Vädra själen och lufta känslorna.

Jag kom precis in från en sväng på isen med Jemima. Har känt av stagnation på slutet. Tankarna snurrar som fan, men samtidigt känner jag mig låst och som att jag sitter fast. Det är som att jag inte kan se alla mina fina sidor och färdigheter, utan kravlar omkring i en dypöl utan att komma någon vart. Livet består av ups and downs och jag har upplevt på senare tid att jag lättare tar mig upp när jag faller. Men nu har jag trots alls kravlat i den dör dypölen lite väl länge. Det är på tiden att jag reser mig i min fulla kraft och borstar av mig all den tunga smutsen. Samtidigt behöver jag omfamna den plats jag befinner mig på här och nu. Våga möta alla jobbiga känslor. Jag är fortfarande kvar i Natrium Mur-bilden (homeopatmedlet jag äter), eftersom jag gärna "sörjer ifred" och inte gärna vill belasta andra med det, eller ha tröst. Dock pyser det ut när det kokar över och då kommer ju allt i en strid ström, vilket blir lite tokigt eftersom det kanske ger en felaktig bild. Men jag skickade iväg ett mail idag, om samtalsstöd och jag väntar på svar med skräckblandad förtjusning. 

Anyhow. Efter en promenad i friska luften känns det för stunden lite bättre. Jag mötte en man på isen som jag stannade och pratade med en stund, det var också skönt. Den grejen gillar jag, med att bo i en liten by, att man kan stanna och prata en stund med en människa, trots att man egentligen inte känner varandra. Jag upplevde inte det när jag bodde i stan, att människor såg varandra på det sättet. 

Igårkväll ringde jag min mamma en sväng, bara för att få prata lite. Känna att jag finns. Insåg att jag inte träffat eller pratat med en människa på hela dagen. Jag har ändå bil och kan ta mig iväg men vill inte okynnesåka nu när ekonomin känns ansträngd. Jag tänker ibland att jag lite kan förstå de här äldre människorna som sitter ensamma. Hur viktigt det är med sällskap. Samtal. Kramar. Hur osynlig och betydelselös man annars kan känna sig. 

Jag har mycket fint i mitt liv. Mycket som jag känner mig tacksam över. Jag är samtidigt bara en liten människa som gör så gott hon kan på denna jord. Allt har en mening sägs det. Vad meningen med just detta är kanske kommer att visa sig lite längre fram? 

Singellivet vs leva med partner

Imorse vaknade jag med en harmonisk känsla i kroppen. Klockan var kring halv sju på morgonen och jag klev upp direkt och tog ut Jemima så att hon skulle få göra sina behov. När vi kom in gjorde jag en kopp kaffe till mig själv och drog igång en Netflixserie på datorn så att jag kunde ligga kvar i sängen och mysa med henne. Hon gillar att krypa ner i sängen och sova en stund till när morgontoaletten är gjord. Jag gillar det också. Det är så mysigt att ligga kvar i sängen i mörkret och vänta med att kliva upp tills det börjar ljusna ute. Vintermörkret är något jag sliter lite ont med varje år på det viset att hela jag går ner på lågvarv. Jag behöver ljuset för att kunna fungera optimalt och varje år när våren kommer, känner jag mig äntligen som mig själv igen.

Men. Så till rubriken. Oftast känner jag såhär. Jag är fullkomligt nöjd med att leva själv och när jag har en hund i mitt liv så känner jag mig inte ensam. På slutet har jag dock känt en viss längtan ibland. Längtan efter sällskap och närhet. Någon att prata med. Någon att komma hem till och laga mat tillsammans med. Då jag levt mycket själv och självständigt i mitt liv, är det dock min trygghet. En rofylld plats som ingen eller inget kan förstöra. Jag kan förstå dem som så gott som alltid har levt i en relation, levt och bott tillsammans med någon, att det kan kännas oändligt ensamt att plötsligt leva själv. För mig är det the other way around. För mig är det förmodligen en större utmaning att våga släppa in någon. Även om jag kan känna en viss längtan till det ibland. En enda gång i mitt liv har jag på riktigt varit sambo och det är 18 år sedan nu. 

Jag är förmodligen dels lite rädd för att tappa bort mig själv i en relation, då jag har gjort det otaliga gånger. Rädd att hamna med någon som inte respekterar mitt behov av egen tid. Jag känner så lätt av andras sinnesstämningar också och känner jag att något förväntas av mig så drar jag mig inom mitt skal. Det har hänt att killkompisar varit på och jag märker att det finns ett intresse mer än rent vänskapligt, då drar jag mig undan direkt och känner en stark motvilja till att ses. Kanske behöver reaktionen inte vara så stark, men det är MIN reaktion; Låt mig vara ifred. Jag har två manliga vänskapsrelationer där jag känner mig trygg fullt ut. En som är väldigt mycket yngre än mig och en som är väldigt mycket äldre. Där finns ett tryggt space där jag fullt ut kan vara jag. 

Å ena sidan är jag mitt i en läkningsprocess där jag känner att jag börjar öppna upp. Å andra sidan, så värnar jag väldigt högt om min energi, sedan jag blev sjukskriven för utmattning. Jag vill inte träffa någon som lever familjeliv, med allt vad det innebär. Det blir för mycket för mig. Jag tänker mig: Han, jag, min hund och kanske hans hund/hundar. Det känns som något jag skulle kunna klara av och till och med må gott i. Förmodligen smalnar detta av utbudet än mer, samtidigt som jag långt ifrån tror att det är en omöjlighet. 

Det är spännande på något vis. Finns han därute? Han som jag faktiskt kan tänkas trivas med? Han som är trygg i att börja i vänskap, trots att attraktionen finns? Jag har själv kastat mig in i relationer tidigare och det har inte blivit bra. Allt har gått för fort. En karusell som snurrar allt fortare, så att det blir en kraschlandning när jag väl finner modet till att hoppa av. Den smällen gör att det kräver sin tid till återhämtning sen.

Allt kanske helt enkelt har sin tid. Kanske kommer den tiden - kanske inte. Då är det trots allt fint att kunna trivas i det som är. Här och nu. Nu kanske många tror att detta är idel skyddsmekanismer och försvar, men nej, jag känns inte riktigt befinna mig där längre. Men jag värdesätter mig. Hur jag vill leva mitt liv. Äventyras det, så stannar jag hellre där jag är. Jag tror någonstans att det är den bästa platsen att befinns sig på. Att vilja - men inte definitivt behöva. Det blir lätt något desperat över hela situationen då. Jag tror också att någon som är trygg och har landat i sig själv, besitter såväl modet som tålamodet som kan behövs för att i sakta mak bygga en stadig och hållbar grund. 

Nu tog et tvärstopp i skrivandet. Kanske var det just dessa ord som behövde få släppas ut just idag. Ute strålar solen från en klarblå himmel och jag känner att jag behöver komma ut. Samtidigt som minusgraderna gör att jag håller tillbaka lite. Det är snäppet för kallt för min hund, vilket innebär att jag troligen kommer att få bära henne i jackan. Men igår kämpade jag på flera kilometer i djupsnö och trots att jag var lite halvless under tiden, så piggnade jag till och mådde gott när det var klart. Jag hoppas att ni alla har en fin Lördag. 

Kram/Susanne 

Tänk om..?

Tänk om..? Tänk om det finns någon därute som längtar efter att möta just någon som jag..? Det vore så fint. Från att ha känt mig rätt off på området kärlek under en lång tid nu, så märker jag att jag har börjat att öppna upp. Jag vill tro det i alla fall. Jag har lust att göra mig fin. Fälla ut de där påfågelfjädrarna och vara grann i all min prakt. Helt jävla omöjligt ska det väl inte vara? Jag har länge undrat om jag kan bli kär igen? Om jag är kapabel att känna något för en annan människa på det viset att jag vill ses mer och mer, dela min tid med honom? 

Jag har faktiskt känt attraktion några gånger på slutet, så ja, det är nog något inom mig som har börjat vakna till liv Senast idag faktiskt, på lilla Ica i Gällö av alla ställen. Jag går nog inte bara och stirrar i backen eller golvet längre. Jag har lyft blicken och lägger märke till att det faktiskt finns fina män. Jag vet ju aldrig om de är tillgängliga eller inte. Men vem vet? Chansen kan ju finnas. Kanske är det inte tänkt att jag skall leva själv i resten av mitt liv, trots allt, Jag börjar tro på det. Kanske kommer någon att se mig för just den jag är och älska mig för det. 

Alla behöver vi närhet. Någon att samtala med och krama om. Den delen av mig har inte fått utlopp på länge nu och jag längtar efter den. Efter en saknad pusselbit. Kanske finns det någon därute som jag bara inte har mött än. Kanske finns det någon som ännu inte är tillgänglig eller redo, men som faktiskt kommer att bli ? Jag försöker tro på det. Han kanske älskar soffmys, träning och rockkonserter exakt lika mycket som jag gör? Han kanske älskar att jag har nära till såväl skratt som gråt. Han kanske ser hur jag strålar när just han ler mot mig. Kanske är ett vackert ord, då det betyder att något faktiskt kan ske. 

Döden, döden..

Jag lyssnade klart på Cassandra Brunstedts senaste bok igår. Jag brukar skriva någon form av recension (den var jättebra)! Men det som tycktes komma åt mig rejält med just denna boken, var tankar om döden. Att ingen av oss vet faktiskt hur lång tid vi har kvar. Jag hoppas givetvis att jag har många friska år kvar att leva (hallå, jag är faktiskt bara 45 och har tänkt leva tills jag är hundra år, minst)! Men som sagt, ingen vet. 

Eftersom jag pluggar och grejsar nu, så lyssnar jag på ljudbok en stund på kvällarna, att somna till. Det är den stunden jag unnar mig att läsa. Jag sätter alltid ett bokmärke och ställer timer så att jag hyfsat lätt ska kunna hitta tillbaka till där jag var. Otaliga gånger har jag vaknat upp och känt mig alldeles förvirrad: Lever jag, eller är jag död? Jösses, jag lever! Jag har bara somnat ifrån en bok där det talas mycket om döden då en av huvudkaraktärerna lever med en dödlig sjukdom och inte har så lång tid kvar. 

Den här kroppen jag har. Jag lever bara i den just här och nu, min tid här på jorden. En dag skall jag dö och min kropp skall förmultna. Eller åtminstone bli till en hög av aska då jag fortfarande är rätt säker på att jag vill bli kremerad. Jag har inte känt panik, mer känslan av att: allt detta tar en gång slut. Vad gör jag med mitt liv? Om jag dör, vill jag att Jemima ska bo med mamma och pappa. Har jag ens sagt det till dem? Eller vet de om det ändå? Skulle de se henne som en förlängning av mig, att det liksom får ha en bit av mig kvar om de har henne? Hon har ju sitt andra hem där. Känner sig trygg där och älskar dem.

Min begravning, jag är inte så petig med kista och sånt. Men jag skulle vilja ha lite humor i den. Att "Engel" med Rammstein spelas, och kanske "Highway to hell". Får man ens spela sånt i en kyrka? Hur petigt är det? Har jag sagt att jag vill att alla ska ha ljusa eller glada kläder? För att fira min resa iväg till en annan plats? 

Nä, jag har förmodligen inte uttalat något av dem, möjligen musiken och att jag vill brännas. Men. Jag hoppas att de inte ska behöva veta det. Att jag får finnas här länge till. Jag vill bli kär igen. Få uppleva kärlek igen. Prova på att ha eget företag, nu när jag studerar något som fångar mig. Som får mig motiverad och nyfiken. En del av mig tänker jag att jag kanske blir själv livet ut, med hund då förstås. Men en annan del av mig har börjat längta, öppna upp. Kanske gör jag mig redo för någon vars existens jag kanske inte ens vet om än? Det vore så jäkla fint. Mer om det i ett annat inlägg. 

Döden, döden. Men nu är det ju faktiskt livet, livet..! 

Konsten att finna lugnet i stormen.

Konsten att finna lugnet i stormen. Så avgörande det är. Jag påminner mig om detta just idag. När inget är säkert - är allt möjligt. Jag känner mig så harmonisk här och nu. Fylld av tillit. Vetskapen om att saker och ting sker i rätt tid. När tiden är mogen och den rätta. När jag är mogen och redo. Konsten att ha lite is i magen. Andas och våga vänta in. Jag har gjort en kraftfull inre resa under de senaste två åren. Mitt nervsystem har gått från retat och på helspänn, till lugnt. Det är inte hur man har det utan hur man tar det sägs det. Det ligger mycket i det. För hur det än är så är jag bara en liten prick i hela stora universum. Samtidigt som jag är en del av det. Av helheten. Någon betydande, Fri att skapa och leva mitt liv just så som jag vill. Det är något vackert i det. 

