Tittägget (av Birger Norman)

Denna finurliga text är tagen från boken "Noveller 1969-1978" av Birger Norman. Birger Norman föddes 30 Juli 1914 på Svanö och dog 13 September 1995 i Stockholm. Han arbetade som sågverksarbetare, socialarbetare, förlagsredaktör och journalist samt var krönikör i tidningen metallarbetaren. Denna novell heter "Tittägget".

"Det var en gång en liten lycklig man, som bodde i ett litet välmående land. Innan han ännu börjat i skolan hade han fått ett tittägg av sina föräldrar. Ägget var stort, och vackert utsirat. Runt om det hade det ett sidenband, som var knutet i en rosett. Det var som om en stor fjäril satt sig att vila på ägget.

Påskhelgen då mannen fått ägget låg långt bort i tiden och minnena nu. Han hade varit mycket rädd om sitt ägg. Det hade hela tiden följt honom, och när han gifte sig, tog han ägget med sig till sitt nya hem. Nu stod det på alrotsbordet i finrummet, i den villa som han byggt åt sin hustru och sig själv.
Sidenbandet hade blivit lite blekt med åren, men man kunde ännu mycket bra se färgerna, landets färger. Och inuti var ägget som det alltid hade varit.

Varje kväll när mannen kommit hem från sitt arbete och ätit sin middag, brukade han ta en titt i sitt ägg. Han tröttnade aldrig på det. Jag blir så glad av det, brukade han säga, så förtröstansfull. Kanske berodde det på, att inuti ägget var det alltid sommar och vackert väder. Träden var gröna och lummiga. Solen lyste och himlen var blå. Längs de vita vägarna blommade midsommarblomster och prästkrage. På de gröna ängarna sprang sommarklädda barn, som kastade bollar till varandra. Kring barnen fladdrade fåglar i många och vackra färger.

Bland de gröna träden kunde man se välbyggda hus, som hade ljusa väggar. På husets balkonger satt människor och drack kaffe, läste tidningar eller pratade med varandra i solskenet. andra människor gick på de vita vägarna. I händerna bar de korgar och handtagspåsar fulla med paket. En del drog ett slags små kärror, som också var fulla med saker. Alla människorna såg glada ut, hade rosiga kinder och bar nyköpta sommarkläder.

På en av de vägar man kunde se inuti ägget, gick det många söndagsklädda människor tillsammans. De sjöng och bar flaggor i händerna. En del bar röda banderoller med vita bokstäver på. De vita orden på de röda tygstyckena handlade om hjälpsamhet och samarbete, om lycka och trygghet, om hur bra landet var och vilka framsteg man skulle göra härnäst. I spetsen för tåget gick två unga, vackra människor. Den ena bar en röd flagga, den andra en flagga i det lilla landets lyckliga färger.

På en låda, eller en slags tribun, stod två män och såg människorna tåga förbi. Den ene var en duktig arbetare, som ofta blivit vald till många förtroendeposter och som ofta blev intervjuad i de stora och färgtryckta veckotidningar som människorna som satt på balkongerna och läste. Den andra var en framgångsrik företagsledare, som satt i många bankstyrelser. De två stod i ett fast och vänskapsfullt handslag, medan människorna tågade förbi med sina flaggor och banderoller. När den lille mannen sett på allt detta, brukade han försiktigt ställa tillbaka ägget på alrotsbordet och säga till sin hustru: - Ja, ja - så går det när man håller samman och tänker på allas bästa! Och hustrun, som höll på att sätta fram kvällskaffet, hon instämde.

På Söndagarna, när den lilla mannen var ledig från sitt arbete, brukade han ta sig en morgontitt i ägget. Innan han och hustrun satte sig i bilen för att fara och hälsa på bekanta, eller dricka en kopp kaffe i det stora fritidsreservatet, sen de tittat på alla djuren som gick där i sina inhägnader.

En Söndag for de inte någonstans, för det var söndagen före påsk, och de skulle hjälpas åt med att tvätta fönstren i villan. Mannen hade ställt upp ett fönster, för att putsa det andra på utsidan. När hustrun fick ett ärende ut på förstutrappan, blev det korsdrag. Duken på alrotsbordet fladdrade upp, och sveptes av. Av farten och i fallet följde tittägget med. Den lille mannen hörde det lätta bullret, och ett krasande ljud. Han såg sig om. Så kände han hur hjärtat höll upp att slå.

Den lille mannen slöt fönstret. Sen gick han sakta, med stela rörelser och i en stark overklighetskänsla in i rummet. Han böjde sig ner och fumlade upp den vårdslöst hopveckade duken. Det vackra tittägget hade rämnat. Stora sprickor löpte i skarpa, ojämna mönster över hela ägget. I sprickorna kunde man se, hur de vackra träden lutade. Människorna på balkongen hade fått egendomliga och onaturliga ställningar. Taken hade farit av en del hus. De båda männen på tribunen hade ramlat ned, låg på marken och höll inte varandra i händerna längre. Förbi den tomma tribunen fortsatte ändå de söndagsklädda människorna att tåga med sina flaggor och banderoller.

När den lille mannen lyfte det spruckna ägget ur duken, kände han hur det luktade ur sprickorna, som av en skämd och stillastående luft. Nu kunde han också se saker, som han aldrig tidigare sett eller väntat sig att få se. I husen såg han hur gamla människor låg och dog, alldeles ensamma, därför att människorna i lägenheterna intill eller husen bredvid inte visste att de fanns där, eller bara glömt bort dem.

Han såg människor ligga sjuka, utan vård, därför att köerna var för långa och de nya fina sjukhusen inte hade sköterskor och läkare. Han såg hur människor, som hade väl betalda arbeten, fick det bättre och bättre, medan människor som hade dåligt betalda arbeten blev mer och mer efter. Människor satt och tittade på shower med muntra och underhållande artister och lustiga tecknade serier, men slog av teven och gick ut och satte på kaffet och öppnade kylskåpet, när det kom program om världssvälten och situationen ute i dom oroliga länderna.

Han såg hur andra människor tänkte nya och riktiga tankar om arbete och teknik och ekonomi, men ingenting kunde göra av sina tankar, för de var människor som hade yrken utan inflytande. Han såg hus han aldrig sett och människor som kom kravlande ur mörker och intet. Men nu ville han inte se!

Mitt ägg, klagade han, mitt vackra ägg! Och så grät han, så gammal och vuxen han var.

Hustrun kom med klister, och så satte de sig och lagade ägget, bit för bit. Sen knöt hon på sidenbandet igen, och så var alltsammans som förut. Sprickorna syntes inte, om man inte visste. Och när mannen tittade i ägget, var människorna åter glada och välklädda, solen lyste, himlen var blå.

Den lille lycklige mannen satte åter ägget på alrotsbordet. - Nu måste vi tänka på att vara försiktiga, sa han. Det här får inte hända igen.