Om vi noga ger akt på oss själva kommer vi att upptäcka att vi alla, medvetet eller omedvetet, så gott som dagligen handlar orätt på något sätt. Men detta innebär inte att vi är onda, att vi förlorar vårt människovärde. En isolerad handling är inte anledning nog att nedvärdera någon.

Det finns goda medborgare som ser sina egna politiska, sociala eller religiösa övertygelser som de enda rätta och som därför anser sig vara i sin fulla rätt att starta krig som drabbar tusentals oskyldiga. De rättfärdigar sitt handlande med att stämpla dem som fiender som utgör ett hot mot deras egen säkerhet och övertygelse. Massakern i Song My är ett exempel. Det är bara alltför enkelt att döma dem som deltog i denna skändliga handling som onda och utan människovärde. Det är betydligt svårare att försöka ta reda på orsakerna till att goda människor kan begå onda handlingar. Vi kan förstå och förlåta först när vi betraktar dessa individer med medlidande - som kännande och sårbara varelser liksom du och jag, som lätt faller offer för sin egen svaghet, fruktan, panik, feghet, bräcklighet och förvirrade idealism.

Medkänsla och förståelse, att helt och fullt leva sig in i andras situation är det nödvändiga första steget mot att bryta igenom denna kompakta muren av fördömanden.

Denna insikt kommer ständigt till uttryck i livskraftiga och kärleksfulla förhållanden. Föräldrar tvingas ofta överse med sina barns tanklöshet, barn får överse med föräldrarnas dominans. Älskande blundar för varandras fel och brister. Vi gör allt detta därför att vi älskar varandra och vet att vi inte är perfekta själva, och för att vi anser att våra varaktiga förhållanden är viktigare än det tillfälliga obehag som en enstaka orättvisa kan vålla oss. Vi upphör inte att älska dem som emellanåt sårar oss, därför att vi vet att att de är värda att älska, att de är människor som är kapabla till både ont och gott och med möjlighet att förändras. Att uppleva dem så innebär att vår kärlek blir till förståelse och kan bidra till utveckling.

Kärleken är grunden för all förlåtelse. Kärleken gör det möjligt för oss att betrakta den som handlat orätt som en medmänniska. Kärleken ger oss ett nytt perspektiv på den oförrätt vi fått utstå, och vi förmår tack vare den att skilja på person och handling. Vi går inte till överdrift. Vi strävar efter att genom medkänsla och inlevelse rasera barriären mellan den som felat och den som drabbats, även då vi inte kan förstå handlingen ifråga. Genom denna process blir det möjligt för oss att förenas igen, att få nytt förtroende för varandra, en djupare förståelse och förnyad styrka att med förtröstan blicka framåt. "Med hjälp av förlåtelsen", säger doktor Jampolsky, "kan vi rätta till våra felaktiga föreställningar; genom den blir det möjligt för oss att se kärleken och ingenting annat i andra och i oss själva. "Detta är nästa steg i riktning mot medlidande och förlåtelse.

Detta kan eventuellt låta lättare än vad det är. Men innan vi börjar kritisera denna process kan det vara en god idé att först betrakta alternativen. Varför, kan man fråga sig, väljer vi att klamra oss fast vid en ihålig hämnd som vi inte har någon glädje av utan som istället tär på våra krafter och stänger ute kärleken. Skadan är skedd. Den tillhör det förflutna och kan inte göras ogjord. Vi lever här och nu och måste blicka framåt för att kunna leva vidare.

En av mina elever, som grymt hade ratats av den hon älskade, sa klokt: "Det är ingen idé att försöka lura sig själv. Jag vet att jag fortfarande älskar honom, annars skulle jag inte bry mig om vad han gjorde. Och om jag älskar honom hur kommer det sig då att jag så intensivt vill göra honom illa, se honom lida. Jag är ett kaos av motstridiga och oresonliga känslor. Jag vet med hjärnan vad som är förnuftigt, men mitt hjärta bryr sig inte om det. Det gör så ont! Jag inser att jag måste förlåta, glömma och leva vidare. Han har lämnat mig och har det säkert toppen. Jag är den som lider och därför är det jag som måste göra något åt det!"

Hon erkände sin egen smärta. Hon insåg att hon trots allt måste ta sin framtid i sina egna händer. För att kunna gå vidare måste hon för sin egen skull förlåta den man hon älskade, trots att han gjort henne illa. Hon visste att hon inte ägde honom. Hon satte tillräckligt stort värde på sig själv för att inse att hon inte ville ha honom om han inte ville vara tillsammans med henne. Hon insåg också att om hon älskade honom borde hon vilja se honom lycklig. Om hans lycka innebar att han lämnade henne hade hon bara att acceptera detta. Det var inte liktydigt med att hon förnekade sin besvikelse, vrede, den plågsamma upplevelsen av att vara försmådd och övergiven. Hennes smärta var tvärtom så svår att det under många veckor var omöjligt för henne att koncentrera sig på sina studier. Hon övervägde till och med att hoppa av sin utbildning. Hon försökte bygga upp nya förhållanden men misslyckades. Till sist var det möjligt för henne att acceptera att om hon ville bli kvitt detta tillstånd av smärta och apati var det bara hon själv som kunde klara det.

Känslomässig och psykisk smärta är minst lika nedbrytande som fysisk smärta. Så gott som ingen undkommer sådan smärta. Den är något man inte kan undfly. Något man måste lära sig handskas med. Förlåtelse är ofta den enda utvägen. Som David Augsburger säger:

Förlåtelse är att låta det som skett vara, det som kommer att ske komma, det som händer nu hända.

Det är att befria sig själv från det förflutna och möta framtiden klokare, med förnyat hopp och tro. Förlåtelsen kallas ofta för en kärleksgåva utan villkor. Detta innebär inte att "jag förlåter dig om eller när" utan "jag förlåter dig därför att jag måste om jag ska kunna fortsätta leva ett fullvärdigt liv".

När min elev till sist fullständigt kunde befria sig från det som hänt visade det sig intressant nog att pojkvännen återvände, ångerfull och förkrossad. Hon kände inte längre någon vrede, bitterhet eller hat. Hon tog honom tillbaka, beredd att fortsätta förhållandet, nu på ett annat och känsligare plan och med större insikt. Hon kände att något hade gått förlorat men att det hon vunnit var av långt större värde. Hon upptäckte att det inte bara var hon som lidit utan att också han hade plågats. De var beredda att bygga vidare, inte på tidigare misstag utan på de möjligheter som framtiden erbjöd.

Förlåtelse sker inte alltid på detta kloka och förnuftiga sätt. Alltför ofta betraktas den som en gåva, med innebörden att givaren är den gode, ädle och storsinte. En sådan gåva är inte någon verklig förlåtelse utan en köpslagan som leder till förödmjukelse, mindervärdighet och ständiga skuldkänslor. Det är en form av känslomässig utpressning där den ena parten blir den generöse välgöraren gentemot den ovärdige syndaren. Denna skenbara förlåtelse har David Augsburger fint illustrerat. Han kallar den "översittarförlåtelse" och visar på den egentliga innebörden:

Jag har granskat, vägt och bedömt dig och dina handlingar och funnit dig i total avsaknad av just de egenskaper som jag sätter högst. Jag själv besitter alla dessa egenskaper, men det gör inte du. Med ödmjukhet inser jag min överlägsna moraliska styrka och din svaghet, mitt konsekventa och rättrådiga handlande och ditt vacklande omoraliska uppträdande. Jag förlåter dig dina överträdelser. Hädanefter kommer vårt förhållande att bygga på erkännandet av min godhet när du behövde hjälp, mitt generösa sinnelag inför din skuld. Jag väntar mig att du i framtiden kommer att visa mig hur tacksam du är.

Detta är inte förlåtelse! Detta är bara ett sätt att knäcka en annan människa. Sann förlåtelse förutsätter medkänsla och en förmåga att överse med andras fel och brister; när vi erkänner att inte heller vi själva är mer än människor och därför handlar orätt ibland; när vi tar hänsyn till omständigheter som vi kanske inte förstår; när vi tror på människans inneboende godhet, när vi är beredda att börja om på nytt, med medkänsla och utan agg. Det judiska ordet för medlidande kommer från rechem som betyder sköte. Innebörden är återfödelse, en ny början. En ny början som för med sig en fördjupad insikt om det meningslösa i beskyllningar och krav, i vrede och oförsonligt hat, en ny början som istället skänker oss en förnyad tro på kärlekens kraft.

Det finns en än mer krävande sida i förlåtelsen. Det är något som går utöver förmågan att förlåta - att glömma. Så länge som vi trots att vi förlåtit bevarar minnet av oförrätten, förbittringen, de sårade känslorna, så länge vi lever i kränkningens skugga har ingen sann förlåtelse ägt rum. Något har sagt att förlåtelse utan att glömma är som att "gräva ner stridsyxan men låta skaftet sticka upp". Vi har inte släppt greppet, vi väntar bara, redo för nästa strid.

Vi är rädda för att glömma för vi tror att detta är liktydigt med att dra ett streck över oförrätten, att orättfärdigheten godtas och att vi tar på oss ansvaret för den andres onda handlingar. Vi vill inte gärna förlåta utan att den som handlat orätt först på något sätt straffats eller gjort bot för sina synder. Men att glömma innebär inte att vi godtar orättfärdigt handlande, utan att vi inser att det som skett har skett och för framtidens skull måste vi lämna det så att vi kan leva vidare.

Att återuppleva det förflutna för att bättre kunna handskas med nuet och framtiden innebär bara alltför ofta slöseri med tid som inte leder någon vart, ett ältande av gamla oförrätter. Detta bara förvärrar situationen ytterligare, håller vår vrede och förbittring vid liv, underblåser vår misstänksamhet och får oss att vara på vår vakt. Om vi inte är i stånd att glömma det förflutna kan vi aldrig frigöra oss från dess makt att återuppväcka hat och smärta. Vi blir för evigt fångna i en kamp utan mål och mening. Sann kärlek för inte bok över gångna oförrätter. Det är viktigt att vi tar lärdom av det onda som skett och att vi sedan, med denna kunskap, kan frigöra oss från det förflutna och gå vidare.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är något fel på oss bara för att vi har svårt att förlåta. Vi är inte mer än människor, sårbara och långtifrån perfekta. Det är svårt att handskas med det onda som andra människor gör oss, i synnerhet om vi är oskyldiga och inte kan förstå deras handlingssätt. Varför skulle vi förlåta och glömma? Vi förlåter därför att priset för att inte kunna förlåta är för högt. Att hysa agg, att nära hat, att utkräva hämnd är självdestruktiva handlingar som inte leder någon vart. De varken tillfredsställer eller botar. De hindrar oss från att gå vidare, att börja om på nytt. Positiva krafter förbrukar på negativa känslor som lämnar oss kraftlösa och tomma. De håller misstänksamheten vid liv och vi aktar oss för att i första taget lita på någon igen. De förstör de skapande krafterna och hämmar tillväxt och mognad.

Inget har en så positiv inverkan på den egna personligheten som att med uppriktigt hjärta förlåta och själv bli förlåten. I den stunden blir vi verkligen fria, fria att gå vidare och fullt ut förverkliga våra inneboende möjligheter. Föreställningen om att alla, såväl vi själva som andra, måste vara perfekta slås i spillror och vi kan acceptera varandra som de sårbara, felande människor vi är.

Våra främsta filosofer och religiösa ledare har alla satt förmågan att förlåta i centrum. Genom Buddhas förlåtelse och medlidande har miljoner nått fram till insikt och till ett accepterande av tillvarons villkor. Jesus från Nasaret är en förebild när det gäller att förlåta. Han förlät skökor, ogärningsmän, sina lärjungars svek och slutligen även de som sände honom i döden. De förlåt också när det verkade strida mot allt förnuft, mot starka och synnerligen påtagliga krafter inom oss, mot det som ofta kallas "människans natur". Sann förlåtelse är ett uttryck för det högsta inom oss. Som en buddistlärare en gång sa till mig "Släpp taget. Varför klamrar du dig fast vid smärtan? Det finns inget du kan göra åt gårdagens oförrätter. Det är inte din sak att döma. Varför håller du fast vid just det som hindrar dig från att känna hopp och kärlek."

Samma tankegång återfinns i nästan alla heliga skrifter - Döm inte. Försök att förstå och att leva dig in i den andres situation med verklig medkänsla. Sedan är det lätt att förlåta. Det är den som förlåter som befrias i förlåtelsen. Låt domen och hämnden bli himlens sak.

"Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss."

~ Leo Buscaglia

Godmorgon!

2012-01-20T05:27:00.002+01:00

Godmorgon mina vänner! =) Jag har varit lite inaktiv här ett tag nu vilket beror på att jag gör min första skolvecka! =) Jag är väldigt trött i såväl kropp som knopp, ovan att använda hjärnan som jag är! ;-) Men ÅH vad jag TRIVS! Detta känns så himla rätt och det gör mig så glad i hela kroppen å själen! :D

Fredsuppdraget!

2012-01-18T05:13:00.001+01:00

In på facebook och gilla!