Tacksamhet

Jag känner mig djupt tacksam idag. Jag har spenderat över 2 veckor hos mina föräldrar. Har mått så bra där. Känt mig så harmonisk. För mig är detta en självklarhet. Så borde det vara för alla, men så är det inte. Långt ifrån. En av mina närmaste vänner hörde av sig idag. Vi har känt varandra i mer än 20 år. Det har varit tufft för henne på slutet med en närstående som somnat in efter en tids sjukdom och en annan närstående som nu ligger på sjukhuset i koma. Hennes liv har långtifrån varit lätt. Ända sedan hon var litet barn, har hon varit med om fruktansvärda trauman. Hon har ofta känt att hon inte orkar leva längre. Ändå finns hon är än idag och jag är oändligt tacksam för det. För hon betyder så mycket för mig. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne i det. Vi kan både skratta och gråta ihop. Och hur lång tid det än går mellan gångerna så inverkar det inte på vänskapen. Vi bort väldigt långt ifrån varandra nu och det är tufft, i synnerhet när hon inte mår bra.

Har blivit verkligt påmind idag. Om hur bra jag har det. Om hur bra jag mår. Om hur de bekymmer mina hjärnspöken kan skapa ibland, är så försvinnande små. De handlar mest om praktikaliteter och sånt ordnar sig alltid på något vis. Jag ska påminna mig lite extra idag, om allt jag faktiskt har. 

Ett harmoniskt nervsystem är grejen!

Tredje dagen på året. Jag mår oförskämt gott. Denna känslan vill jag vara kvar i. Även om mycket kring mig är osäkert så känns jag stå stadigt ändå. Mitt välmående har blivit av oändlig vikt. Det är viktigare än pengar och stress. Jag vet att jag kan dippa ibland men jag behöver verkligen stå kvar i denna lugna, trygga känsla. För den är allt. Ta inga stora beslut i kaos heter det. Tänker tillbaka på åren då mitt liv alltsomoftast var ett ständigt kaos. Hur det blev allt annat än bra. Fladdrade hit och dit utan en stadig grund att stå på. Ständigt nervklen.

Jag finner en allt starkare tillit till att allt är just så som det ska vara här och nu och att allt sker när tiden är den rätta. När jag är mogen. Jag har så dragit till mig så fina människor i livet. Fantastiska vänner. Därför torde det vara högst möjligt att finna ett trivsamt sammanhang även yrkesmässigt. En trivsam plats med härliga människor som ger mig en ekonomisk frihet medan jag pluggar vidare under dessa tre år. I Februari är det bara 2,5 år kvar. Sedan får jag jobba med en stor dröm..! Fantastiskt, eller hur? 

Hej och välkommen 2025!

Årets första dag har varit en väldigt trött dag. Det har varit så skönt. Har gått i pyjamasen hela dagen och klev inte ur sängen förrän halv ett på eftermiddagen. Första gången jag vaknade imorse var dock 05:55. Ett tecken kanske? Dagar som denna njuter jag verkligen av att vara ordentligt trött. Jag har ingen ork eller plats för tankar av orolig karaktär. Det är alltför lätt att hamna i de där negativa tankarna och hamna i det grävandet. För oavsett hur situationen är just här och nu, så hjälper det föra att oroa sig. 

Något jag verkligen ständigt får öva mig i är att inte fastna i ältande och negativitet. För när jag hamnar där, så glömmer jag allt det fina. Hur mycket fantastiskt som hänt och händer. Hur fantastiskt bra jag har mått av en paus från allt. Fått vila och landa i mig själv. Utrymme för att möta allt. Jag har vissa saker som behöver lösa sig snarast, så jag behöver verkligen stå i tillit. Jag har varit så hållen genom hela den här processen så sannolikt kommer det att fortsätta så. Hoppas att ni också har haft en fin start på det nya året.

Kram på er och på mig..!

10 år senare

Har känt ett tag att jag längtar efter att skriva igen. På en plattform där längre texter passar bättre än på Instagram och facebook. Jag undrar hur det är med bloggar i dagens samhälle? Orkar folk fortfarande läsa eller har jagandet efter snabba dopaminkickar i sociala medier fuckat upp våra hjärnor så mycket att vi inte längre har den koncentrationen? Skriver gör jag dock mest för min egen skull. För att det gör mig gott, fungerar terapeutiskt på något sätt. 

