Vädra själen och lufta känslorna.

Jag kom precis in från en sväng på isen med Jemima. Har känt av stagnation på slutet. Tankarna snurrar som fan, men samtidigt känner jag mig låst och som att jag sitter fast. Det är som att jag inte kan se alla mina fina sidor och färdigheter, utan kravlar omkring i en dypöl utan att komma någon vart. Livet består av ups and downs och jag har upplevt på senare tid att jag lättare tar mig upp när jag faller. Men nu har jag trots alls kravlat i den dör dypölen lite väl länge. Det är på tiden att jag reser mig i min fulla kraft och borstar av mig all den tunga smutsen. Samtidigt behöver jag omfamna den plats jag befinner mig på här och nu. Våga möta alla jobbiga känslor. Jag är fortfarande kvar i Natrium Mur-bilden (homeopatmedlet jag äter), eftersom jag gärna "sörjer ifred" och inte gärna vill belasta andra med det, eller ha tröst. Dock pyser det ut när det kokar över och då kommer ju allt i en strid ström, vilket blir lite tokigt eftersom det kanske ger en felaktig bild. Men jag skickade iväg ett mail idag, om samtalsstöd och jag väntar på svar med skräckblandad förtjusning. 

Anyhow. Efter en promenad i friska luften känns det för stunden lite bättre. Jag mötte en man på isen som jag stannade och pratade med en stund, det var också skönt. Den grejen gillar jag, med att bo i en liten by, att man kan stanna och prata en stund med en människa, trots att man egentligen inte känner varandra. Jag upplevde inte det när jag bodde i stan, att människor såg varandra på det sättet. 

Igårkväll ringde jag min mamma en sväng, bara för att få prata lite. Känna att jag finns. Insåg att jag inte träffat eller pratat med en människa på hela dagen. Jag har ändå bil och kan ta mig iväg men vill inte okynnesåka nu när ekonomin känns ansträngd. Jag tänker ibland att jag lite kan förstå de här äldre människorna som sitter ensamma. Hur viktigt det är med sällskap. Samtal. Kramar. Hur osynlig och betydelselös man annars kan känna sig. 

Jag har mycket fint i mitt liv. Mycket som jag känner mig tacksam över. Jag är samtidigt bara en liten människa som gör så gott hon kan på denna jord. Allt har en mening sägs det. Vad meningen med just detta är kanske kommer att visa sig lite längre fram? 

Singellivet vs leva med partner

Imorse vaknade jag med en harmonisk känsla i kroppen. Klockan var kring halv sju på morgonen och jag klev upp direkt och tog ut Jemima så att hon skulle få göra sina behov. När vi kom in gjorde jag en kopp kaffe till mig själv och drog igång en Netflixserie på datorn så att jag kunde ligga kvar i sängen och mysa med henne. Hon gillar att krypa ner i sängen och sova en stund till när morgontoaletten är gjord. Jag gillar det också. Det är så mysigt att ligga kvar i sängen i mörkret och vänta med att kliva upp tills det börjar ljusna ute. Vintermörkret är något jag sliter lite ont med varje år på det viset att hela jag går ner på lågvarv. Jag behöver ljuset för att kunna fungera optimalt och varje år när våren kommer, känner jag mig äntligen som mig själv igen.

Men. Så till rubriken. Oftast känner jag såhär. Jag är fullkomligt nöjd med att leva själv och när jag har en hund i mitt liv så känner jag mig inte ensam. På slutet har jag dock känt en viss längtan ibland. Längtan efter sällskap och närhet. Någon att prata med. Någon att komma hem till och laga mat tillsammans med. Då jag levt mycket själv och självständigt i mitt liv, är det dock min trygghet. En rofylld plats som ingen eller inget kan förstöra. Jag kan förstå dem som så gott som alltid har levt i en relation, levt och bott tillsammans med någon, att det kan kännas oändligt ensamt att plötsligt leva själv. För mig är det the other way around. För mig är det förmodligen en större utmaning att våga släppa in någon. Även om jag kan känna en viss längtan till det ibland. En enda gång i mitt liv har jag på riktigt varit sambo och det är 18 år sedan nu. 