Eller kika in på bloggen för att ta del - för all del! :)

Förvirring

2012-01-15T18:25:00.002+01:00

Nu är det förvirrat i skallen nåt så gröndjävulskt! Så det får väl vara så då! Allt brukar falla på plats i sinom tid!

Förvirring är första steget på väg mot något nytt sägs det! :-)

Längtan

2012-01-14T19:08:00.002+01:00

Nu ska jag vara sådär öppenhjärtig. Det känns lite tabu nästan. Får man uttrycka sin längtan på det här sättet? Vara så öppen om det? Borde man minsann inte vara nöjd och glad som man har det?

Faktum är - jag mår gott och trivs i mitt lilla liv! Det gör jag! Jag är en av de där människorna som kan vakna upp och känna sann lycka över att jag lever, andas, finns!

Det krävs inte så mycket för att glädja mig och jag är en person som är positiv till min läggning!

Ändå så golvas jag av mina känslor i vissa stunder.

Såg nyss på facebook att en vän från min barndom väntar smått. Missförstå mig rätt - jag missunnar verkligen inte någon detta! Vilken lycka!

Men för varje gång det händer blir jag smärtsamt påmind. Tanken dyker upp i mitt huvud - kommer det någonsin att hända mig?

Jag önskar så hett att jag kommer få bli mamma en vacker dag. Bära ett litet barn inom mig, föda fram det och se det växa upp till en underbar ny fin människa!

Jag är trots allt 32 år och inne på mitt 33e. Jag lever själv och har följdaktligen ingen far till ett eventuellt barn.

Jag önskar, tror och hoppas att det kommer att ske! Å jag är för det mesta väldigt hoppfull och passar på att njuta av min livssituation som den är nu med total frihet - fri att göra precis som jag vill i varje ledig stund. Med vilja och kraft att göra precis vad jag vill utan att kompromissa för någon annans vilja eller behov. Jag påminner mig ofta om den saken för det kan komma en tid i livet då det inte längre är så! Å den tiden kommer att ge mig annat istället!

Men jag kan känna mig verkligt liten i stunder som denna. Känna en våg av sorg som sköljer över mig och jag kan tappa hoppet för en liten stund. Drabbas av en sådan innerlig och stor längtan.

Allt jag kan göra är att vara här och nu. Försöka i alla fall. Vara mig själv. Och plötsligt en dag när jag minst anar det så händer det!

Jag vet att livet knappast blir perfekt för att man möter en livskamrat eller för att man får barn. Jag vet det. Jag vet att livet har sina små bekymmer och att glädje och sorg är delar av det oavsett vilken situation och tid i livet man befinner sig i!

Man jag längtar. Och jag tror det är rätt mänskligt. Vi är trots allt skapta för det. Att leva tillsammans och att bilda nya familjer! Det är trots allt det som är meningen på nåt sätt!

Boken!

2012-01-13T21:06:00.002+01:00

Nu har jag börjat skrapa ihop första stoffet till min bok! :-) Känns så himla roligt! :D

PMS!

2012-01-13T09:00:00.002+01:00

PMS är ingen lätt match minsann! Känner mig verkligen som en flodhäst med all denna vätska i kroppen! Men jag vet ju varför det är som det är så det är bara att behålla sitt lilla lugn och vänta på att lingonveckan drar igång så man äntligen får pissa ur sig eländet! ;-))

Spännande att leva! :D

2012-01-13T08:07:00.003+01:00

Tänk så spännande det är att leva! :D

Idag kan precis vad som helst hända! :D

Jag kanske möter en ny vän!

Jag kanske träffar mitt livs kärlek!

Jag kanske lär mig något alldeles nytt som kommer att vara av stor betydelse i mitt liv!

Vi vet sällan vad som väntar bakom nästa hörn!

Herregud så spännande det är att leva! :D :D :D

Jag fick förresten ett spännande budskap under healingen imorse som gjorde mig väldigt nyfiken! :-))

Älskar era ord!

2012-01-12T07:35:00.003+01:00

Åh vad jag älskar att få kommentarer här i bloggen! Det sker sällan men när det väl sker är det lite som att öppna en julklapp och det gör mig så varm och glad i hjärtat! Jag kräver verkligen inga kommentarer, jag är inte någon hejare på att kommentera i andras bloggar trots att jag läser dem! Å jag gillar inte kravfyllda saker, att vi ska känna att vi måste leva efter återgäldningsprincipen!

Jag blir bara så glad och tacksam av era fina ord - så jag vill säga TACK för dem! :-) Kärlek!!!

Änglar och indianer

2012-01-11T22:00:00.003+01:00

Hänger med änglar och indianer ikväll. Tårar och sorg. Gamla upprivna sår och ett hjärta som blöder. Märkligt hur gamla saker kan sitta kvar i själen. Eller kanske inte konstigt alls...

Störst av allt är kärleken!

2012-01-11T07:35:00.001+01:00

Störst av allt är kärleken

den kravlösa kärleken

som inte villkorar

som bara finns där

som inte är missunnsam

som inte minerar och lägger ut snubbeltrådar

Sann kärlek är generös

bygger inte på något ägande

den bara finns där

lika självklar som sol och måne

som havet och vindarna

Som en granitklippa är den

varpå själva livet vilar

Det går inte att älska

och samtidigt ställa krav

Kärleken är inte förhandlingsbar

men den är nödvändig

och svartsjukans yttersta motpol

Störst av allt är kärleken

den kravlösa kärleken

~ Birger Franzén

Sopor

2012-01-10T22:13:00.003+01:00

När soporna börjar stinka för mycket - måste man ta ut dem.

Alltså åååhhh

2012-01-09T22:26:00.003+01:00

Ibland överträffar jag fan mig själv! Började dagen bra med morgonträning! Hundpromenad å sen vidare till jobbet, blev fin i håret efteråt med Martinas hjälp! Gick hundpromenad igen till snälla Emma som skall ta hand om mina småtroll imorgon när jag jobbar! Snabb-handling på vägen hem, städade upp i lyan å sen mös jag ner mig i soffan och såg det okända å smaskade turkisk yoghurt med min special-müsli. Nu ska jag gosa ner mig i sängen å läsa tills jag somnar, men älskade små hundar intill mig!

Å träningskläder är framplockade å kaffebryggaren laddad tills imornbitti å bara att knäppa på!

Känner mig så jävla glad i hela mig just nu! :-) Idag är jag en extra gullig liten människa! :)

Godnatt alla älskade små fina människor därute! Jag hoppas att ni alla får sova gott och vakna utvilade till en ny fin dag! :-)))

Jämförelsetävlingen

2012-01-09T08:47:00.004+01:00

det finns en mycket stupid och onödig företeelse som jag stundom ägnar mig åt. Turligt nog har jag börjat att uppmärksamma mig själv på den och kan således stanna upp, hejda mig själv och föra tankarna i en annan bättre riktning när jag drar igång den.

Jämförelsetävlingen.

Det är när man börjar att jämföra sig med allt och alla omkring sig och den lilla tävlingen mina vänner slutar alltid med att man förlorar. För man är inte någon annan. Man är sig själv. Å att hålla på att höja upp andra och racka ner på sig själv det gör ju inte någon något gott!

Man kan inspireras av andra människor, det är en helt annan sak! Men när man hamnar i det här dumma tänket så får man ge sig själv en knäpp på näsan så att man vaknar upp!

Imorse kom jag på mig själv mitt i den där idiotin. Drog till gymmet i arla morgonstund pigg och nöjd med mig själv! Körde igång på löpbandet, värmde upp och växlade sedan mellan att gå och jogga. Att springa med five fingers är för mig lite som att börja om från början. Jag har inte samma ork som när jag springer i vanliga skor. Jag får ett mycket kortare löpsteg och jag får använda bålstabiliteten på ett helt annat sätt. Det går liksom inte att rasa ihop när man blir trött och fuska, då fallerar hela grejen. Så det är bara att hålla kroppen uppe och ta det lite lugnare när man blir trött istället. För mig funkar det bäst i alla fall. Å jag kommer att ge omställningen den tid den behöver! Faktum är att jag vill aldrig någonsin sätta mina fötter i ett par "vanliga" löparskor igen, så jag tar det hellre pö om pö och håller mig till att gå mestadels tills min kropp är inkörd.

Tillbaka till huvudämnet. Kör på där på mitt löpband och så kommer en tjej in i gymmet och börjar köra på en av konditionsmaskinerna i raden framför. Ni vet en sån där vältränad snygg bredaxlad och smårumpad varelse. Plötsligt kände jag mig inte alls så bra för "sådär vältränad och smal är ju inte jag". Men vad är vältränat? Vad är vackert? Vad är bra och vad är dåligt? Vi har ju tyvärr en kultur som inte manar till mångfald utan som bestämmer åt oss vad som är bra och dåligt, vackert eller fult. Hur ska vi någonsin kunna ändra på detta om vi snällt lallar med i "det-som-ska-vara-på-det-här-och-det-här-sättet"?

Jag kom på mig själv och jag återtog kraften över mina tankar. Tog bort de där dumma tankarna och ersatte dem med fina bra tankar. Victory!!! Känner alltid en sådan segerkänsla när jag komer på och kommer tillrätta med sånt här!

Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar och vi ser ut på olika sätt! Visst kan jag bli en mycket smalare människa om jag vill. Jag vet precis hur man gör. (Been there - done that). Men min kropp vill inte vara så! Den vill vara såhär kurvig och fin som den är nu! Den vill trivas och må gott, vara fylld av kraft och redo för nya prestationer och utmaningar!

Det fanns en tid i mitt liv när jag ständigt kämpade. Förde en kamp mot mig själv. Kämpade för att nå de där idealen som vi matas med dagligen och stundligen. Men till vilket pris? Alltid hängig och trött, mer sjuk än frisk, ständiga förkylningar och ingen livsglädje i ögonen.

Om leendet - som är den vackraste accessoar en människa kan ha - försvinner, så finns inget vackert eller lustfyllt kvar!

Nu har jag en sådan enorm aptit på livet! Jag vill verkligen inte försaka något! Jag älskar att njuta av livet och alla härliga saker det bär med sig och innefattar! Jag vägrar att sätta livet "on hold". Jag vill leva det fullt ut!

Å dessutom eftersom vi lätt höjer andra och sänker oss själva, så kan lika gärna den där tjejen framför mig ha tänkt samma tanke om mig! Det är inte alls omöjligt! Å lycka i livet hänger på allt annat än utsidan. Faktiskt. Därmed inte sagt att man inte kan må bättre av att börja ta hand om sig själv och sin hälsa! MEN att tro att detta är någon av de viktigaste faktorerna är fel! Å man skall aldrig missunna en annan människa hennes lycka - ty man känner inte hennes hemliga sorger.

Dessutom fick jag ännu en reminder där på löpbandet. Hade den lilla TV-skärmen igång, gillar att kika på den när jag kör eftersom löpband annars är lite smått tråkigt - man tar sig ju ingenstans! Där dök ett program upp där en kvinna medverkade, en kvinna som blivit skjuten och överlevt - men hon förlorade sitt ansikte. Ett hål i ansiktet bokstavligt talat. Otaliga operationer har gjort att hon kan fungera och leva normalt. Hon kan inte se såklart eftersom hon inga ögon har kvar. Munnen har hon, så hon kan tala, skratta och le. Och hon fann livsglädjen igen! Hennes övre del av ansiktet har hon fått en slags mask med ögon, som hon sätter dit så hon ser "normal" ut (ja jag vet det där normalt, alltid lika skumt ord).

Hon har mött en man och de har ett litet barn tillsammans. Hon lärde sig att leva igen, att älska livet. På ett lite annat sätt bara!

Fyfan så oerhört jävla tacksam jag är! Över att min kropp fungerar som den ska och är frisk! Över att det är rätt lugnt och stilla i mitt liv nu! Över att jag faktiskt funnit den bästa kärleken av dem alla - den till mig själv! Å som i alla andra relationer och förhållanden så gäller det ju att jobba på den! Det gör sig inte av sig självt!

Lev ditt liv efter hur DU vill leva det. Lev ditt liv efter DIN ork och förmåga. Gör det som DU tycker är roligt och mår bra av! Finn DIN balans!

Nu mår jag gott i sinne kropp och själ och är redo för fortsättningen på denna dag i livet! :-)

Öser skopor med kärlek och ljus över er alla! Må ni stråla skina gnistra! :D

Den där känslan

2012-01-08T09:13:00.004+01:00

Nyss hemkommen från en tidig promenad i mitt älskade Östersund iklätt sin fantastiskt vackra vinterskrud. Upp över öronen förälskad på nytt i denna ljuva plats på jorden!

Den morgon som började trögt, en kropp som ville ligga kvar i sängen och en lust som inte riktigt infann sig - övergick i något magiskt.

En bit på vägen började själen, kroppen och alla sinnen att vakna till liv.

Den där sällsamma lyckokänslan infann sig. Den som det inte riktigt går att sätta fingret på. Finna ord för. När kropp själ och ande befinner sig i total samklang och harmoni! När man vill skratta och gråta på en och samma gång! När man känner sig så lätt att man svävar fram samtidigt som man är så i sin kropp att man känner sig själv i varenda jävla liten fiber!

