Döden, döden..

Jag lyssnade klart på Cassandra Brunstedts senaste bok igår. Jag brukar skriva någon form av recension (den var jättebra)! Men det som tycktes komma åt mig rejält med just denna boken, var tankar om döden. Att ingen av oss vet faktiskt hur lång tid vi har kvar. Jag hoppas givetvis att jag har många friska år kvar att leva (hallå, jag är faktiskt bara 45 och har tänkt leva tills jag är hundra år, minst)! Men som sagt, ingen vet. 

Eftersom jag pluggar och grejsar nu, så lyssnar jag på ljudbok en stund på kvällarna, att somna till. Det är den stunden jag unnar mig att läsa. Jag sätter alltid ett bokmärke och ställer timer så att jag hyfsat lätt ska kunna hitta tillbaka till där jag var. Otaliga gånger har jag vaknat upp och känt mig alldeles förvirrad: Lever jag, eller är jag död? Jösses, jag lever! Jag har bara somnat ifrån en bok där det talas mycket om döden då en av huvudkaraktärerna lever med en dödlig sjukdom och inte har så lång tid kvar. 

Den här kroppen jag har. Jag lever bara i den just här och nu, min tid här på jorden. En dag skall jag dö och min kropp skall förmultna. Eller åtminstone bli till en hög av aska då jag fortfarande är rätt säker på att jag vill bli kremerad. Jag har inte känt panik, mer känslan av att: allt detta tar en gång slut. Vad gör jag med mitt liv? Om jag dör, vill jag att Jemima ska bo med mamma och pappa. Har jag ens sagt det till dem? Eller vet de om det ändå? Skulle de se henne som en förlängning av mig, att det liksom får ha en bit av mig kvar om de har henne? Hon har ju sitt andra hem där. Känner sig trygg där och älskar dem.

Min begravning, jag är inte så petig med kista och sånt. Men jag skulle vilja ha lite humor i den. Att "Engel" med Rammstein spelas, och kanske "Highway to hell". Får man ens spela sånt i en kyrka? Hur petigt är det? Har jag sagt att jag vill att alla ska ha ljusa eller glada kläder? För att fira min resa iväg till en annan plats? 

Nä, jag har förmodligen inte uttalat något av dem, möjligen musiken och att jag vill brännas. Men. Jag hoppas att de inte ska behöva veta det. Att jag får finnas här länge till. Jag vill bli kär igen. Få uppleva kärlek igen. Prova på att ha eget företag, nu när jag studerar något som fångar mig. Som får mig motiverad och nyfiken. En del av mig tänker jag att jag kanske blir själv livet ut, med hund då förstås. Men en annan del av mig har börjat längta, öppna upp. Kanske gör jag mig redo för någon vars existens jag kanske inte ens vet om än? Det vore så jäkla fint. Mer om det i ett annat inlägg. 

Döden, döden. Men nu är det ju faktiskt livet, livet..!