Jag är förmodligen dels lite rädd för att tappa bort mig själv i en relation, då jag har gjort det otaliga gånger. Rädd att hamna med någon som inte respekterar mitt behov av egen tid. Jag känner så lätt av andras sinnesstämningar också och känner jag att något förväntas av mig så drar jag mig inom mitt skal. Det har hänt att killkompisar varit på och jag märker att det finns ett intresse mer än rent vänskapligt, då drar jag mig undan direkt och känner en stark motvilja till att ses. Kanske behöver reaktionen inte vara så stark, men det är MIN reaktion; Låt mig vara ifred. Jag har två manliga vänskapsrelationer där jag känner mig trygg fullt ut. En som är väldigt mycket yngre än mig och en som är väldigt mycket äldre. Där finns ett tryggt space där jag fullt ut kan vara jag. 

Å ena sidan är jag mitt i en läkningsprocess där jag känner att jag börjar öppna upp. Å andra sidan, så värnar jag väldigt högt om min energi, sedan jag blev sjukskriven för utmattning. Jag vill inte träffa någon som lever familjeliv, med allt vad det innebär. Det blir för mycket för mig. Jag tänker mig: Han, jag, min hund och kanske hans hund/hundar. Det känns som något jag skulle kunna klara av och till och med må gott i. Förmodligen smalnar detta av utbudet än mer, samtidigt som jag långt ifrån tror att det är en omöjlighet. 

Det är spännande på något vis. Finns han därute? Han som jag faktiskt kan tänkas trivas med? Han som är trygg i att börja i vänskap, trots att attraktionen finns? Jag har själv kastat mig in i relationer tidigare och det har inte blivit bra. Allt har gått för fort. En karusell som snurrar allt fortare, så att det blir en kraschlandning när jag väl finner modet till att hoppa av. Den smällen gör att det kräver sin tid till återhämtning sen.

Allt kanske helt enkelt har sin tid. Kanske kommer den tiden - kanske inte. Då är det trots allt fint att kunna trivas i det som är. Här och nu. Nu kanske många tror att detta är idel skyddsmekanismer och försvar, men nej, jag känns inte riktigt befinna mig där längre. Men jag värdesätter mig. Hur jag vill leva mitt liv. Äventyras det, så stannar jag hellre där jag är. Jag tror någonstans att det är den bästa platsen att befinns sig på. Att vilja - men inte definitivt behöva. Det blir lätt något desperat över hela situationen då. Jag tror också att någon som är trygg och har landat i sig själv, besitter såväl modet som tålamodet som kan behövs för att i sakta mak bygga en stadig och hållbar grund. 

Nu tog et tvärstopp i skrivandet. Kanske var det just dessa ord som behövde få släppas ut just idag. Ute strålar solen från en klarblå himmel och jag känner att jag behöver komma ut. Samtidigt som minusgraderna gör att jag håller tillbaka lite. Det är snäppet för kallt för min hund, vilket innebär att jag troligen kommer att få bära henne i jackan. Men igår kämpade jag på flera kilometer i djupsnö och trots att jag var lite halvless under tiden, så piggnade jag till och mådde gott när det var klart. Jag hoppas att ni alla har en fin Lördag. 

Kram/Susanne 

Tänk om..?

Tänk om..? Tänk om det finns någon därute som längtar efter att möta just någon som jag..? Det vore så fint. Från att ha känt mig rätt off på området kärlek under en lång tid nu, så märker jag att jag har börjat att öppna upp. Jag vill tro det i alla fall. Jag har lust att göra mig fin. Fälla ut de där påfågelfjädrarna och vara grann i all min prakt. Helt jävla omöjligt ska det väl inte vara? Jag har länge undrat om jag kan bli kär igen? Om jag är kapabel att känna något för en annan människa på det viset att jag vill ses mer och mer, dela min tid med honom? 

Jag har faktiskt känt attraktion några gånger på slutet, så ja, det är nog något inom mig som har börjat vakna till liv Senast idag faktiskt, på lilla Ica i Gällö av alla ställen. Jag går nog inte bara och stirrar i backen eller golvet längre. Jag har lyft blicken och lägger märke till att det faktiskt finns fina män. Jag vet ju aldrig om de är tillgängliga eller inte. Men vem vet? Chansen kan ju finnas. Kanske är det inte tänkt att jag skall leva själv i resten av mitt liv, trots allt, Jag börjar tro på det. Kanske kommer någon att se mig för just den jag är och älska mig för det. 

