Jag känner mig djupt tacksam idag. Jag har spenderat över 2 veckor hos mina föräldrar. Har mått så bra där. Känt mig så harmonisk. För mig är detta en självklarhet. Så borde det vara för alla, men så är det inte. Långt ifrån. En av mina närmaste vänner hörde av sig idag. Vi har känt varandra i mer än 20 år. Det har varit tufft för henne på slutet med en närstående som somnat in efter en tids sjukdom och en annan närstående som nu ligger på sjukhuset i koma. Hennes liv har långtifrån varit lätt. Ända sedan hon var litet barn, har hon varit med om fruktansvärda trauman. Hon har ofta känt att hon inte orkar leva längre. Ändå finns hon är än idag och jag är oändligt tacksam för det. För hon betyder så mycket för mig. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne i det. Vi kan både skratta och gråta ihop. Och hur lång tid det än går mellan gångerna så inverkar det inte på vänskapen. Vi bort väldigt långt ifrån varandra nu och det är tufft, i synnerhet när hon inte mår bra.
Har blivit verkligt påmind idag. Om hur bra jag har det. Om hur bra jag mår. Om hur de bekymmer mina hjärnspöken kan skapa ibland, är så försvinnande små. De handlar mest om praktikaliteter och sånt ordnar sig alltid på något vis. Jag ska påminna mig lite extra idag, om allt jag faktiskt har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar