Men. Så till rubriken. Oftast känner jag såhär. Jag är fullkomligt nöjd med att leva själv och när jag har en hund i mitt liv så känner jag mig inte ensam. På slutet har jag dock känt en viss längtan ibland. Längtan efter sällskap och närhet. Någon att prata med. Någon att komma hem till och laga mat tillsammans med. Då jag levt mycket själv och självständigt i mitt liv, är det dock min trygghet. En rofylld plats som ingen eller inget kan förstöra. Jag kan förstå dem som så gott som alltid har levt i en relation, levt och bott tillsammans med någon, att det kan kännas oändligt ensamt att plötsligt leva själv. För mig är det the other way around. För mig är det förmodligen en större utmaning att våga släppa in någon. Även om jag kan känna en viss längtan till det ibland. En enda gång i mitt liv har jag på riktigt varit sambo och det är 18 år sedan nu.
Jag är förmodligen dels lite rädd för att tappa bort mig själv i en relation, då jag har gjort det otaliga gånger. Rädd att hamna med någon som inte respekterar mitt behov av egen tid. Jag känner så lätt av andras sinnesstämningar också och känner jag att något förväntas av mig så drar jag mig inom mitt skal. Det har hänt att killkompisar varit på och jag märker att det finns ett intresse mer än rent vänskapligt, då drar jag mig undan direkt och känner en stark motvilja till att ses. Kanske behöver reaktionen inte vara så stark, men det är MIN reaktion; Låt mig vara ifred. Jag har två manliga vänskapsrelationer där jag känner mig trygg fullt ut. En som är väldigt mycket yngre än mig och en som är väldigt mycket äldre. Där finns ett tryggt space där jag fullt ut kan vara jag.
Å ena sidan är jag mitt i en läkningsprocess där jag känner att jag börjar öppna upp. Å andra sidan, så värnar jag väldigt högt om min energi, sedan jag blev sjukskriven för utmattning. Jag vill inte träffa någon som lever familjeliv, med allt vad det innebär. Det blir för mycket för mig. Jag tänker mig: Han, jag, min hund och kanske hans hund/hundar. Det känns som något jag skulle kunna klara av och till och med må gott i. Förmodligen smalnar detta av utbudet än mer, samtidigt som jag långt ifrån tror att det är en omöjlighet.
Det är spännande på något vis. Finns han därute? Han som jag faktiskt kan tänkas trivas med? Han som är trygg i att börja i vänskap, trots att attraktionen finns? Jag har själv kastat mig in i relationer tidigare och det har inte blivit bra. Allt har gått för fort. En karusell som snurrar allt fortare, så att det blir en kraschlandning när jag väl finner modet till att hoppa av. Den smällen gör att det kräver sin tid till återhämtning sen.
Allt kanske helt enkelt har sin tid. Kanske kommer den tiden - kanske inte. Då är det trots allt fint att kunna trivas i det som är. Här och nu. Nu kanske många tror att detta är idel skyddsmekanismer och försvar, men nej, jag känns inte riktigt befinna mig där längre. Men jag värdesätter mig. Hur jag vill leva mitt liv. Äventyras det, så stannar jag hellre där jag är. Jag tror någonstans att det är den bästa platsen att befinns sig på. Att vilja - men inte definitivt behöva. Det blir lätt något desperat över hela situationen då. Jag tror också att någon som är trygg och har landat i sig själv, besitter såväl modet som tålamodet som kan behövs för att i sakta mak bygga en stadig och hållbar grund.
Nu tog et tvärstopp i skrivandet. Kanske var det just dessa ord som behövde få släppas ut just idag. Ute strålar solen från en klarblå himmel och jag känner att jag behöver komma ut. Samtidigt som minusgraderna gör att jag håller tillbaka lite. Det är snäppet för kallt för min hund, vilket innebär att jag troligen kommer att få bära henne i jackan. Men igår kämpade jag på flera kilometer i djupsnö och trots att jag var lite halvless under tiden, så piggnade jag till och mådde gott när det var klart. Jag hoppas att ni alla har en fin Lördag.
Kram/Susanne