När man bara vill omfamna sig själv, dansa fram, lätt som en fjäder!

När man känner sig tacksam över varje hjärtslag, varje andetag! Det där hjärtat som pumpar omkring blodet i kroppen, de där lungorna som gör varje andetag möjligt!

När man dansar över tangenterna på instrumentet som är ens liv och alla de rätta tonerna infinner sig och ljuder i det vackraste du någonsin hört!

När man önskar att man kunde spara den där känslan på burk och öppna locket närhelst man behöver och andas in, lyssna in, känna in den där ljuva känslan, det där magiska tillståndet!

När man uppfylls av sådan vördnad inför livet. Livslusten som fyller en, pirret i hela kroppen som sprider en sällsam värme.

Så skör och sårbar, så kraftfull och hel - allt på en och samma gång!

Vetskapen om att man återföds i varje nytt ögonblick!

Tanken att åh - jag måste skriva ner allt detta så fort jag kommer hem - och när man kommer hem så går det liksom inte, den känslan, det tillståndet är för stort för att fånga i ord. De räcker liksom inte till!

När man befinner sig i nuet. Bara andas bara är.

Jag önskar att alla får uppleva sann lycka i sitt liv.

Sann magi!

Gråt och skratt

2012-01-07T19:48:00.002+01:00

Det är inte farligt att gråta en skvätt. Om man vågar gråta så håller man också liv i skrattet. ~Mia Skäringer

Önskemannen!

2012-01-07T19:21:00.005+01:00

Allt man önskar kan man få!

Eller? :-)

(Å därför gäller det att vara försiktig med vad man önskar sig! Å tydlig! ;-))

Jag tror att det ligger en väldig kraft i att önska i alla fall! Jag brukar alltid be på kvällarna innan jag somnar, både för mig själv och andra! Det kan vara allt från styrka i svåra stunder till hjälp att behålla lugnet när jag skall göra något som skrämmer mig! Så jag kan ju passa på att önska lite också på samma gång! ;-)

För det mesta numera, så funderar jag inte så mycket över det här med kärlek i bemärkelsen möta en livskamrat. Men självklart vill jag dela mitt liv med någon! Å jag är alldeles säker på att han dyker upp i mitt liv när det är dags! Å ser mig för den jag är och älskar mig tack vare och trots det! Jag tror också att även om jag trivs så som jag har det

Så jag tänkte att jag skriver en önskelista! Så blir det lättare för universum att klart och tydligt förstå vem det är de ska skicka till mig! ;-) Sen kanske man behöver jobba på saker och ting själv också såklart! ;) Men man kan ju få lite hjälp på traven liksom! Har liksom inte "radarn på" i detta nu, men litar till att den kommer å dra igång när det är dags eller rätt tid och/eller person dyker upp!

Jag önskar att möta en man som älskar mig precis så som jag är - tack vare och trots det. Som finner mig vacker och underbar just för att jag är jag.

Han är duktig på att uppskatta mig och öppet visa sin kärlek till mig.

Han är lugn och jordnära och står med båda fötterna stadigt på jorden.

Han är mer den familjära typen som tycker om att ta det lite lugnt i hemmets lugna vrå blandat med att hitta roliga saker. Roliga saker i mitt tycke är INTE att vara ute på krogen och supa skallen i småbitar varje helg. Det skulle aldrig synka med min livsstil! ;)

Han besitter en stor portion humor och har nära till skratt.

Han är i kontakt med sina känslor och inte rädd för att visa dem.

Han är omtänksam.

Han förstår det där med att egentid är lika viktig som tid tillsammans och vice versa.

Han önskar sig fina barn tillsammans med mig en dag.

Han bor här i Jämtland såklart! Jösses jag lämnar aldrig mitt ljuva Jämtland!

Han tycker om att röra på sig och att fysisk aktivitet är en självklar del av livet.

Han tycker om hundar.

Han är trygg i att vara själv, ingen som som måste ha människor omkring sig varenda sekund. (Detta är inte synonymt med att vara osocial på något sätt. Men människor som aldrig klarar av att vara själva är jag rädd för att de kan bära på en stor skopa osäkerhet).

Han vet sitt värde och han förstår även att uppskatta mitt!

Han är kärleksfull och respektfull.

Han är ärlig.

Han är mjuk och ömsint.

Han ger mig en ärlig chans.

Å sen är det ju såna där saker som liksom inte går att sätta fingret på. Som det med energier. Somliga människor stämmer energierna med, andra inte! Sen kan energier hos olika människor variera och samstämma olika över tid tror jag också! Attraktion har mycket att göra med sånt tror jag. Å attraktion behöver inte vara synonymt med något livsomvälvande och himlastormande. Det kan vara en ljuv vind, rätt lugn och stilla!

Det ska verkligen kännas rätt! :-)

Å vi är alla värda det allra bästa för just oss här i livet! :-))

Kärlek!

2012-01-06T10:17:00.003+01:00

Att tycka om, acceptera och älska sig själv precis så som man är - DET är KÄRLEK det!

Att veta att man är okej som man är - HÄR och NU i varje stund.

Vare sig ansiktet strålar av glädje eller är vått av tårar.

Vare sig man är pigg eller trött.

Vare sig kroppen är "i form" eller inte.

Vare sig man är stark eller svag.

Man kanske inte riktigt når fram (eller in) till sig själv i alla stunder. Man kanske inte alltid fixar det man har föresatt sig. Då är det riktigt fint att förlåta sig för detta!

Kärlek är en stark läkande kraft!

Imorse vaknade jag väldigt känslosam och släppte fram all gråt som kom. Ringde en vän och grät ut allt som kom. Fick så fina kloka ord ifrån henne och var alldeles lugn och stilla och varm i hjärtat när jag hade pratat klart! Tillbaka i KÄRLEKEN! Totalt fridfull!

Dessa ord kom till mig nyss: "Ur kaos kommer stillhet. Ur stillhet kommer klarhet!" Vackert och sant!

Att veta vad man vill å inte!

2012-01-06T07:36:00.003+01:00

Igår var det det rejält mycket på jobbet och jag var väldigt trött innan dagen var över.. Jag brukar tänka varje morgon att IDAG skall jag vara vänlig emot varje människa jag möter. Idag skall jag göra ett bra jobb! Osv osv.. Ibland går det - ibland blir det inte som jag tänkt mig.

Igår höll det inte riktigt hela dagen. Jag var så trött på slutet av dagen och det var kunder kvar långt efter stängning. Jag vet att jag kan välja mina tankar och välja glädje. Men samtidigt är jag ingen robot. Ibland är jag så trött på energi att jag liksom inte orkar ge av mig själv. Det är tomt. Det är som att försöka köra en bil på ångorna i tanken. Såna gånger kan en enda otrevlig kund sänka mig så att jag sjunker ner och inte orkar ge mer. Samtidigt så kan en enda glad kund verkligen höja en så att man är glad och skrattar och ler i timmar efteråt!

När man jobbar i butik så är man mitt bland allt folk hela tiden, när man står i kassan hela dagarna som jag gör, så är ju lunchen enda stunden man får lite tystnad och ro, annars är det ju människor i rörelse och massor av ljud omkring en hela tiden. Bara det är tröttande.

Å jag känner allt oftare att jag behöver ett break ifrån serviceyrket. Tror det skulle vara annat att jobba extra med det, då får man en paus från det då och då! Nu skall man skratta, le och ge av sig själv oavsett om människor är otrevliga emot en, oavsett om människor ignorerar en, inte ens säger hej och pratar i mobilen hela tiden medan de handlar och nästan tycker att man stör om man försöker få lite kontakt.

Sen finns det ju massor av fullkomligt underbara människor som gör ens dagar och som jag skrev tidigare så kan det räcka med en enda sådan för att lyfta en och göra ens dag!

Men det jag skulle komma till med dessa funderingar var att när jag gjorde sällskap med min fina kloka vän och kollega B på vägen hem, så sa hon att gud vad bra att jag kommit på vad jag INTE vill göra!

Å det är ju så himla sant! :D Det är ju jättebra att komma på vad man inte vill! Ju mer man kommer på vad man inte vill - ju mer kommer man på vad man VILL!

Så tänker jag med de relationer jag varit igenom också - jag vet ju mer och mer vad jag inte vill ha - och därmed vad jag VILL ha!

Fick även en påminnelse av en vän på facebook när jag uttryckte mitt dåliga samvete över att jag inte alltid är så "perfekt" som jag tänkt mig - som i detta fall på jobbet. Jag är väldigt duktig på att tala om för andra människor att de behöver få vara mänskliga och allt annat än perfekta. Men mig själv kan jag minsann slå på och förminska ibland när jag tycker att jag inte varit bra nog. Hennes ord: "Min liknelse på dig är att du är en gul ros ♥ Full med kraft.....men som behöver vattnas när hon blir trött ibland:-))))) Helt ok att vara off.... ♥ Är man trött så är man, det bör man få vara:-) Detta dåliga samvete som verkar förfölja många av oss i tid och otid. INGEN mår bättre av det, ändå så har vi det! Ganska korkat egentligen." Å det har hon sannerligen alldeles rätt i!

Å jag ser verkligen fram emot det här året som nyss börjat! Jag tycker att det ska bli så himla roligt att sätta sig i skolbänken igen! Få träffa lite nya människor, att det rör på sig i livet, att något händer! Då brukar det börja röra på sig på andra fronter också!

Å jag är så lycklig att jag har det lugnt och skönt på känslofronten också! 2011 var ett omvälvande år på det viset. Jag välkomnar verkligen lugnet som råder nu!

JA!

2012-01-05T21:37:00.002+01:00

Jag känner för att säga JA till livet!

Jag lever liksom lite på halvfart nu - även om jag mår bra! =)

Jag vill säga JA oftare! Inte vara så förbaskat rädd! Leva livet fullt ut och njuta av det!

Det finns så mycket mer!

Det gäller att våga kasta sig ut och pröva sina vingar lite! :D

Anna Hallén

2012-01-05T20:12:00.003+01:00

Läste nyss lite i Anna Halléns blogg, gillar den skarpt! Den är inspiration för MIG eftersom JAG mår bra utav den typen av mat! =)

Delar med mig av 10 enkla knep från hennes sida som jag kommer att ha som inspiration i mitt vardagliga liv! =)

"1. Ät en 2-3 ägg till frukost och en handflata (med fingrar) stor mängd kött, fågel och fisk till lunch och en likadan till middag. Proteiner behövs för att du ska vara nyrenoverad och i tipp topp skick.
2. Ät 500 gr grönsaker ovan jord var dag. T ex blomkål, broccoli, paprika, tomat, gurka, vitkål, zuchini mm. Grönsaker ger folsyra och vattenlösliga fibrer.
3. Lök är en av de absolut nyttigste grönsaker så ät lök trots kolhydraterna….
4. Lägg till 1 dl fet gräddsås eller motsvarande till var måltid. Fett är gott och skapar mättnad!
5. Ät 2-4 måltider per dag. Känn efter vad som passar dig. Din kropp har svårt att ta upp all näring på bara en måltid.
6. Ät 1 dl nötter per dag om du kan hantera den mängden kolhydrater. Blandade av alla sorter för mineralernas skull. Tål du inte nötter eller inte kan hantera kolhydraterna så ät tillskott av magnesium och selen.
7. Väljer du att äta mer kolhydrater eller tränar väldigt mycket så kan många lägga till rotfrukter, yoghurt och bär.
8. Rör dig. Mycket och ofta. Men vad du gör spelar inte så stor roll, bara du tycker om det
9. Är du stressad? Då har du för mycket kortisol i kroppen. Minska den nivån med motion, spikmatta eller avslappning.
10. Sugen på något gott? Ostar av alla sorter är ett kanonval. Några av oss kan även njuta av lite riktigt mörk choklad."

Lipsillen

2012-01-05T17:17:00.001+01:00

Idag grät jag på jobbet igen. Jag börjar undra hur många gånger det hänt? Jag kan inte hålla något inne någon gång... Sist var det för att jag var så ledsen för en vän som var tvungen att genomgå något fruktansvärt precis innan jul. Idag var det för en vän som också genomgår en tung tid i livet nu. Var så uppfylld av oro och lättnaden när jag hörde hans röst gjorde att jag började tokböla. Men man är ju bara en liten människa som tycker om sina små människor omkring sig och det är inte så enkelt att hålla inne allt alltid :)

Trygghet

2012-01-05T08:01:00.003+01:00

Trygghet är något som är av stor betydelse för mig. Att känna sig trygg.

Jag menar inte att man aldrig ska kliva ur boxen, aldrig våga av rädsla för att förlora sin trygghet. Grejen är att man vinner oftast trygghet slutligen genom att våga! Rädslor i olika former kommer vi alltid att råka ut för genom livet. Men vi kan välja om vi skall möta dem - och våga ändå - eller om vi låter dem ta över oss, äta upp oss, krympa oss.

Men trygghet är något fint och skönt!

Jag tänker ofta på den när jag befinner mig i mitt barndomshem. Jag känner mig alltid så vacker när jag är där. Där är jag älskad. Där är jag trygg. Där vet jag att jag aldrig får några knivar stuckna i ryggen. Där vet jag att jag får vara jag med allt jag är. Med mitt mörker och mitt ljus. Och det är inte bara okej, jag blir älskad TACK VARE och TROTS det!

Den sanna kärleken är aldrig villkorad.

Även om förändring är viktigt, så är tryggheten lika viktig. Det är skönt att känna att man börjar finna en trygghet inom sig själv med åren, som gör att man står stadigare. Som gör att allt är okej oavsett vad andra människor råkar tycka och tänka om en. Som gör att man blivit viktig och värdefull i sina ögon!

Trygghet är ett vackert ord med en viktig innebörd!

Livet är spännande!

2012-01-04T09:06:00.003+01:00

Livet är så spännande eftersom vi befinner oss i ständig förändring på nåt sätt! Ibland är man liksom inte samma människa som man var för en vecka sen! Kanske är vi på något sätt densamma i grunden därinne men att vi finns i olika versioner olika dagar/tider/perioder i livet? Ibland halkar vi och trillar ner, men vi kan alltid klättra upp igen! Ibland känns det som att man är tillbaka på ruta ett - men det är man aldrig. Det är bara att utvecklingen går i en spiralformad rörelse samtidigt som det är lite två steg framåt och ett tillbaka.

På något sätt är det som att vi är strålande diamanter, vi täcks av smuts ibland bara och det gäller att jobba på att sopa av sig den så att vi kan vara så strålande som vi faktiskt är!

Å det funkar liksom så att först när man är där - kan man förstå! Just nu är livet så lugnt och fint, det händer ju grejor eftersom jag snart skall börja skolan, men det är väl just det att jag känner frid och harmoni inombords! Passar på att njuta för man vet aldrig när livet kastar omkull en. Men på något sätt är jag bättre rustad nuförtiden! Om jag fick jämföra mig med ett träd så känns det som att mina rötter växt sig starkare och gör att jag står stadigt och klarar mig igenom stormarna trots att jag vacklar ibland när det blåser hårt!

Det är så häftigt att växa och utvecklas och börja se saker i livet med andra ögon! En älskad vän till mig sa till mig för nåt år sen att jag kanske låste mig vid lite fel saker när det gäller kärlek till exempel. Att jag kanske inte skulle stirra mig så blind på ytan till exempel. Jag förstod henne på sätt och vis. Ibland ser man liksom inte en människa vid första anblicken. Men så lär man känna människan och en underbar personlighet gör att den växer i ens ögon och plötsligt en dag upptäcker man att den där människan är vacker! Men samtidigt sa jag till henne: Vadå, klart att jag vill ha någon som är fin och som jag blir attraherad av!

Och självklart behöver den biten finnas! Men grejen är att jag ser andra saker nu! Jag är tryggare i mig själv och mer säker på vad det är jag vill ha för beståndsdelar i mitt liv egentligen.

Just i den här perioden av livet funderar jag inte så mycket över det för det mesta. Jag känner mig liksom lugn och nöjd som jag har det och jag har inte siktet inställt på att finna något eller någon. Det kommer säkert en dag i livet när det är dags och då kommer han att infinna sig. Jag är helt säker.

Jag har någon slags känsla av att det inte längre är någon slags hejvild passion jag är ute efter. Inte något sånt där som nästan blir som en drog för en, som suger musten ur en samtidigt som det är en hejdlös kick, som äter upp en, som blir allt. Jag har en känsla av att det kommer att ske lugnt och stilla när det väl blir. Att det blir något som bottnar i andra saker. Något som faktiskt kan bli något trofast.

Jag önskar ju att bli älskad och sedd för den jag verkligen ÄR. Att det inte bara skrapas på ytan. Att det är något på en helt annan dimension än så. Det finns faktiskt människor som ser en i ögonen och ser rakt in i själen! Jag har många underbara människor omkring mig som ser precis allt det - så självklart kommer det att finnas en fin man som kommer att se allt det där och älska en med såväl ens mörker som ens ljus!

Som det är nu har jag liksom inte radarn igång eller vad man ska säga. Men jag tror på att allt har en mening och ärligt talat är det skönt att inte ha några tankar på det heller! Jag har så mycket fint att glädjas åt just nu! Den enda oro jag besitter är rent materiell att jag oroar mig lite över ekonomin. Därför behöver jag ta tag i mitt jobbsökande inför plugget på riktigt nu. Kasta den där oron i soporna och ta tillbaka min kraft! Jag ska också jobba på att ta små steg i taget. Jag behöver inte bestämma mig för att ta jättekliv - för då kanske jag inte orkar kliva iväg alls! Jag lär mig något nytt om mig själv hela tiden. Å ju mer jag lär mig - ju mer ovetandes blir jag! ;)

Allt ordnar sig. Alltid!

Kikade precis i min kalender och visdomsorden som står på sidan för dagen är passande nog: "Kärleken är bortom tiden. Eller rättare sagt, kärleken är tiden och rymden i en enda punkt. Aleph, som ständigt förvandlas".

Nu ska jag göra ett ryck hemma innan det är dags för jobb! Tog mig iväg och tränade imorse och det gjorde en enorm skillnad för mitt välmående! Dessutom har jag återigen blivit påmind om att vara tacksam över hur bra jag har det och inte ta livet och människorna i det för givet!

Otäck luring!

2012-01-04T08:58:00.002+01:00

För x antal veckor var jag iväg på sånt där cellprov som man blir kallad till regelbundet med några års mellanrum. Kvinnan som tog provet lät mig veta att jag bara kommer att få hem ett brev om det är något som är fel och att provsvaret kunde ta några veckor.

När jag kom hem från jobbet igårkväll hade jag ett brev från landstinget på hallmattan och drog efter andan och öppnade det. För att få veta att cellprovskontrollen visar normala celler och inte tyder på någon cellförändring!

Drog en lättnadens suck och kände mig förstås extra glad! Men snacka om att ge folk hjärtsnörp i onödan! :o Sa hon fel till mig så att det egentligen skulle vara tvärtom eller? :P

Glad och tacksam över att min fina lilla kropp är frisk i alla fall! :D

Imorgon - Då jäklar!

2012-01-02T17:56:00.003+01:00

Hur lätt är det inte att säga så? Att imorgon - DÅ ska jag börja mitt nya liv! DÅ ska jag berätta för mina människor omkring mig hur mycket jag älskar dem! DÅ ska jag köra igång med träningen! DÅ ska jag ta hand om mig själv, vara ute i tid och skippa stressen! Osv osv osv.

Livet är HÄR och NU! Imorgon kan man vara död! Det är dagens sanning!

Länge leve knasigheten!

2012-01-02T16:57:00.005+01:00

Knallade nyss ner på stan en vända för att prova five fingers på Gå och Löpkliniken. Eld och lågor var jag förstås, men det fanns inga hemma i min storlek. Han ringde dock och beställde på en gång och kanske skulle de hinna komma redan imorgon! :D Pratade lite barfotalöpning och han sa att det behöver inte alls ta lång tid för kroppen att ställa om sig! Så länge man tänker på hållningen, höftens position och är noga med det! Den är jag ju redan nu noga med när jag springer, så det där ska nog gå bra! :-)

I vilket fall. På min väg genom stan lyssnade jag på musik och kände mig alldeles sprallig och glad i hela kroppen! Mötte två små tjejer som skuttade fram med hoppsasteg gågatan fram! :D Fick värsta lusten att börja skutta omkring jag med! Jag brukar ju faktiskt springa-hoppa-studsa mig fram på mina promenader och löprundor ibland! Men nu kände jag den där herregud-du-är-trettitvå-år-då-är-det-inte-okej-att-hoppsastega-sig-fram-känslan.

Men det där livliga busfröt inuti en, det dör ju aldrig bort! Det lever allt det bara kan! Å stackars lilla busfrö så ofta det stängs inne pga att SÅDÄR-KAN-MAN-JU-INTE-GÖRA-NÄR-MAN-ÄR-VUXEN!

S U C K .

Jag borde verkligen inte bry mig om det där! Jag fullkomligt älskar att skutta omkring! Tjoa, dansa, knasa mig! Så jag känner att jag riktigt lever! För mig är det sådan GLÄDJE att få knasa loss!

Leo Buscaglia beskriver det så underbart i sin fantastiska bok "Leva Älska Lära". Att ha knasade loss allt han bara kunde! Folk tyckte verkligen att han var skvatt galen, många av dem i alla fall. Men det var ju hur bra som helst menade han på! Han kunde knasa loss som han ville. Folk skakade bara på huvet: Det är den där knäppskallen Buscaglia nu igen. han är ju skvatt galen. "Tyck vad ni vill - så har jag roligt under tiden" menade han! Å herregud så rätt han har! :D

Om man börjar ge efter allt mer för den där lusten att knasa sig - så kommer ju folk att vänja sig vid det! Å om de tycker att jag är en knasboll så får det ju stå för dem - så kan jag ha roligt under tiden! ;-)

Rädslor är verkligen en sån himla fånig grej! Visst behöver vi ett visst mått av rädsla, men vi är rädda för så mycket saker som vi inte alls behöver vara rädda för! Eller rättare sagt så gäller det att möta sina rädslor! Vare sig det gäller att få spralla loss, våga visa sina känslor, söka det där jobbet eller den där utbildningen man vill gå eller vad det nu kan vara!

Om vi aldrig kliver utanför vår lilla trygghetszon så är det lätt att bli fast där i sin lilla ruta. Å det mina vänner blir både hämmande och tråkigt!

När du kommit så långt som du förmår och står vid avgrunden till det okända - håll fast vid tron att en av två saker kommer att hända: Antingen kommer du att finna en stadig grund att stå på eller så kommer du lära dig att flyga!

Länge leve knasigheten! Å livet självt! :D :D :D

Ibland tappar jag hoppet

2011-12-31T17:14:00.003+01:00

Ibland tappar jag fan hoppet. Ibland känns det som att allt det handlar om i denna jävla värld är yta. I dessa stunder vill jag nästan vara kroppslös. en fritt svävande ande som slipper allt det där jordiska. Men vi är här för att lära oss. Vi är här för att vara de vi är. Jag behöver inte gå på allt. Jag kan göra det på mitt eget sätt. Därmed inte sagt att det alltid är enkelt. Att det inte är smärtfritt.

Kärlek/Rädsla

2011-12-31T09:57:00.003+01:00

Rädsla stänger in, stänger av, sätter stopp.

Kärlek släpper in, öppnar upp, sätter igång! :)

Walk your own way

2011-12-31T09:42:00.002+01:00

Nyårslöften och Mål

2011-12-31T09:36:00.001+01:00

Ger inga nyårslöften. Men mitt MÅL med det nya året är att jag skall öva mig i att älska mig själv och vara ännu mer kärleksfull med mig själv. VARJE DAG går det att göra något för att jobba på och vårda denna viktiga relation! Känslor är färskvara precis som kondition och därför är det viktigt att jobba på detta. Vi är alla på tok för värdefulla för att vi ska kasta bort vår tid på sån dynga som att tänka dumma saker om oss själva. 2012 blir ett år i kärlekens tecken! Vad är DITT mål med det nya året? :-) <3

GOTT NYTT ÅR!!!

2011-12-30T07:43:00.001+01:00

GOTT NYTT ÅR alla ljuvliga varelser! <3

Glädje varje dag!

2011-12-30T06:37:00.003+01:00

Det är så sant som det är sagt - att det varje dag finns något att glädjas och vara tacksam över! Knallade nyss ut och drog igång lite värme i bilen. På vägen in mötte jag min nya granne som flyttade in på våningen över för ett tag sedan. Har bara träffat på henne här en gång förut och hon är så himla gullig och trevlig! Bara en sån sak liksom, att man kan bli så glad över att få en nice granne!

Jag är också glad över att idag är sista jobbdagen innan ledig helg! Var i valet och kvalet igår hur jag skulle göra gällande nyår, hänga med till en väns stuga och hänga eller åka hem och fira med familjen. Men nu blir det hem till familjen! Orkar inte leta rätt på några finkläder och har inte packat en enda pinal och jag är ju ingen hejare på planering. Känner jag minsta lilla stress, så väljer jag bort!

Så nu ska jag packa lite mysgrejor i lugn å ro och så åker jag ikväll efter jobbet och efter att ha hämtat älskade hundarna! =) Ska t o m ta med böckerna till första kursen på skolan och läsa lite har jag tänkt - snart är det dags! :D

Hade tänkte skriva nåt slags summering över 2011 och det står helt stilla i skallen - vad tusan hände detta år? Jag får helt enkelt återkomma på den punkten om något slags inspiration infinner sig! :-)

Rödvins-dieten!

2011-12-29T18:15:00.004+01:00

Om jag fick hitta på en egen diet så skulle den bestå av rödvin och mörk choklad! Så det är väl en väldans tur att jag inte tog å blev dietist!

Tillägg: Å KAFFE! KAFFE förihelvete!!!

Livet

2011-12-25T00:45:00.000+01:00

Livet är märkligt! Men härligt!

Kramar gör skillnad

2011-12-23T19:45:00.002+01:00

Gud vad skönt det är med människor som inte är rädda för tårar!

De flesta blir rädda och skyndar sig bort. Men så finns det de där som inte är så.

Var så ledsen imorse på jobbet att jag inte kunde hålla mig såklart. Mina känslor de väller bara fram och ibland tycker jag att det är svinjobbigt och önskar att jag kunde vara lite mer cool som de flesta verkar vara, fast jag vill ju ändå inte vara någon annan än mig själv.

När jag väl börjat gråta så kunde jag inte hejda mig såklart. Mötte några bekymrade blickar medan jag knallade in i personalrummet med tårarna rinnandes, för att dricka lite vatten och hämta mig en stund. Å så kliver en av de nya killarna på jobbet in där och ger mig en stor varm kram.

Mer behövs liksom inte! Plötsligt kändes det liksom okej att få vara lite ledsen!

GOD JUL!

2011-12-22T22:41:00.001+01:00

GOD JUL alla rara typer! :)

Mamma!

2011-12-22T22:26:00.002+01:00

Snart fyller min älskade fina mamma år! 5 dagar efter självaste julafton närmare bestämt!

Håller på att slå in julklapparna och tänkte på min paketinslagning jämfört med mammas. Hon gör såna där fantastiskt fina paket!

Mamma är liksom grym på det mesta! Hon lagar den godaste maten! Hon är stark vacker och klok! Hon kan sjunga å spela gitarr. Hon är konstnärlig och målar fina tavlor. Hon kan är smart å grymt begåvad! Min mamma är den vackraste människa jag känner! Hon har barnasinnet kvar! Hon skapar egna texter till alla låtar. Hon är påhittig och har en rejäl dos humor!

Mamma finns där i såväl glädje som sorg! Mamma kan man liksom alltid lita på!

Jag undrar om jag kommer att bli allt det där om jag blir en mamma nån gång?

När sorgen drabbar

2011-12-22T13:27:00.002+01:00

När sorgen drabbar. Då inser man. Vad litet och fjuttigt så mycket är. För då förstår man till fullo vad som verkligen verkligen verkligen räknas...

Lycka är att ha en frisk kropp att bo i!

2011-12-22T06:47:00.004+01:00

Jag kom nyss att tänka på det där jag sitter å dricker mitt morgonkaffe och vaknar till för att snart gå morgonrundan med Mozart. Jonatan får en egen lite mindre runda när jag kommer hem, han fryser så nu lilla älskade fisen!

I vilket fall så kom jag på mig själv med tanken att vad långt ifrån den där kroppsfixeringen jag är numera. Jag ser liksom på min kropp på ett annat sätt nu. Den ska jag bo i hela mitt liv och jag är tacksam för att jag har den att bo i! Jag vill ta hand om den på bästa sätt så att det fortsätter så! Så att den hållet sig fortsatt frisk och stark och bjuder mig på härliga löprundor, glada skratt och så mycket annat underbart!

Jag vill liksom inte att det skall vara villkorat på något sätt. Att den bara ska duga när den är eller ser ut på vissa sätt. Jag vill inte att hela livet skall vara något slags enda kamp. Jag vill leva och må gott! :) Och så fungerar det faktiskt numera! Klart jag kan ha någon tillfällig svacka någon gång ibland, men de kommer alltmer sällan.

Vi finns i alla möjliga olika former och förpackningar vi människor! Det är ju det som är så häftigt och underbart! Så tråkigt det vore om vi alla såg ut på samma sätt och betedde oss på olika sätt!

Resan dit jag är och befinner mig nu idag har varit lång. Jag har under så många år fört en ständig kamp med mig själv och min stackars fina kropp. Och att samhället ivrigt hejar på i den kampen genom ständiga "du-duger-inte-som-du-är-budskap" i media, samt ivrigt påhejande av många människor runt omkring: "Wow vilken bra form du är i"! Osv osv, lade ännu mera bränsle till denna brasa.

För mig är det på något vis större att stå stark mitt i allt det där idag i vetskapen om att jag faktiskt duger precis som jag är och att jag är en fin och underbar människa! Å jag omger mig med människor som tycker om mig precis som jag är och för den jag ÄR. Det är de människorna jag vill dra till mig och mår gott av att vara kring! :)

Vi människor har nog lätt till att klaga på våra I-landsproblem ibland. Jag har tänkt tanken många gånger när jag känt mig lite olustig i kroppen, kanske pga av jobbig mens-svullnad, man känner sig lätt lite olustig då, eller när jag haft en period ifrån träningen och känner mig lite olustig pga det. Jaja, men vad är det för problem egentligen? Inget problem alls! Det känns ju bra igen så fort hormonerna lugnat sig i kroppen, eller träningen drar igång igen!

Det finns så mycket värre saker som människor kan råka ut för. Människor som blir sjuka, kanske får cancer, måste äta cellgifter, tappar håret. Människor som råkar ut för olyckor, mister en arm eller ett ben. Blir brännskadade. Människor som lever med ständig smärta. Hur hanterar de det? Hur skulle jag hantera det? Människor som varit igenom såna saker, de grejar det, lär sig att leva med det och får ett lika bra och ibland bättre liv! Så skulle det vara för mig också!

Vi är starkare än vi tror och vi klarar av mer än vad vi tror. Vi vet aldrig innan vi står inför något hur det är, hur det känns och vilken styrka och mod vi kan hämta ur motgångar och sorg.

Det känns så viktigt att älska och uppskatta vad man har! Påminna sig om allt man är tacksam över! Det är så lätt att ta saker och ting för givna. Ända tills vi mister dem, då inser vi hur mycket något betydde! Jag försöker påminna mig själv varje dag.

Tack för att jag lever, andas och är frisk! Tack för att jag har en fullt fungerande kropp!

Nu tog det tvärstopp i skrivklådan! :) Å som vanligt halkade jag väl lite ur spår, det är så jag funkar! :)

Önskar er alla en underbar dag! Ge dig själv och världen en skopa kärlek och tacksamhet idag! =)

Ego att träna?

2011-12-20T23:01:00.003+01:00

Har nyss läst "Vilja av sten" av äventyraren Aron Ralston, han som fastnade i en bergsskreva och amputerade sin egen arm för att överleva ni vet. Han tar läsaren med på alla hans tankar, funderingar och insikter som han hade de där 127 timmarna han satt fast.

Bl a funderade han över om han varit alldeles för ego, som ägnade sig åt sina äventyr, sin träning inför och under dem -så gott som hela tiden. Men sen insåg han att det är ju faktiskt vad han till stor del lever för och han vore inte sig själv utan det. Han insåg också att alla hans underbara vänner måste ju vara ett tecken på att han är rätt okej ändå.

Tänkte på det där med träning idag. Senaste 1.5 veckan har inte varit bra ur träningssynvinkel. Förkylning och efterföljande trötthet. Det är först idag jag faktiskt känner mig frisk. Sömnbrist gjorde dock att jag struntade i att kliva upp kvart i fem som planerat imorse, jag sov en stund längre istället och det kanske var ett klokt beslut för det har varit en lång och stressig dag på jobbet med all julhandel.

Men ÅH vad jag inte alls mår bra när jag inte tränar! Ibland måste man vila. Träning när man är sjuk är ingen höjdare, klart man ska vila och lyssna på kroppen då. Har gjort misstaget att dra igång för tidigt ibland i all iver.

Men ååh... känslan när man kör igång igen! När man får lite fart på benen, finner den där sköna rytmen.. Ljuvlig musik som pumpar i öronen och endorfiner som flödar i kroppen! Jag behöver det. Jag mår inte bra utan det!

Ibland känner jag mig lite ego som kanske hellre väljer träning framför socialt umgänge. Det skall väl vara balans och lite av allt i tillvaron. Men jag tror att vi alla behöver olika mycket av olika saker för balans! Handen på hjärtat - när jag inte tränar är jag inte en så värst rolig människa, och förmodligen inget vidare rolig att hänga med ändå! Det har gått strax över en vecka nu och jag har redan förvandlats till en människa med lägre stresströskel, kortare stubin och sämre humör. Jag sover sämre på nätterna. Maten smakar inte lika gott.

Träning fixar liksom allt det där! Några löprundor (jo det blir klar skillnad redan efter första vändan) och så faller allt på plats! Mungiporna åker uppåt och skapar en lyckligt leende människa! Jag sover så otroligt gott på nätterna och vaknar utvilad och avstressad! Jag får ork, energi och lust till att ta tag i saker!

Jag blir en så otroligt mycket bättre människa på alla sätt och vis! En som är fylld av liv och lust! :)

Så om det är att vara ego, så är det nog väldigt bra ändå! Egoisten tankar sin bil för att kunna ta med andra på färden, egocentrikern åker själv. Det är skillnad. Träning för mig innebär ju faktiskt att jag tankar min bil för att kunna ta med andra på färden! Blir det soppatorsk - då blir det rakt ingenting av nånting! ;-)

(Ja, larmet är ställt på 04.45 imorn! :-)))

Yeah baby!

2011-12-19T19:16:00.002+01:00

Det man trivs i - ser man automatiskt bra ut i!

Det är därför jag inte är fin när jag är uppklädd, men vacker som en dag iförd långkalsonger å träningskläder å sånt! ;))

Vilodag

2011-12-18T19:25:00.002+01:00

Jag hade en lång att-göra-lista för denna dag. Men det bidde ingenting. Somnade tidigt igårkväll och sov trots det halva dagen idag så kroppen visade redan där att den inte är som den ska. Blev ju dunderförkyld förra helgen. Kräktes första dygnet och sov även två efterföljande dygn. Var på SPA med mamma å syster igår. Vet att man inte ska basta och så om man är förkyld men det kändes safe. Idag har jag varit alldeles golvad dock och mest haft lust att sova.

Har hållit mig vaken dock eftersom jag behöver kunna sova inatt. Har vilat och läst ut den fantastiska boken som jag nämnde i föregående inlägg.

Jag är i varje fall tacksam över att jag numera kan lyssna på kroppen och tillåta den att vila när den behöver. Förut om åren körde jag på i full fart även om kroppen behövde vila. Vilket resulterade i att jag ofta blev sjuk, nu händer det sällan. Jag tror att det var enda sättet för min stackars kropp att få stopp på mig då.

En vecka kan kännas som lång tid, men är inte det om man ser på det med lite perspektiv. Å en förkylning, vad är det liksom? Bara att vila sig ur! :-)

LÄS DEN!!!

2011-12-18T19:05:00.002+01:00

Det där tålamodet

2011-12-18T12:22:00.002+01:00

Det där tålamodet - som hos mig är så gott som obefintligt... Jag får många chanser att öva upp det nu!

Kroppen är trött och inte så vidare värst pigg idag. Jag önskade och hoppades när jag la mig igår att jag skulle vakna upp pigg och kry imorse men så blev inte fallet. Har lite ont i halsen och blev helt svettig och slut bara av den lilla morgonrundan med hundarna. Så det säger sig självt att någon ut-å-springa-status befinner sig kroppen inte i. Det är bara att lyssna till den och vila.

Det gäller att ha lite tålamod och tänka längre än näsan räcker. Hur många gånger har man inte dragit igång för tidigt och åkt dit rejält igen!? Så jag tar det lugnt, vilar och längtar desto mer tills jag är pigg i kroppen igen.

Jag får även öva mitt tålamod gällande mitt hår. Längtar tills jag har långt hår igen och det kommer ta tid innan det växt ut såklart, men då blir det desto roligare då!

Tiden går oftast så himla fort, så det smäller väl bara till så är jag van långdistanslöpare, och då med hästsvansen fladdrandes i vinden ;). Brukar tänka så om skolan också, nu när det är dags att sätta sig i skolbänken under 4 års tid. 4 år går himla fort! De 3 åren jag redan avverkat på universitetet gick hur fort som helst! :)

Tålamod. Tålamod. Tålamod.

Spotifyar

2011-12-17T21:46:00.003+01:00

Spotifyar en massa bra musik och blir så springkåt så jag nästan storknar! :D :D :D Om halsontet e borta imorn behöver jag nog sätta lite fart på benen! :))

ÄLSKA UTMANINGEN!!!

2011-12-17T20:12:00.006+01:00

Är så pirrig och glad i kroppen men tänker ändå tanken ibland: Springa 5 mil? Jag? Om lite mer än ett halvår bara?

Men jag behöver utmaningar! Behöver något att sträva emot! Det skänker mig styrka, glädje, kraft och motivation!

Å vet ni vad?

Om man aldrig vågar försöka, om man aldrig vågar töja sina gränser, hur ska man då veta sin kapacitet? Vad man faktiskt klarar av? Jag ska bygga pigga löparben. Å jag ska bygga pannben! :-)

Jag vill utvecklas! Jag behöver mål för att finna motivation! Även en sjumilafärd börjar med ett steg! :)

Å jag ser fram emot målet likväl som resan dit! :D

Å för säkerhets skull plöjer jag lite såna här sidor:

http://blog.svd.se/maratonbloggen/2011/07/10/fraga-malin-forebygga-loparkna/
http://www.gaochlopkliniken.se/skador/loparkna
http://aktivtraning.se/fraga-oss/fraga-om-lopning/hur-kan-man-forebygga-loparkna-0
http://www.jogg.se/Artiklar/Artikel.aspx?id=295
http://www.stadium.se/traningstips/styrka/varfor-bor-lopare-styrketrana
http://beta.marathon.se/traning/styrketraning-lopare-0

Finemang!

2011-12-17T01:07:00.002+01:00

Vänner, levande ljuv musik å världens mysigaste Pause. Det kan bara bli bra =)

Kände mig som en död sill efter jobbet, sov inte ens tre timmar inatt, ful-dag, sliten, trött å uppsvälld pms-kossa på det! Glömde allt det efter en stund på Pause =) Jag mår så gott! Såg när jag kom hem nyss att jag verkligen ser helt bedrövlig ut, men det gör tamejfan inget! Jag har haft en ljuvlig kväll! Tack! :-)

Såna där simpla ting som skänker livsglädje!

2011-12-15T22:15:00.003+01:00

Såna där simpla saker i livet kan verkligen förgylla det! Jag gillar enkelt och simpelt.

Kanske är det därför jag fullkomligt älskar löpningen? Det är så simpelt på nåt sätt! Som med allt annat har ju även löpningen blivit hypad. Marknaden vill ju få oss konsumenter att "behöva" en massa grejor och föralldel så kan de väl göra sitt till. Men de behövs inte. Det enda som behövs är sköna kläder att springa i och ett par schyssta dojjor! Ena foten framför den andra! Frisk luft! Underbar natur! Att springa är meditation!

Det finns så mycket jag tycker om i livet! Jag tycker om att röra på kroppen! Jag tycker om att spendera tid med mina hundar, mina vänner, min familj! Jag tycker om att spendera tid med mig själv!

Jag tycker om god mat och rött vin! Jag rör hellre på mig mer för att kunna äta mer, jag tycker inte om att försaka njutning!

Jag tycker om tidiga morgnar!

Jag tycker om utmaningar! Saker som sommartåget gör att jag vill ge mig ut och börja samla mil på momangen så att jag grejar en utmaning som den! :D

Jag tycker om kramar! Ärlighet! Kärlek!

Jag tycker om mina ensamma stunder så till den milda grad att jag periodvis är som den värsta eremit!

Jag hade tänkt rada upp alla möjliga härliga simpla saker! Men nu tog det tvärstopp i skrivklådan! Det händer! =) Därför fortsätter jag en annan dag. Om jag fortsätter alls!

Långkalsonger å mysbrallor rockar fett!

2011-12-15T14:58:00.004+01:00

Alltså det här snacket man hör ibland, att när folk träffar en partner så gäller det att "inte förfalla", att man minsann inte får sunka ihop och dra omkring i noppiga mysbrallor utan man ska vara så snygg hela tiden och sexa till sig och ha sig.

Visst. Föralldel. Det kan vara roligt att göra sig fin ibland. Men det ska väl tamejtusan inte vara nåt slags krav på det? Då känns det bara som den där spela-spel-å-hålla-fasader-grejen. Den gillar jag inte. Jag gillar äkta.

Och älskar man en annan människa så älskar man den vare sig den råkar knalla omkring i värsta snygga stassen eller om det är noppiga mysbrallor och strumpor med hål i. Sådeså!

Å för att förvirra det hela lite så kör vi alltså med en strumpbild här som inte riktigt går till rubriken.

Skojiga Facebook!

2011-12-15T14:31:00.003+01:00

Facebook är faktiskt en himla rolig grej tycker jag! Fick nyss en vänförfrågan från Sean Banan! Det var faktiskt lite skojigt tycker jag! ;-)) Jag som brukar köra "skaka rumpa" i mp3n och vråla till hundarna att de ska SKAKA ROOOOOMPAAA! ;D

Det där krigandet...

2011-12-15T08:59:00.005+01:00

Det där krigandet som vi många gånger ägnar oss åt, jag funderar ofta på det när såna situationer uppstår. För det gör de då och då. Situationer då vi tycker olika om saker och ting och istället för att acceptera/respektera varandras åsikter, så sätter vi igång med pajkastningen på varandra.

Det är fantastiskt att yttrandefriheten finns och genom att vi kan och får säga vad vi tycker kan mycket bra och många givande diskussioner och idéer födas. Men hur många gånger lyssnar vi verkligen på, tar till oss och tar in andras meningar? Eftersom vi befinner oss i ständig förändring, tankar och känslor är inte statiska, så kan åsikter och känslor kring dessa även förändras under tid.

Ibland behöver vi säga ifrån, alla åsikter kanske inte alltid är okej. Det är aldrig okej att döda en annan människa (såvida det inte handlar om nödvärn?). Det är väl egentligen aldrig okej att vara elaka mot varandra. Ändå blir det så ibland. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om.

Vi vuxna (vad är en vuxen egentligen? Är jag en sån bara för att jag råkat passera en viss ålder i livet?) talar emot mobbing och finner det avskyvärt. Självklart skall det inte få förekomma. Mobbing börjar att uppmärksammas mer och mer och det finns mycket bra insatser och förebyggande arbete mot det numera vilket är toppen. Friends går i bräschen för detta och deras arbete är fantastiskt!

Barn gör som bekant inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör. Och hur många gånger sker det inte att vi hamnar i den där sandlådan? Skriker som 3-åringar på varandra och slänger hinkar med sand på varandra, kanske vevar på en omgång med spaden också när vi ändå är igång?

Var går den där gränsen? Vi tycker väl ofta att det vi gör är så himla oskyldigt. Men är det verkligen så oskyldigt alla gånger? Det kan räcka med några små ord för att få en människa att känna sig liten. Liksom skrumpna ihop sådär. Få ont i magen. Vem är jag att höja mig över någon annan? Eller anse mig mindre värd än någon annan? Det är väl tänkt att vi ska vandra sida vid sida?

Kärlek och respekt. Två viktiga ord. Vi kanske inte alltid kan älska hela världen (men försöka?) men vi kan respektera varandra. Jag kan inte annat än tro att varje gång vi gör någon illa - gör vi illa oss själva på samma gång.

Ofta upplever jag att vi är så upptagna med att gapa och skrika på varandra, eller att skrika ut vårt eget tyckande och tänkande - att vi missar totalt att lyssna på varandra. Det blir som en enda hönsgård där alla gapar och skriker och vi missar varandra totalt för vi ger inte ens varandra en chans. JAG! JAG! JAG! Och vi som håller med varandra, lägger mer och mer bränsle till våra brasor; "Såhär tycker JAG och så ska det minsann vara! Inga andra alternativ finns!" Anhängare till detta tjoar, klappar händerna och jublar och så skriker vi ännu högre. De som inte tycker likadant stampar vi ner och hoppas att de tystnar. Eller så skriker de högre och vi ökar volymen än mera.

Hur vore det om vi lyssnade lite mer på varandra? Visade lite ödmjukhet? Öppenhet?

Kärlek och respekt.

Jag funderade över detta för några dagar sedan pga en väns väns (knasigt det där blev) statusuppdatering på Facebook som löd:

"Ibland skulle jag vilja ge kurser i vad man ska skriva på FB och inte! Så oändligt många statusuppdateringar som är så tråkiga att jag ramlar ner under bordet och somnar av tristess: "Idag är det lördag." "Idag är jag förkyld." "God morgon/god natt, kram." Hallåååå... liiiite mer än fantasi har du väl? Tur att det går att sluta prenumerera på de värsta. Vilket jag naturligtvis gör. Dagligen. Om du vill får du gärna sluta prenumerera på mina också, det är helt ok. :-)"

Det blev ett himla liv kring denna. Även jag satte kaffet i halsen när jag läste. Mina första tankar var: Hu en sådan otäck människa! Hur kan människan yttra sig på det där viset? Har inte alla rätten att skriva/vara som de vill? Vad gör det för gott för någon att uttala sig sådär? Se ner på sina medmänniskor och tycka att de är tråkiga? Ärlighet betyder ju liksom inte att basunera ut allt man tycker hela tiden - ärlighet är att verkligen mena vad man säger när man säger det. För det behöver man ju inte skrika ut allt hela tiden, inte då det gäller nedsättande saker om andra människor i alla fall kan jag tycka.

Sedan kom jag på mig själv i mina tankar. Vem är JAG att sitta och tänka illa om människan som skrev det? En människa som jag faktiskt inte ens känner? Är jag så himla mycket bättre själv? Visst kan det vara bra att påminna varandra om saker, säga till så att människor får sig tankeställare. Men hur ofta sker det? I detta fall delades kommentatorerna upp i två läger: De som höll med författaren av den och de som skrek ut sin avsky för den. Det gick till rena personangrepp. Påminner mig om: Man kan tycka om en människa men behöver för den sakens skull inte tycka om allt den människan säger och gör. Ofta är det bra att skilja på sak och person.

På internet sitter vi dessutom tryggt skyddade bakom våra skärmar och det är lätt att häva ur sig än det ena och det andra eftersom närheten saknas. Vi blir distanserade ifrån varandra. Skulle vi mötas i verkliga livet tror jag att diskussionen många gånger skulle bli en annan. Det är inte fullt lika enkelt när vi möter människor, ser dem i ögonen, kanske ser glädjen försvinna i dessa ögon.

I situationer som denna kan jag fråga mig: Kan jag, trots våra olikheter, tycka om denna människa? En människa är så oerhört mångfacetterad. Det finns gott i oss alla. Det vill jag verkligen hoppas och tro. Om jag inte lyckas med det, kan jag åtminstone acceptera/respektera denna människa? Gräva ner den där onödiga stridsyxan som så ofta dyker upp och svingas?

För handen på hjärtat. Är JAG så mycket bättre när jag tänker nedlåtande om en annan människa? Vad gör det mig till? Jag tror liksom inte att vi kommer så långt med att ägna oss att tycka illa om varandra. Att allt sånt bottnar i rädsla. Att motsatsen till rädsla är kärlek och att kärleken är svaret.

Motsättningar. Vi talar om alla krig i världen. Finner det ofattbart att människor håller på på detta vis. Hatar och dödar varandra. Men någonstans börjar allt detta. Förändring i världen börjar i oss själva. Med oss själva. Vi kan tycka att vad vi håller på med inte spelar någon roll. Det är ju så oskyldigt. Men allt börjar någonstans. Kanske i något "litet och oskyldigt som inte spelar någon roll".

Om vi alla kunde visa varandra lite mer kärlek och respekt, tänka att vad jag gör - gör faktiskt skillnad! Kanske vi skulle kunna få till stånd en förändring i världen? Bry oss om varandra lite mer. Visa lite omtanke. Kanske till på köpet lära oss något av varandra? Det kan kännas som att en liten människa som jag inte kan göra någon skillnad, men det är fel. "Den som tror sig vara för obetydlig för att kunna påverka bör betänka hur det är att försöka somna när det finns en mygga i rummet".

Jag hamnade återigen i dessa funderingar imorse när jag läste en tidningsartikel där det blev lite samma sak som statusen jag nämnde. Det handlade om andlighet och även här delades det upp i två kategorier: För och emot. Samma där. Visst, det kanske är bra att det kommer upp till diskussion, men jag fick samma känsla: Tillbaka i sandlådan! Gap och skrik, "hur fan kan folk vara så inskränkta" osv osv.

Ibland känns det lite hopplöst. Men vi får aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin förlora hoppet om människan, om mänskligheten! För då har vi förlorat allt. Då har vi förlorat oss själva!

Hur går era tankar kring detta? Jag är hemskt nyfiken! :) Jag har bara skrivit på nu, utan att korrekturläsa, (gör sällan det ;))bara låtit det flöda, jag gör alltid så! Kanske har jag råkat kasta någon liten paj? Isåfall ber jag om ursäkt för det! Kan vi föra en diskussion kring detta? Utan att gräva ner oss i sandlådan och slita i varandras hår så tussarna ryker?

Önskelista!

2011-12-13T19:43:00.002+01:00

Jag önskar mig: (utan inbördes ordning)

* Mer tid med mitt piano. Jag saknar det så ruskigt mycket! En ihopskrumpnad liten själ får liv igen av pianospel!

* Ett jobb där jag trivs med mina arbetsuppgifter och känner mig trygg.

* En fin man att leva mitt lilla liv med. En som tycker om mig som jag är.

* Pigga löparben

* Mera kramar

* Fortsatt ork och glöd under mina skol-år.

* Ork och balans i fördelningen eremitliv/liv med vänner och familj.

TACK på förhand! ;-))

Glad Lucia!

2011-12-13T19:17:00.001+01:00

Ute ere huskut mårt, isen på sjöa,
blåsut å brano kåhllt,
fennom ta snöa.
Då står ei framma dörn,
ei som ha vö her för,
a Sankta Lucia,
a Sankta Lucia.

