Tankar en vacker Söndag på hösten

Sitter vid köksbordet hemma i Gevåg och dricker morgonkaffe ur en blå favoritmugg och lyssnar till tickandet av köksklockan. Jag älskar att sova ut. Jag älskar lugnet här och det faktum att solstrålarna letar sig in genom köksfönstret och lyser upp min stund här och nu. Hundarna var också morgontrötta. Jonatan brukar vara det, men Mozart studsar för det mesta glatt upp så fort någon homo sapiens vaknar till liv.

Jag känner sådant lugn och ro i kroppen idag och njuter av det. Kände likadant igår. Känner sådan glädje och livslust och efter att ha varit trött och låg nu en period, så uppskattar jag det extra mycket. Ibland tror jag liksom att jag "tappat allt" när jag känner sådär en stund. Att jag på nåt sätt tappat min äkta glädje, min kraft och den där energin som gör att jag glöder och brinner. Som får mig att verkligen LEVA fullt ut. Som gör att jag VILL en massa. Å som får mig att bygga på för att göra verklighet av mina drömmar.

Men det hade bara vilat en stund. Ibland blir jag trött. Av allt runtomkring och inuti. Av höstmörker och omställning från sommaren. Ibland behöver jag bara få vara "on hold" ett tag. Låta allt bara vara ett rakt streck, en gråzon en stund. För att sedan kasta mig ut i den där berg och dalbanan som är mitt liv. Den som svänger och kränger, kastar mig våldsamt neråt för att sedan skjuta i höjden igen. Som ger mig skräckblandad förtjusning. Rädsla, glädje, tårar och mod i en salig blandning.

Det är så mitt liv ska vara. Jag har mina lugna raksträckor, men för det mesta är allt i ständig rörelse, hit och dit, upp och ner. Det är så jag vill ha det, även om jag förbannar det ibland! Ur motgångar föds styrka. Ur sorgen föds glädje. Vi är alla här för att lära oss - annars vore vi inte här! Livet går aldrig raka spåret fram, men det rör sig sakta i en spiralformad rörelse uppåt mot ljuset!

Igårkväll kände jag en stund av längtan. Längtan efter att möta den där mannen i mitt liv. Å undrade stilla: Var är han? Finns han? Kommer han någonsin att dyka upp? Idag känner jag att jag inte har den minsta lust att möta någon. Det går verkligen upp och ner det där och det är ganska sällan jag längtar ändå. Jag är rätt så nöjd som jag har det. Jag har ganska fullt upp med att leva. Å dagar som denna kan jag även känna en viss rädsla för att möta någon. Tänk om det inskränker min frihet? Jag är ju rätt så allergisk med att planera saker. Jag är rätt så allergisk mot många såna där rutiner som många människor tycker om. Att det skall ätas frukost, lunch och middag vid bestämda tidpunkter, att det alltid skall göras tillsammans. Missförstå mig rätt, det kan vara jättemysigt att göra sånt tillsammans . Men inte om det är ett måste. Det funderar jag på gällande föräldraskap också. Om jag någon gång blir en mamma, måste jag följa alla såna där rutiner då? Eller kan jag fortfarande vara mig själv i det, finna någon slags gyllene medelväg, balans? Jag kommer aldrig att få veta förrän då i den stunden om jag någonsin hamnar där - och kanske inte ens då!

Jag tror att det kanske är så att det kan finnas någon som det liksom fungerar med, där jag får vara mig själv och ge rum för någon annan - utan att det känns som att jag måste försaka något. Lustigt det där förresten med människor man möter. Det handlar verkligen om något slags personkemi, hur energierna fungerar ihop då man möter någon. Det finns de som visat intresse, som ser bra ut, är roliga och trevliga. Men det är något som saknas. Det går inte riktigt att sätta fingret på det. Det fattas något bara. Det klickar inte riktigt, det känns inte wow. Inte på något sätt alls. Det handlar verkligen om annat!

Det är fantastiskt spännande att leva i alla fall! Det är en sak som är säker! Å just nu i denna stund fick jag ett makalöst sug efter att läsa min kära Leo Buscaglia och inte har jag med mig boken! Istället skall jag använda denna dag till att ta den lite som den kommer. Till promenad i höstsolen. Till gos med små hundar. Till att öva - såväl plugg som dans. Å sen behöver det inte vara mycket mer än så. Jag älskar Söndagar. Har alltid varit lite extra förtjust i dem av någon anledning, vet inte varför. Söndag, det ordet smakar liksom bra, det ger en skön känsla i kroppen.

Nu tog det tvärstopp i skrivandet. Det brukar vara så. Önskar er alla en särdeles fin dag! :-)