Vädra själen och lufta känslorna.

Jag kom precis in från en sväng på isen med Jemima. Har känt av stagnation på slutet. Tankarna snurrar som fan, men samtidigt känner jag mig låst och som att jag sitter fast. Det är som att jag inte kan se alla mina fina sidor och färdigheter, utan kravlar omkring i en dypöl utan att komma någon vart. Livet består av ups and downs och jag har upplevt på senare tid att jag lättare tar mig upp när jag faller. Men nu har jag trots alls kravlat i den dör dypölen lite väl länge. Det är på tiden att jag reser mig i min fulla kraft och borstar av mig all den tunga smutsen. Samtidigt behöver jag omfamna den plats jag befinner mig på här och nu. Våga möta alla jobbiga känslor. Jag är fortfarande kvar i Natrium Mur-bilden (homeopatmedlet jag äter), eftersom jag gärna "sörjer ifred" och inte gärna vill belasta andra med det, eller ha tröst. Dock pyser det ut när det kokar över och då kommer ju allt i en strid ström, vilket blir lite tokigt eftersom det kanske ger en felaktig bild. Men jag skickade iväg ett mail idag, om samtalsstöd och jag väntar på svar med skräckblandad förtjusning. 

Anyhow. Efter en promenad i friska luften känns det för stunden lite bättre. Jag mötte en man på isen som jag stannade och pratade med en stund, det var också skönt. Den grejen gillar jag, med att bo i en liten by, att man kan stanna och prata en stund med en människa, trots att man egentligen inte känner varandra. Jag upplevde inte det när jag bodde i stan, att människor såg varandra på det sättet. 

Igårkväll ringde jag min mamma en sväng, bara för att få prata lite. Känna att jag finns. Insåg att jag inte träffat eller pratat med en människa på hela dagen. Jag har ändå bil och kan ta mig iväg men vill inte okynnesåka nu när ekonomin känns ansträngd. Jag tänker ibland att jag lite kan förstå de här äldre människorna som sitter ensamma. Hur viktigt det är med sällskap. Samtal. Kramar. Hur osynlig och betydelselös man annars kan känna sig. 

Jag har mycket fint i mitt liv. Mycket som jag känner mig tacksam över. Jag är samtidigt bara en liten människa som gör så gott hon kan på denna jord. Allt har en mening sägs det. Vad meningen med just detta är kanske kommer att visa sig lite längre fram?