Sjongenes, vit hu kom
at oss om måran.
Si hur dom lys å brinn
ljusa ti håran!
Ljöst våle når hu kom,
fint våle når hu sjong,
a Sankta Lucia,
a Sankta Lucia.

Står her e litta fauk
mitt millan tärnom,
skänk oss e kort´e stånn
ta himla å stjärnom.
Lava oss nyén vår,
sen vänná om å går,
a Sankta Lucia,
a Sankta Lucia.

Lätt uttråkad!

2011-12-13T19:01:00.002+01:00

Känner mig lätt uttråkad och DET mina vänner är ett friskhetstecken! Har ju varit dunderförkyld och sovit mig igenom de senaste dygnen, men nu börjar det allt vända tror jag! =) Pallrade mig iväg till affärn för å handla mat förut idag och det kändes som att det tog hundra år att gå dit och hundra hem, trots att det är så nära! Det lär väl bli vila veckan ut så som det känns i kroppen nu. Är glad att jag känner mig piggare!

Drygt är det dock att dra igång med träningen igen när man varit sjuk, det känns alltid som att man inte har en enda fungerande muskel kvar i kroppen och att all kondition är som bortblåst! Men det brukar ju inte ta så många pass förrän det vänder! =)

Fick kroppen tillrättaknäckt i Fredags och det var välbehövligt! Denna gång SKA jag verkligen göra alla övningar jag fått! Jag är lite ojämnt stark i benen och det gör att jag blir sned, så jag ska träna mkt en sida i taget nu för att balansera! Å fokusera på att bygga upp en bra bålstabilitet nu när kroppen är i rätt läge så att säga! :)

Inte alltid stark

2011-12-13T15:01:00.001+01:00

Den friske har många önskningar

2011-12-12T08:46:00.002+01:00

Den sjuke har bara en!

Okej, jag är ju knappast dödssjuk på nåt sätt, en rejäl förkylning bara. Men ändå! Man blir påmind om att inte ta för givet att vara frisk.

I Fredags var jag hur pigg som helst, sprang på morgonen, följt av ett styrkepass. Sen var jag ute och promenerade i djupsnö och storm. Hade känningar i halsen på kvällen men försökte att ignorera dem och tänkte att det är nog nåt övergående. Vaknade Lördag med svinont i halsen och kände mig som en klubbad säl ungefär. Det är lika märkligt varje gång det där tycker jag. Jag kan liksom inte förstå hur kroppen kan vara pigg och prestera ena dagen, för att vara helt slut nästa!

Sov mig igenom hela dagen och på kvällen kräktes jag som en tok. Inte värst vidare pigg mao. Det känns såklart lite surt att bli sjuk, tänkte i Lördagsmorse att jag kanske skulle försöka tvinga mig iväg och jobba ändå, men det hade aldrig gått. Om man inte ens kan stå på benen så går det nog inget vidare att jobba heller. Å sen kräktes jag ju på kvällen, så det var allt tur att jag stannade hemma. Har inte världens bästa ekonomi sen jag var tvungen att gå från 80 till 70 %. Det var lite knackigt redan innan och de senaste månaderna har varit tunga. Denna månad kände jag att jag äntligen har en chans att komma ikapp och så blir jag sjuk. Blä. Men inget att göra åt, säger kroppen stopp så gör den. Å nästa år ska jag ju börja plugga så det kanske är bra att jag får lära mig leva på mindre pengar! På nåt sätt känns det skönt med att plugga, det är som att det blir lite mer legitimt då att man inte har så mycket pengar. Annars är det så mycket som skall hakas upp kring pengar och grejor jämt känns det som.

Jag vet att man ska tänka positivt och att det man göder mer sin energi/sina tankar, det växer sig större. Ändå har jag inte riktigt orkat nu på ett tag. Har dippat lite och känt mig lite trött och orkeslös. Inte orkar finnas där för någon, för hur ska jag orka det när jag inte ens orkar finnas där för mig själv? Alla har vi nog våra svackor ibland och det kommer att vända! =)

Nu ska jag bädda ner mig å min trötta lilla kropp igen!

Träningsinspiration!

2011-12-09T18:17:00.008+01:00

Inspiration är aldrig fel! Det finns många många människor därute som inspirerar mig å jag vill nämna några av dem som blivit lite av mina favoriter och där jag alltid kikar in när jag behöver lite inspiration!

Sara , Mia , Malin & Miranda! Gemensamt för dessa härliga tjejer är att de bjuder på höga doser av träningsinspiration, glädje och pepp! Ordet omöjligt finns inte! Inte en massa pekpinnar, måsten och krav, utan träningsglädje och livsglädje med allt vad det innebär! Precis så som jag själv vill ha det! :D

Jag är bara i startgroparna ännu, men jag drömmer om pigga löparben och marathon! Å vem vet, drömmar är föränderliga precis som känslor, snart kanske jag längtar ultra? springa i ett helt dygn? cykla? simma? skida? Allt är möjligt och vad som helst kan hända! Dessa härliga tjejer visar att det är möjligt! Är det inte fantastiskt?! :D :D :D

Sen finns det ju såklart en hel uppsjö med träningsbloggar som alla inspirerar mig på olika sätt! ;-)

(Å bilderna har jag hövligt frågat om lov ifall jag fick slänga ut här i bloggen! :) Överst Miranda, sen Mia, följt av Sara och längst ner Malin! =) Kunde jag, så skulle jag göra bilderna klickbara för direktlänk, men fattar inte hur man gör sånt ;))

Märkesnörd!

2011-12-08T21:20:00.003+01:00

Nä någon märkesnörd brukar jag inte va. Har väl snarare svårt för såna som är alltför upphakade i sånt (å så har jag dubbelmoral så det skriker om´et för jag är ju fullkomligt förälskad i mina houdinikläder!)

Men hur som helst, vissa saker krävs det rätt märke för! Jordnötter och majonnäs t ex, två av mina favoritlivsmedel! Där gäller det att det är rätt märke, för det skiljer stort i smak!

Majonnäs ska vara Icas majonnäs! Betydligt godast!

Å när det kommer till jordnötter skall det vara OLW:s Virginia Traditional! Sådeså!

Varför begränsa sig?

2011-12-08T15:28:00.003+01:00

Jag ställer mig ofta den frågan. Jag vill inte begränsa mig! Varken genom att tänka negativt (att tillåta sig känna allt man känner är en annan femma! :)) eller genom att etikettera allt/dela in saker i fack. Kreativitet och glädje ger styrka och energi, inget som skall kvävas eller dödas mao!

Jag är så himla glad över att jag kommit in på utbildningen som jag vill gå! Jag ser verkligen fram emot den! :D Nu gäller det att ha fokus på MÖJLIGHETER och det POSITIVA, att se till detta och omge sig med människor som stärker en och tror på en! Å att tro på och stärka sig själv såklart! =)

Har mött många tvivlare genom livet, såna som varit väldigt bekymrad över en väldig massa saker i mitt liv, som jag inte alls bekymrar mig om för fem öre! Herregud, har du inte gjort något av din utbildning? Kastat bort flera år av ditt liv och dessutom lagt pengar på det och nu jobbar du inte ens med det?! (Jag har en kandidatexamen i rehabiliteringsvetenskap). Jaså, är det nåt nytt nu? Nyss skulle du ju bli personlig tränare?! (Jag är utbildad styrkeinstruktör, men jag läste aldrig vidare till personlig tränare). Ska du jobba OCH plugga? Herregud, hur ska du orka?

Sen finns det också MASSOR och mestadels positiv energi omkring mig! =) Det är den jag fokuserar på och tar tillvara. Såhär är det. Livet är föränderligt! Känslor är färskvara! Det gäller att våga prova nya vägar och det kan vara en himla massa provande innan man hittar rätt! Det kan också vara så att något som är rätt en tid i livet, inte är det en annan tid i livet! Livet är som att cykla, man måste vara i rörelse för att hålla balansen!

Inget i ens liv är någonsin bortkastat - för det har gjort en till den man är idag! Det har lärt en saker om sig själv och andra! De gånger saker "varit fel" så kan det ha varit för att visa en vägen till det som är rätt! Så det finns inga fel. Inga misslyckanden eller misstag! Hur man än gör - kan man bara vinna!

Jag ser det som en styrka att våga välja en ny väg när något inte längre känns rätt, än att stånga sig blodig genom att envist hålla fast vid något som inte längre är rätt för en - bara för att "det ska vara så".

Hinder är vad man ser när man tar ögonen från målet! Och det vi fokuserar på - växer sig starkare! Alltså: fokus på möjligheter, fokus på det positiva!

Om vi människor inte vore föränderliga, skulle vi bo på samma ställe i hela livet, ha samma partner, samma jobb, osv osv osv. Nu kan det ju falla sig så för vissa och vara hur rätt som helst, men ni fattar poängen! =) Man kan ju först vara jätteglad över att träffa en människa, ha en önskan om att leva sitt liv med den, och sen bli minst lika glad över att det tar slut en vacker dag! Man kan hitta sitt drömjobb, som verkligen ÄR ett drömjobb DÄR och DÅ, för att sedan, längre fram i livet inget hellre önska än att komma därifrån! Allt som sker har en mening! Vi kan aldrig så noga veta vad som händer i våra liv, även om mycket såklart är påverkbart och allt handlar inte bara om en massa görande, det gäller att ha lite plats över till varande också! Men en del av tjusningen är all denna ovetskap, överraskningarna i livet, alla dessa olika vändningar det tar! Å den där vägen som är alldeles ens egen, fullkomligt unik! Alldeles makalöst fantastiskt!

Livet är HÄR och NU. Därför blir vi aldrig för gamla för saker och ting. Den enda som kan begränsa oss är vi själva! Jag vet inte om jag har 60 år eller en vecka kvar att leva, men jag vill njuta av livet och göra det som känns rätt JUST NU! :-))

Varför begränsa sig?

Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaaa!!!

2011-12-08T13:51:00.002+01:00

De där dagarna. Alla har vi dem!

2011-12-08T08:16:00.003+01:00

De där sämre dagarna, alla har vi dem då och då. Det är lätt att man känner sig ensam om saker och ting - men det är man inte. Det är också lätt att slå på sig själv för att man "inte har rätten att känna sig låg" när det bara gäller I-landsproblem. Det finns alltid de som har det värre osv osv. Och visst, det kan vara bra att sätta saker och ting i perspektiv till annat, men vi skall tillåta oss att känna allt vi känner. Att lägga locket på är aldrig bra. Att ha en positiv livssyn innebär inte att man alltid är på topp. Ingen är alltid på topp. Ingen är perfekt. Då är man en robot och inte en människa. (Vem är den där ingen förresten?).

Nu har jag haft några såna där dagar. Tror mest att det beror på PMS. Jag är oerhört känslig för när hormonerna svajar i kroppen. Det gör att jag lättare kan förstå varför jag känner mig som jag gör. Men oavsett så är det ju inget vidare för det. Drar på mig en massa vätska i kroppen vilket gör att jag känner mig BLÄ både inuti och utanpå. Som jag sa till en kollega igår när han frågade hur läget var när jag kom till jobbet; Du vet, såna där dagar när man vaknar upp och känner att man vill spontankräkas när man ser sig själv i spegeln? Idag är en sån dag. Å man FÅR ha såna dagar. Det är lite drygt att ha ett serviceyrke såna dagar, när jag helst vill gå och dra täcket över huvudet, inte träffa en enda människa och bara gömma mig för hela världen. Men de går ju även de dagarna!

Å det är dagar som dessa som är utmaningen! Dagar då man känner sig pigg å fin å glad, då glider man ju bara med och njuter! Men såna här skräp-dagar då man liksom vaknar på minus-sidan, då drar man lätt till sig ännu flera negativa tankar och så är bollen i rullning.

Idag ska jag verkligen försöka att vara snäll med mig själv istället. Inte slå på mig själv för det gör ju verkligen inte något alls bättre - tvärtom! Okej jag tog mig inte upp kvart i fem imorse som det var tänkt, men även jag kan ju vara trött ibland. Nu ska jag göra det bästa av den här dagen istället. Gå långpromenad med älskade hundar, träna lite hemma (tycker INTE om gymmet på rådhusgatan, trivs inte där för fem öre och längtar tills gymmet här ovanför mig är klart), börja knåpa på jobbansökningar. Å så ska jag bada bastu! Det gör mig så avslappnad och rofylld. Visa kroppen och själen lite kärlek helt enkelt. Å göra så gott jag kan!

Dagar som dessa då jag känner mig lite liten och skruttig önskar jag att jag hade mamma och pappa nära, så att de kunde komma över på en kopp kaffe å ge mig bästa mamma å pappa-kramarna. Så underbart det är att ha en sån fin familj som jag har! De betyder oerhört mycket för mig! =)

Önskar er alla en fin dag oavsett om den är lite skruttig eller inte!

Böcker är rikedomar!

2011-12-05T19:36:00.005+01:00

Har varit en vända till bibblan och lånat böcker! Jag är salig av lycka! Jag fullkomligt älskar att strosa omkring inne på bibblan! Det är som att befinna sig i en enda stor skattkista fylld av massor att upptäcka!

