
En fundering som snurrat i mitt huvud de senaste dagarna är: Är jag en sån som ger upp alldeles för lätt? Det har verkligen känts som så. Att jag så lätt ger upp så fort jag möter minsta motstånd eller när något inte känns gå riktigt enligt planerna (handen på hjärtat - hur ofta går saker och ting enligt planerna liksom?)
Men det slog mig sedan att det beror på vilka områden i livet det gäller!
Gäller det kärlek till exempel, ger jag upp rätt så lätt. Jag tror inte jag var sådan förut, men nu har det blivit till något slags äh, jag klarar mig själv. Känner/tror jag att det inte riktigt är besvarat, så ger jag liksom upp. Orkar inte bry mig liksom.
Gäller det däremot andra saker i livet så kan jag vara envis som bara den! Den där tävlingen på jobbet förra sommaren till exempel, när jag var ute och samlade mil varenda ledig stund, förutom när mina fötter var så trasiga att jag MÅSTE vila. Såna gånger kan jag vara hur envis och tjurskallig som helst!
Men såna gånger är det ju inte så mycket känslor inblandade heller. Inga rädslor för att bli sårad, ingen ovetskap eller osäkerhet på det viset.
Går det att förflytta fokus kanske? Att använda tankesätt och hur man fungerar i en situation och överföra den till andra områden i livet ?
Jag vet inte, men det går förmodligen förbaskat bra. Men då ska man ta tag i det också!
Just här och nu väljer jag att låta saker och ting vara som de är! Jag har en tenta till veckan som jag behöver fokusera på också! =)
Hur fungerar ni?