Alla behöver vi närhet. Någon att samtala med och krama om. Den delen av mig har inte fått utlopp på länge nu och jag längtar efter den. Efter en saknad pusselbit. Kanske finns det någon därute som jag bara inte har mött än. Kanske finns det någon som ännu inte är tillgänglig eller redo, men som faktiskt kommer att bli ? Jag försöker tro på det. Han kanske älskar soffmys, träning och rockkonserter exakt lika mycket som jag gör? Han kanske älskar att jag har nära till såväl skratt som gråt. Han kanske ser hur jag strålar när just han ler mot mig. Kanske är ett vackert ord, då det betyder att något faktiskt kan ske. 

Döden, döden..

Jag lyssnade klart på Cassandra Brunstedts senaste bok igår. Jag brukar skriva någon form av recension (den var jättebra)! Men det som tycktes komma åt mig rejält med just denna boken, var tankar om döden. Att ingen av oss vet faktiskt hur lång tid vi har kvar. Jag hoppas givetvis att jag har många friska år kvar att leva (hallå, jag är faktiskt bara 45 och har tänkt leva tills jag är hundra år, minst)! Men som sagt, ingen vet. 

Eftersom jag pluggar och grejsar nu, så lyssnar jag på ljudbok en stund på kvällarna, att somna till. Det är den stunden jag unnar mig att läsa. Jag sätter alltid ett bokmärke och ställer timer så att jag hyfsat lätt ska kunna hitta tillbaka till där jag var. Otaliga gånger har jag vaknat upp och känt mig alldeles förvirrad: Lever jag, eller är jag död? Jösses, jag lever! Jag har bara somnat ifrån en bok där det talas mycket om döden då en av huvudkaraktärerna lever med en dödlig sjukdom och inte har så lång tid kvar. 

Den här kroppen jag har. Jag lever bara i den just här och nu, min tid här på jorden. En dag skall jag dö och min kropp skall förmultna. Eller åtminstone bli till en hög av aska då jag fortfarande är rätt säker på att jag vill bli kremerad. Jag har inte känt panik, mer känslan av att: allt detta tar en gång slut. Vad gör jag med mitt liv? Om jag dör, vill jag att Jemima ska bo med mamma och pappa. Har jag ens sagt det till dem? Eller vet de om det ändå? Skulle de se henne som en förlängning av mig, att det liksom får ha en bit av mig kvar om de har henne? Hon har ju sitt andra hem där. Känner sig trygg där och älskar dem.

Min begravning, jag är inte så petig med kista och sånt. Men jag skulle vilja ha lite humor i den. Att "Engel" med Rammstein spelas, och kanske "Highway to hell". Får man ens spela sånt i en kyrka? Hur petigt är det? Har jag sagt att jag vill att alla ska ha ljusa eller glada kläder? För att fira min resa iväg till en annan plats? 

Nä, jag har förmodligen inte uttalat något av dem, möjligen musiken och att jag vill brännas. Men. Jag hoppas att de inte ska behöva veta det. Att jag får finnas här länge till. Jag vill bli kär igen. Få uppleva kärlek igen. Prova på att ha eget företag, nu när jag studerar något som fångar mig. Som får mig motiverad och nyfiken. En del av mig tänker jag att jag kanske blir själv livet ut, med hund då förstås. Men en annan del av mig har börjat längta, öppna upp. Kanske gör jag mig redo för någon vars existens jag kanske inte ens vet om än? Det vore så jäkla fint. Mer om det i ett annat inlägg. 

Döden, döden. Men nu är det ju faktiskt livet, livet..! 

Konsten att finna lugnet i stormen.

