söndag 7 oktober 2012

"Survival of the fittest" av Sanna Nova Emilia


”Survival of the fittest”

”Tänk om jag inte lär mig matematik mamma, då kommer jag inte få ett jobb när jag blir stor”. Min nioåriga son oroar sig redan för hur han ska överleva i vuxen ålder. För ett par veckor sedan skulle jag börja en ny anställning. Kvällen innan fick min dotter hög feber, vilket resulterade i feberkramper. Det blev uppståndelse här hemma. Oro och gråt. Men så småningom lade
sig lugnet och jag insåg att jag givetvis inte skulle kunna börja min nya anställning dagen därpå. Det insåg min son också, varpå han allvarligt konstaterade att ”Och du som skulle börja på ditt nya jobb i morgon mamma. Nu kommer du att få sparken innan du ens har börjat.” Han har redan lärt sig spelets regler. ”Survival of the fittest”.

Det stora allvaret

När jag föreläser brukar jag fråga om publiken kan nämna några ”Barnegenskaper” och de lyckas alltid pricka in flera stycken. ”Nyfikenhet! Glädje! Lekfullhet! Kreativitet! Sårbarhet! Ärlighet! Självkänsla!” svarar publiken med ett alldeles speciellt skimmer i blicken. Och jag undrar vad som fått oss att tro att detta skulle vara egenskaper som i första hand tillhör barnen när det är egenskaper som tillhör människan. Det är onekligen någonting påtagligt som händer med oss under resan ut i det vuxna livet. ”Det stora allvaret” får mer och mer plats och utrymme inom oss. Vi får tidigt lära oss att vi måste studera för att kunna få ett jobb och att vi måste få bra betyg, helst bäst betyg för att klara den hårda konkurrensen, för att på sikt kunna försörja oss och överleva. Överlevnad är ingen given mänsklig rättighet. Du måste förtjäääääna ditt uppehälle! För-tjäna, tjäna före, så att du får rätten att leva.

”Det stora allvaret” – överlevnadsallvaret – är ett gift som gör oss sjuka. Det får oss att ruttna inifrån. ”Det stora allvaret” tystar skrattet, kväver lusten, dödar lekfullheten och förpestar nyfikenheten. Livet blir inte längre till en upptäcktsresa, en dans och ett äventyr. Livet blir till en kamp för vår egen överlevnad. Och vi utplånar inte bara våra egna personer för att överleva, vi utplånar även jorden. Vi utarmar våra naturresurser för att producera än mer varor som vi kan sälja så att vi kan tjäna pengar, så att vi kan konsumera saker vi egentligen inte behöver, så att andra kan tjäna pengar och förtjääääna sitt uppehälle. Förtjäääääna rätten att överleva. ”Välkommen till jorden kära barn, nu måste du under resten av ditt liv bevisa att du förtjänar att vara här.”
Vissa är bättre på detta än andra. Vissa lyckas samla mer överlevnadspoäng (dvs mer pengar) än andra. Och vissa sätt att förtjäna sitt uppehälle på ger mer överlevnadspoäng än andra. Om du tar hand om sjuka människor så får du tex. inte lika mycket överlevnadspoäng som om du jobbar med att låna ut överlevnadspoäng till höga räntor.

Det system vi byggt upp och skapat strider helt emot vårt naturliga kretslopp. Emot naturens kretslopp. Tänk själv. Vad skulle hända i våra kroppar om vi enbart samlade kroppens blod på vissa utvalda ställen? ”Nä du kära lilla högerben, du har inte förtjänat lika mycket blodtillförsel som vänsterbenet, så nu skickar vi sju gånger så mycket mer blod till vänsterbenet och du får klara dig på existensminimum.” Vad skulle hända om vi byggde liknande fördämningar i våra kroppar som vi gör i vår samhällsekonomi? Om vi snedfördelade blodet i våra kroppar på samma sätt som vi snedfördelar pengar och mat i samhället, där vissa får svälta och kämpa för sin överlevnad medan andra lever i sådant överflöd att själva överflödet gör dem sjuka. Vad skulle hända? Vad är det som får oss att tro att vi som individer kan ha olika värden och olika rätt till överlevnad?

Om att se till helheten

Den individuella kampen för överlevnad kan på sikt bli vår egen död. Så länge vi inte förstår att varje del, varje människa, varje levande entitet, utgör en avgörande del av helheten och har samma vikt och värde så kommer vi att förbli ett haltande samhälle med för mycket blod i ena benet och för lite i det andra. Vi befinner oss alla på samma jord, vi dricker av samma vatten, vi andas samma luft och vi värmer oss under samma sol, precis som våra celler befinner sig i samma kropp, livnärda av samma vatten och syre och uppvärmda av samma hjärta. Så vad är det som får oss att tro att vi på sikt ska kunna fortsätta att leva som om inte varje del är lika viktig och värdefull i helheten?

För en helare värld…
Sanna Nova Emilia
Författare, föreläsare och framtidsskapare

Inga kommentarer: