Tänk om..?

Tänk om..? Tänk om det finns någon därute som längtar efter att möta just någon som jag..? Det vore så fint. Från att ha känt mig rätt off på området kärlek under en lång tid nu, så märker jag att jag har börjat att öppna upp. Jag vill tro det i alla fall. Jag har lust att göra mig fin. Fälla ut de där påfågelfjädrarna och vara grann i all min prakt. Helt jävla omöjligt ska det väl inte vara? Jag har länge undrat om jag kan bli kär igen? Om jag är kapabel att känna något för en annan människa på det viset att jag vill ses mer och mer, dela min tid med honom? 

Jag har faktiskt känt attraktion några gånger på slutet, så ja, det är nog något inom mig som har börjat vakna till liv Senast idag faktiskt, på lilla Ica i Gällö av alla ställen. Jag går nog inte bara och stirrar i backen eller golvet längre. Jag har lyft blicken och lägger märke till att det faktiskt finns fina män. Jag vet ju aldrig om de är tillgängliga eller inte. Men vem vet? Chansen kan ju finnas. Kanske är det inte tänkt att jag skall leva själv i resten av mitt liv, trots allt, Jag börjar tro på det. Kanske kommer någon att se mig för just den jag är och älska mig för det. 

Alla behöver vi närhet. Någon att samtala med och krama om. Den delen av mig har inte fått utlopp på länge nu och jag längtar efter den. Efter en saknad pusselbit. Kanske finns det någon därute som jag bara inte har mött än. Kanske finns det någon som ännu inte är tillgänglig eller redo, men som faktiskt kommer att bli ? Jag försöker tro på det. Han kanske älskar soffmys, träning och rockkonserter exakt lika mycket som jag gör? Han kanske älskar att jag har nära till såväl skratt som gråt. Han kanske ser hur jag strålar när just han ler mot mig. Kanske är ett vackert ord, då det betyder att något faktiskt kan ske. 

Döden, döden..

Jag lyssnade klart på Cassandra Brunstedts senaste bok igår. Jag brukar skriva någon form av recension (den var jättebra)! Men det som tycktes komma åt mig rejält med just denna boken, var tankar om döden. Att ingen av oss vet faktiskt hur lång tid vi har kvar. Jag hoppas givetvis att jag har många friska år kvar att leva (hallå, jag är faktiskt bara 45 och har tänkt leva tills jag är hundra år, minst)! Men som sagt, ingen vet. 

Eftersom jag pluggar och grejsar nu, så lyssnar jag på ljudbok en stund på kvällarna, att somna till. Det är den stunden jag unnar mig att läsa. Jag sätter alltid ett bokmärke och ställer timer så att jag hyfsat lätt ska kunna hitta tillbaka till där jag var. Otaliga gånger har jag vaknat upp och känt mig alldeles förvirrad: Lever jag, eller är jag död? Jösses, jag lever! Jag har bara somnat ifrån en bok där det talas mycket om döden då en av huvudkaraktärerna lever med en dödlig sjukdom och inte har så lång tid kvar. 

Den här kroppen jag har. Jag lever bara i den just här och nu, min tid här på jorden. En dag skall jag dö och min kropp skall förmultna. Eller åtminstone bli till en hög av aska då jag fortfarande är rätt säker på att jag vill bli kremerad. Jag har inte känt panik, mer känslan av att: allt detta tar en gång slut. Vad gör jag med mitt liv? Om jag dör, vill jag att Jemima ska bo med mamma och pappa. Har jag ens sagt det till dem? Eller vet de om det ändå? Skulle de se henne som en förlängning av mig, att det liksom får ha en bit av mig kvar om de har henne? Hon har ju sitt andra hem där. Känner sig trygg där och älskar dem.

Min begravning, jag är inte så petig med kista och sånt. Men jag skulle vilja ha lite humor i den. Att "Engel" med Rammstein spelas, och kanske "Highway to hell". Får man ens spela sånt i en kyrka? Hur petigt är det? Har jag sagt att jag vill att alla ska ha ljusa eller glada kläder? För att fira min resa iväg till en annan plats? 

Nä, jag har förmodligen inte uttalat något av dem, möjligen musiken och att jag vill brännas. Men. Jag hoppas att de inte ska behöva veta det. Att jag får finnas här länge till. Jag vill bli kär igen. Få uppleva kärlek igen. Prova på att ha eget företag, nu när jag studerar något som fångar mig. Som får mig motiverad och nyfiken. En del av mig tänker jag att jag kanske blir själv livet ut, med hund då förstås. Men en annan del av mig har börjat längta, öppna upp. Kanske gör jag mig redo för någon vars existens jag kanske inte ens vet om än? Det vore så jäkla fint. Mer om det i ett annat inlägg. 