Konsten att finna lugnet i stormen. Så avgörande det är. Jag påminner mig om detta just idag. När inget är säkert - är allt möjligt. Jag känner mig så harmonisk här och nu. Fylld av tillit. Vetskapen om att saker och ting sker i rätt tid. När tiden är mogen och den rätta. När jag är mogen och redo. Konsten att ha lite is i magen. Andas och våga vänta in. Jag har gjort en kraftfull inre resa under de senaste två åren. Mitt nervsystem har gått från retat och på helspänn, till lugnt. Det är inte hur man har det utan hur man tar det sägs det. Det ligger mycket i det. För hur det än är så är jag bara en liten prick i hela stora universum. Samtidigt som jag är en del av det. Av helheten. Någon betydande, Fri att skapa och leva mitt liv just så som jag vill. Det är något vackert i det. 

Tacksamhet

Jag känner mig djupt tacksam idag. Jag har spenderat över 2 veckor hos mina föräldrar. Har mått så bra där. Känt mig så harmonisk. För mig är detta en självklarhet. Så borde det vara för alla, men så är det inte. Långt ifrån. En av mina närmaste vänner hörde av sig idag. Vi har känt varandra i mer än 20 år. Det har varit tufft för henne på slutet med en närstående som somnat in efter en tids sjukdom och en annan närstående som nu ligger på sjukhuset i koma. Hennes liv har långtifrån varit lätt. Ända sedan hon var litet barn, har hon varit med om fruktansvärda trauman. Hon har ofta känt att hon inte orkar leva längre. Ändå finns hon är än idag och jag är oändligt tacksam för det. För hon betyder så mycket för mig. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne i det. Vi kan både skratta och gråta ihop. Och hur lång tid det än går mellan gångerna så inverkar det inte på vänskapen. Vi bort väldigt långt ifrån varandra nu och det är tufft, i synnerhet när hon inte mår bra.

Har blivit verkligt påmind idag. Om hur bra jag har det. Om hur bra jag mår. Om hur de bekymmer mina hjärnspöken kan skapa ibland, är så försvinnande små. De handlar mest om praktikaliteter och sånt ordnar sig alltid på något vis. Jag ska påminna mig lite extra idag, om allt jag faktiskt har. 

Ett harmoniskt nervsystem är grejen!

Tredje dagen på året. Jag mår oförskämt gott. Denna känslan vill jag vara kvar i. Även om mycket kring mig är osäkert så känns jag stå stadigt ändå. Mitt välmående har blivit av oändlig vikt. Det är viktigare än pengar och stress. Jag vet att jag kan dippa ibland men jag behöver verkligen stå kvar i denna lugna, trygga känsla. För den är allt. Ta inga stora beslut i kaos heter det. Tänker tillbaka på åren då mitt liv alltsomoftast var ett ständigt kaos. Hur det blev allt annat än bra. Fladdrade hit och dit utan en stadig grund att stå på. Ständigt nervklen.

Jag finner en allt starkare tillit till att allt är just så som det ska vara här och nu och att allt sker när tiden är den rätta. När jag är mogen. Jag har så dragit till mig så fina människor i livet. Fantastiska vänner. Därför torde det vara högst möjligt att finna ett trivsamt sammanhang även yrkesmässigt. En trivsam plats med härliga människor som ger mig en ekonomisk frihet medan jag pluggar vidare under dessa tre år. I Februari är det bara 2,5 år kvar. Sedan får jag jobba med en stor dröm..! Fantastiskt, eller hur? 

Hej och välkommen 2025!

Årets första dag har varit en väldigt trött dag. Det har varit så skönt. Har gått i pyjamasen hela dagen och klev inte ur sängen förrän halv ett på eftermiddagen. Första gången jag vaknade imorse var dock 05:55. Ett tecken kanske? Dagar som denna njuter jag verkligen av att vara ordentligt trött. Jag har ingen ork eller plats för tankar av orolig karaktär. Det är alltför lätt att hamna i de där negativa tankarna och hamna i det grävandet. För oavsett hur situationen är just här och nu, så hjälper det föra att oroa sig. 

Något jag verkligen ständigt får öva mig i är att inte fastna i ältande och negativitet. För när jag hamnar där, så glömmer jag allt det fina. Hur mycket fantastiskt som hänt och händer. Hur fantastiskt bra jag har mått av en paus från allt. Fått vila och landa i mig själv. Utrymme för att möta allt. Jag har vissa saker som behöver lösa sig snarast, så jag behöver verkligen stå i tillit. Jag har varit så hållen genom hela den här processen så sannolikt kommer det att fortsätta så. Hoppas att ni också har haft en fin start på det nya året.

Kram på er och på mig..!

10 år senare

Har känt ett tag att jag längtar efter att skriva igen. På en plattform där längre texter passar bättre än på Instagram och facebook. Jag undrar hur det är med bloggar i dagens samhälle? Orkar folk fortfarande läsa eller har jagandet efter snabba dopaminkickar i sociala medier fuckat upp våra hjärnor så mycket att vi inte längre har den koncentrationen? Skriver gör jag dock mest för min egen skull. För att det gör mig gott, fungerar terapeutiskt på något sätt. 

Det är en fin morgon idag, Fortfarande mörkt ute. När jag var ute med Jemima såg jag att en granne hade satt en ljusslinga i en av rosenbuskarna ovanför parkeringen och det gjorde mig glad. Jag behöver allt ljus jag kan få i denna mörka tid på året, det gör det lite lättare.

Jemima ja. Min fjärde hund..! Innan henne hade jag Stella, som sorgligt nog inte finns med i bloggen då så många år har gått. Hon är en historia för sig. En vacker kärlekshistoria med ett sorgligt slut, Men där jag fick ge henne de finaste åren av hennes liv efter en tuff start.

Jag kan inte leva utan hund. Inte ett fullvärdigt liv i alla fall. Mina hundar är mina följeslagare. Mina familjemedlemmar. På sätt och vis luften jag andas. 

Jag har så mycket att berätta om. Mitt lite dåliga minne till trots, då har jag ändå en hel del att dela med mig av. Jag får beta av det pö om pö, om och när lusten faller på. För just nu befinner jag mig just här, i nuet. Känner mig glad och tillfreds. Mjuk och lugn. Jag har funnit mitt spår i livet nu känns det som, gällande vad jag vill hålla på med - rent yrkesmässigt. Tre år ska jag läsa och sedan kan jag köra igång, så otroligt spännande..! 

Under tiden behöver jag finna en sysselsättning vid sidan av, då jag bekostar denna utbildning själv. Jag har blivit nogsam med vad jag väljer nu, var jag lägger min energi. Efter att ha varit sjukskriven för utmattning har jag börjat ta hand om mig själv. Sätta mig själv först i kön. Istället för att som tidigare placera mig sist i min heta önskan om att vara hela världen till lags. Gå tillbaka för snabbt i arbete och hamna helt fel, Men. Jag provade i alla fall,

Nu vill jag befinna mig i sammanhang som stärker mig - på rätt sätt. Får mig att växa och trivas. Ha goda människor kring mig. Det är så viktigt. 

Tänk att jag hittade tillbaka hit till min gamla plats för att lufta tankarna. Jag har funderat, var bloggar man nuförtiden? Inte orkat dra igång något. Och så fanns du kvar här, kära gamla blogg. Det var bara att logga in och börja skriva. 

På återseende. Jag har mycket att berätta för dig. Om kärleken till min hund. Om min utbildning. Om drömjobbet om jag skall manifestera in. Om livet som 45, fortfarande levandes på mitt egna lilla vis. På det sättet just jag vill ha det. Nu när jag dessutom har landat i att jag behöver inte vara en "normis". Jag kan skapa min alldeles egna norm att följa. 

Kramar! /Susanne 

Fin dag! :)

Idag känns som en sådan fin dag! Jag vaknade tidigt men blev trött igen och bestämde mig för att somna om en stund, så himla skönt! När jag väl vaknade till liv så strålade solen och jag njöt av sen frukost å morgonkaffe. :) För övrigt ät sena frukostar mina enda frukostar, jag är inte någon frukostmänniska, försöker jag äta tidigt på morgonen kräks jag nästan! ;) 

Gick en promenad runt byn med Mozart, skön musik i lurarna och mådde såå gott! Jag är tacksam över varje liten stund jag mår bra, känner mig lycklig och befinner mig i harmoni och balans!

Flaskan låg slängd i gräset, var tvungen att fota den för jag fann motivet vackert!