Jag ÄLSKAR att läsa! Varje ny bok är ett nytt äventyr! Jag känner mig så rik när jag har böcker att läsa!

Nu ska jag grotta ner mig i soffan och njuta av härlig läsning! :D

Idag fick jag bl a med mig två härliga självbiografier hem, älskar att läsa om olika livsöden! Det är så intressant att få följa med en människa en bit på hennes livsväg! Vilja av sten av Aron Ralston & Armlös, benlös men inte hopplös av Mikael Andersson

Förutom dessa, vilka är de böcker jag längtar mest efter att "sätta tänderna i", fick jag med mig en bok om stretching, (dags att ta tag i allt runtomkring mitt axelproblem), en lättläst chicklit av Jane Green, en sann-roman av Noelle Oxenhandler och dessutom en film; armbryterskan från ensamheten med härliga Heidi!

Underbar Måndagkväll mao! =))

Lågvarv!

2011-11-29T06:27:00.002+01:00

Igår var jag på behandling igen innan jobbet och blev sådär behagligt rofylld och trött! Hon satte inte lika många nålar denna gång med tanke på att jag skulle iväg och jobba efteråt, i Torsdags sov jag ju hela dagen när jag varit där!

Mår så gott i kropp och själ, och nu när jag börjar landa och finna balans, inser jag vilken obalans och konstant anspänning jag befunnit mig i! Jag ska på inrådan ta det lugnt med träningen nu ett par veckor, promenader går bra, men annars är det lugna puckar, just för att inte stressa och dra igång allt igen, så att obalansen får en ärlig chans att rätta till sig.

Tänkte först att; jösses, hur ska det gå?! Jag som har så svårt att sitta still! Men efter behandlingen igår gick liksom hela jag ner i varv! Är alldeles lugn och avslappnad och kroppen vill vila och ta det lugnt. Så det sköter sig nog självt. Två veckor känns som en lång tid, men i det långa loppet är två veckor ingenting! Jag ska inte springa tävlingen förrän i Augusti så jag har lång tid på mig! Å om kroppen inge fungerar som den ska, så fungerar inget riktigt bra! Det viktigaste nu är att få läka och må bra! = ) Sen kommer allt att bli ÄNNU bättre resonerar jag! :)

Från det ena till det andra, igår kom äntligen mitt betyg! Så nu är jag behörig till utbildningen! Kopierade och skickade in det igårkväll, det skall vara inne senast 1 Dec, i övermorgon alltså, så jag hoppas det hinns! Jag vill så gärna detta!

Nog för att det kan ta energi att jobba med människor, men det ger så mycket tillbaka! Å speciellt barn, de är liksom som de är och så himla härliga! Igår var en mamma in och handlade och hade med sig sin dotter, Jag hejade på båda såklart, jag ogillar när vuxna snackar med varandra och struntar i barnen. Även såna som alltid hyssjar när barnen försöker komma till tals. De har mycket kloka och viktiga saker att säga oss! Den här lilla tjejen, hon verkligen bubblade och hade ett sånt där full i fan-uttryck i ögonen, de glittrade av glädje och bus! =)

De handlade bl a en stjärtlapp och jag frågade henne om hon skulle ut och åka nudå? JA! Skrek hon; jag ÄLSKAR SNÖ! Sen fortsatte hon glatt att prata om än det ena, än det andra. När de skulle gå log hon mot mig och sa; Idag är en ROLIG dag! :D Å det hade hon baske mig rätt i! Härliga unge! Det livade verkligen upp min dag det där mötet!

En stund senare var en tjej in och handlade som hade på sig en mössa som det stod "förskolan Hjärtat" på och jag startade genast utfrågning såklart och berättade att jag sökt till förskollärare upp till klass 3 och hon berättade om sitt jobb och hur mycket hon tyckte om det och att det var en superbra skola hon var på, ett kooperativ! Jag LÄNGTAR tills jag får ha en skock härliga ungar omkring mig på dagarna! Jag blir alldeles lycklig vid tanken! Å jag blir så glad av positiva härliga människor som skänker en glädje, hopp och energi! Det är en skön motvikt mot de där som fastnat i bitterträsket! När hon gick önskade hon mig lycka till! =)

Å så var älskade fina Anne in på jobbet en sväng å det gjorde mig så himla glad! Lycka är människor som livar upp en! :D Fick syn på henne när hon kom in i butiken å sprang glatt för att möta, men då lyckades vi springa om varandra runt en pelare i butiken, hahaha! Typiskt oss att det blir sådär knas! =) Knallade hem från jobbet sådär fånigt glad!

Jag vaknade med solen i hjärtat idag! Så himla glad! :D Känner verkligen i hela kroppen att detta kommer att gå vägen! Var nog lite trött efter behandlingen ändå igår förresten, men tanke på att jag la mig och sov halv nio på kvällen! ;-) Nu väntar strax jobb!

Önskar mig själv och er alla en härlig dag! :D :D :D

Förresten så kom första snön i Söndags på självaste första advent! :D Ljuvliga tider!!! Jag har inte adventspyntat nåt, det får räcka med mina träningskläder på tork lite här å var i lägenheten! ;-)) Rätt så hemtrevligt det med!

Akupunktur!

2011-11-25T08:23:00.004+01:00

Godmorgon! =) Även om det känns knas att skriva godmorgon när klockan snart är halv nio, sov till 8 idag, i vanliga fall studsar jag upp innan 5 på morgonen men jag var så trött igår att jag bestämde mig för att sova ut idag!

Var på akupunktur igår. Har dragits med jobbiga vätskeansamlingar i benen nu i flera månader och det har bara blivit värre och värre. Nu senaste tiden har jag sovit med benen i högläge, dragit på stödstrumpor så fort jag vaknat, haft på dem hela dagarna, lagt benen i högläge så fort jag fått chansen, badat bastu, masserat, provat olika medel som ska vara bra osv osv. Men det har liksom blivit så dåligt att jag inte kunnat avhjälpa det. Inte har det varit lika roligt att ge sig ut och gå och springa heller, då benen blir så svällda och "stumma" så det har känts som att de ska spricka! Men jag har gett mig ut ändå, för stillasittande är sällan bra för någonting!

I vilket fall så var jag spänd på att testa denna metod! Jag hade ledig dag igår vilket jag är tacksam över för min kropp reagerade våldsamt på första behandlingen! Hon frågade en massa om mina besvär och mitt vardagliga liv, bl a så får jag inte springa på de dagar jag fått behandling. Hon vill att jag ska gå varje Måndag och Torsdag nu fram till jul i alla fall, och då tänker jag att jag har ju fortfarande 5 dagar kvar i veckan då det är okej! ;-)

Sen fick jag lägga mig på behandlingsbänken och hon satte i nålar lite här och där. De är så tunna så det känns inte när hon sätter i dem, sen snurrar hon lite på dem för att se att de hamnat rätt och då kände jag att det stack till på vissa punkter, på andra ilade det och somliga sved det till ordentligt på! Häftigast var nålarna hon satte i benen för då kände jag direkt hur blodflödet drog igång i benen!

När hon satt i alla nålarna skulle jag ligga där i 20 minuter med nålarna i och hon gick till ett annat rum så jag fick ropa om det var något. Fick en filt över mig så jag skulle ha det varmt å gott! Nåväl. nu börjar knasigheterna! Först började mina tårar rinna som bara den! Jag kunde inte hejda dem, det rann och rann så jag blev alldeles blöt i öronen! Jag är inte den som brukar stänga inne mina känslor, de brukar komma fram vare sig jag vill eller inte, men kanske hade jag lite instängd gråt ändå? Sen började jag skratta! Jag fattade inte ens varför, hade liksom ingen speciell tanke att skratta åt, det bara bubblade fram och jag vålds-skrattade verkligen så att hela kroppen skakade! Akupunktören kom in i rummet och undrade vad som stod på egentligen? Jag kunde knappt svara henne för jag bara skrattade och skrattade! Jag veeet inteeee! Lyckades jag pressa fram till slut och fortsatte min galna skratt-attack, kände mig som värsta dåren där jag låg och frustade och skrek! :P Till slut lugnade det ner sig i alla fall, grät en skvätt till och sen var det klart.

Jag tror stenhårt på att allt hänger ihop, kroppen, själen, sinnet! Så vad det där än var som kom, så skulle det nog ut! =) När jag skulle knalla hem kände jag mig fortfarande sådär lite skör med alla känslorna utanpå kroppen. Kroppen var alldeles trött och det tog lång tid att ta sig hem från stan, något som i vanliga fall går på nolltid! Märkligt var också att det kändes som att nålarna satt kvar i kroppen på de där punkterna! Vilket de såklart inte gjorde!

När jag kom hem tog jag ut hundarna på en liten runda i kvarteret bara, tacksam över att jag gått promenad med dem på morgonen så att de skulle klara sig en stund för hela kroppen var som gelé! Gick sedan ut till tvättstugan och slängde i tvätten. Sen ställde jag larmet på mobilen för att vakna och hänga tvätten och så fortskred dagen, jag sov och sov och sov!

Å trots allt sovande under dagen, så somnade jag och sov gott genom hela natten! Jag både känner och t o m SER skillnad på mina ben! Det märktes redan igår! Blodcirkulationen har kommit igång och de mår så mycket bättre! Det ska verkligen bli spännande och intressant att se vad som kommer att hända under följande behandlingar! Nästa gång jag ska dit blir på Måndag innan jobbet! Det är då ingen idé att sminka sig på morgonen då känner jag! Hoppas jag inte blir lika trött nästa behandling bara, så jag får stå som en zombie på jobbet sen! ;-)

Galet!

2011-11-24T18:06:00.004+01:00

Tänk om vi alla kunde bli lite bättre på att visa kärlek till varandra? Beska kommentarer slänger vi lätt ur oss till höger och vänster utan eftertanke. Men vi är fullkomligt livrädda för att säga till människor att vi älskar dem! Helt galet ju!

Sexiga underkläder och moderiktiga tights!

2011-11-24T17:18:00.004+01:00

Vill haa! :D

Sexiga underkläder!

Moderiktigt!

Bilderna är norpade från samma ställe som länkarna! =)

Kolisar bort!

2011-11-23T05:15:00.004+01:00

Har börjat prova lite smått om jag kan äta lite potatis och havregryn, med tanken om att det kanske bara är mjölet jag inte tål? Men nä. Min mage är som den värsta ballong och protesterar hejvilt. Mår inte bra för fem öre. Å mina jobbiga vätskeansamlingar i benen som jag dragits med länge nu, är värre än nånsin. Så det är bara att inse: Varför ändra ett vinnande koncept?

Det är ett jädra tvistande om kolhydraternas vara eller icke vara. Jag är inte benhård, äter mycket nötter och sånt, men jag äter sånt som jag MÅR BRA AV. Sen vad andra äter eller inte, det är upp till dem, så länge de mår bra! Alla är vi olika och mår bra av olika saker, det gäller att hitta sitt eget sätt och sin egen väg. Förstår inte varför det måste vara ett sånt jäkla krigande om alt hela tiden? Så länge vi mår bra är allt bra och som vanligt så är det bara att lyssna på sin kropp och använda lite sunt förnuft.

Samma sak med träning, jag tränar oftast på morgonen, på tom mage. Det mår JAG bäst av. Behöver komma igång direkt och är ingen sån som klarar av att äta tidigt på morgonen, så frukosten blir efter träningen. Sen om det är nedbrytande eller uppbyggande för kroppen? Jag resonerar såhär: Den bästa träningen är den som blir av! Sunt förnuft! =)

För att återgå till rubriken, så återgår jag till det sättet att äta som jag uppenbarligen mår bäst av! =) Det är himla bra att ens kropp talar om för en så tydligt vad som fungerar och ej tycker jag! =)

Skal för övrigt iväg på akupunktur imorgon! Det blir himla intressant! De här vätskeansamlingarna som jag dragits med länge nu, beror förmodligen på hormonell obalans, det känns instinktivt så. Jag är väldigt känslig för hormoner och bl a därför äter jag inte p-piller då de ställer till det väldigt i kroppen och psyket på mig (tur det finns kopparspiral!). Kan smälla upp flera kg i vätska innan mens och nu har jag inte haft mens på flera månader (fast nu kom den äntligen för några dagar sen). Det känns som att det är vad som ställt till det, för vid mens sker naturlig rensning i kroppen. Nu har det liksom bara samlats på i flera månader utan detta. Akupunktören sa förresten när jag pratade med henne och nämnde detta om hormoner, att det var tur att jag är så känslig så att jag inte kan äta p-piller för de är INTE bra för våra kroppar!

Å nej jag har aldrig befarat graviditet, isf är det den helige ande ;) och nej, jag har varken ätit klent eller våldstränat eller nåt sånt. Men kroppen har varit i ruggig obalans av någon anledning och jag känner ännu av det, så det ska bli intressant att se vad dessa nålar kan göra! Tror på att stärka kroppens självläkande förmågor och stimulera till självläkning, rensa ut och skapa balans! =)

Nu bär det iväg på promenad! Önskar er en finfin dag! =))