Döden, döden. Men nu är det ju faktiskt livet, livet..! 

Konsten att finna lugnet i stormen.

Konsten att finna lugnet i stormen. Så avgörande det är. Jag påminner mig om detta just idag. När inget är säkert - är allt möjligt. Jag känner mig så harmonisk här och nu. Fylld av tillit. Vetskapen om att saker och ting sker i rätt tid. När tiden är mogen och den rätta. När jag är mogen och redo. Konsten att ha lite is i magen. Andas och våga vänta in. Jag har gjort en kraftfull inre resa under de senaste två åren. Mitt nervsystem har gått från retat och på helspänn, till lugnt. Det är inte hur man har det utan hur man tar det sägs det. Det ligger mycket i det. För hur det än är så är jag bara en liten prick i hela stora universum. Samtidigt som jag är en del av det. Av helheten. Någon betydande, Fri att skapa och leva mitt liv just så som jag vill. Det är något vackert i det. 

Tacksamhet

Jag känner mig djupt tacksam idag. Jag har spenderat över 2 veckor hos mina föräldrar. Har mått så bra där. Känt mig så harmonisk. För mig är detta en självklarhet. Så borde det vara för alla, men så är det inte. Långt ifrån. En av mina närmaste vänner hörde av sig idag. Vi har känt varandra i mer än 20 år. Det har varit tufft för henne på slutet med en närstående som somnat in efter en tids sjukdom och en annan närstående som nu ligger på sjukhuset i koma. Hennes liv har långtifrån varit lätt. Ända sedan hon var litet barn, har hon varit med om fruktansvärda trauman. Hon har ofta känt att hon inte orkar leva längre. Ändå finns hon är än idag och jag är oändligt tacksam för det. För hon betyder så mycket för mig. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne i det. Vi kan både skratta och gråta ihop. Och hur lång tid det än går mellan gångerna så inverkar det inte på vänskapen. Vi bort väldigt långt ifrån varandra nu och det är tufft, i synnerhet när hon inte mår bra.

Har blivit verkligt påmind idag. Om hur bra jag har det. Om hur bra jag mår. Om hur de bekymmer mina hjärnspöken kan skapa ibland, är så försvinnande små. De handlar mest om praktikaliteter och sånt ordnar sig alltid på något vis. Jag ska påminna mig lite extra idag, om allt jag faktiskt har. 

Ett harmoniskt nervsystem är grejen!

Tredje dagen på året. Jag mår oförskämt gott. Denna känslan vill jag vara kvar i. Även om mycket kring mig är osäkert så känns jag stå stadigt ändå. Mitt välmående har blivit av oändlig vikt. Det är viktigare än pengar och stress. Jag vet att jag kan dippa ibland men jag behöver verkligen stå kvar i denna lugna, trygga känsla. För den är allt. Ta inga stora beslut i kaos heter det. Tänker tillbaka på åren då mitt liv alltsomoftast var ett ständigt kaos. Hur det blev allt annat än bra. Fladdrade hit och dit utan en stadig grund att stå på. Ständigt nervklen.

Jag finner en allt starkare tillit till att allt är just så som det ska vara här och nu och att allt sker när tiden är den rätta. När jag är mogen. Jag har så dragit till mig så fina människor i livet. Fantastiska vänner. Därför torde det vara högst möjligt att finna ett trivsamt sammanhang även yrkesmässigt. En trivsam plats med härliga människor som ger mig en ekonomisk frihet medan jag pluggar vidare under dessa tre år. I Februari är det bara 2,5 år kvar. Sedan får jag jobba med en stor dröm..! Fantastiskt, eller hur? 

Hej och välkommen 2025!

Årets första dag har varit en väldigt trött dag. Det har varit så skönt. Har gått i pyjamasen hela dagen och klev inte ur sängen förrän halv ett på eftermiddagen. Första gången jag vaknade imorse var dock 05:55. Ett tecken kanske? Dagar som denna njuter jag verkligen av att vara ordentligt trött. Jag har ingen ork eller plats för tankar av orolig karaktär. Det är alltför lätt att hamna i de där negativa tankarna och hamna i det grävandet. För oavsett hur situationen är just här och nu, så hjälper det föra att oroa sig. 

Något jag verkligen ständigt får öva mig i är att inte fastna i ältande och negativitet. För när jag hamnar där, så glömmer jag allt det fina. Hur mycket fantastiskt som hänt och händer. Hur fantastiskt bra jag har mått av en paus från allt. Fått vila och landa i mig själv. Utrymme för att möta allt. Jag har vissa saker som behöver lösa sig snarast, så jag behöver verkligen stå i tillit. Jag har varit så hållen genom hela den här processen så sannolikt kommer det att fortsätta så. Hoppas att ni också har haft en fin start på det nya året.

Kram på er och på mig..!