Det är en fin morgon idag, Fortfarande mörkt ute. När jag var ute med Jemima såg jag att en granne hade satt en ljusslinga i en av rosenbuskarna ovanför parkeringen och det gjorde mig glad. Jag behöver allt ljus jag kan få i denna mörka tid på året, det gör det lite lättare.

Jemima ja. Min fjärde hund..! Innan henne hade jag Stella, som sorgligt nog inte finns med i bloggen då så många år har gått. Hon är en historia för sig. En vacker kärlekshistoria med ett sorgligt slut, Men där jag fick ge henne de finaste åren av hennes liv efter en tuff start.

Jag kan inte leva utan hund. Inte ett fullvärdigt liv i alla fall. Mina hundar är mina följeslagare. Mina familjemedlemmar. På sätt och vis luften jag andas. 

Jag har så mycket att berätta om. Mitt lite dåliga minne till trots, då har jag ändå en hel del att dela med mig av. Jag får beta av det pö om pö, om och när lusten faller på. För just nu befinner jag mig just här, i nuet. Känner mig glad och tillfreds. Mjuk och lugn. Jag har funnit mitt spår i livet nu känns det som, gällande vad jag vill hålla på med - rent yrkesmässigt. Tre år ska jag läsa och sedan kan jag köra igång, så otroligt spännande..! 

Under tiden behöver jag finna en sysselsättning vid sidan av, då jag bekostar denna utbildning själv. Jag har blivit nogsam med vad jag väljer nu, var jag lägger min energi. Efter att ha varit sjukskriven för utmattning har jag börjat ta hand om mig själv. Sätta mig själv först i kön. Istället för att som tidigare placera mig sist i min heta önskan om att vara hela världen till lags. Gå tillbaka för snabbt i arbete och hamna helt fel, Men. Jag provade i alla fall,

Nu vill jag befinna mig i sammanhang som stärker mig - på rätt sätt. Får mig att växa och trivas. Ha goda människor kring mig. Det är så viktigt. 

Tänk att jag hittade tillbaka hit till min gamla plats för att lufta tankarna. Jag har funderat, var bloggar man nuförtiden? Inte orkat dra igång något. Och så fanns du kvar här, kära gamla blogg. Det var bara att logga in och börja skriva. 

På återseende. Jag har mycket att berätta för dig. Om kärleken till min hund. Om min utbildning. Om drömjobbet om jag skall manifestera in. Om livet som 45, fortfarande levandes på mitt egna lilla vis. På det sättet just jag vill ha det. Nu när jag dessutom har landat i att jag behöver inte vara en "normis". Jag kan skapa min alldeles egna norm att följa. 

Kramar! /Susanne 

Fin dag! :)

Idag känns som en sådan fin dag! Jag vaknade tidigt men blev trött igen och bestämde mig för att somna om en stund, så himla skönt! När jag väl vaknade till liv så strålade solen och jag njöt av sen frukost å morgonkaffe. :) För övrigt ät sena frukostar mina enda frukostar, jag är inte någon frukostmänniska, försöker jag äta tidigt på morgonen kräks jag nästan! ;) 

Gick en promenad runt byn med Mozart, skön musik i lurarna och mådde såå gott! Jag är tacksam över varje liten stund jag mår bra, känner mig lycklig och befinner mig i harmoni och balans!

Flaskan låg slängd i gräset, var tvungen att fota den för jag fann motivet vackert!

Hej å hå!

Uppför slalombacken blev det idag! :-) Fyra tappra själar! :-) Roligt att lära känna lite folk härikring :-)

Kärlek är meningen med livet! :)

Kärlek är meningen med livet! :)

Därför är det viktigt att kärleken är närvarande i allt du är och gör! :)

Mina drömmar och mål med livet är att ha ett rikt liv - såväl på kärlek samt ekonomiskt!

Jag vill och ska fortsätta jobba med det jag älskar - plattsättning!

På det privata planet vill jag ha en egen liten familj, ett eget barn inom de närmsta åren! :) Jag vill att kärlekslivet skall växa och blomstra och jag vill ha fortsatt fin kontakt med alla jag älskar! :) Å att vi alla kan visa varandra det!

Jag önskar mig en fortsatt pigg, stark och frisk kropp! Å jag önskar mig fler resor - såväl andligt som geografiskt! :)

Med tanke på...

Med tanke på hur obefintlig träningen varit på senare tid (förutom sista veckan), å på hur enormt mycket mat å snarra jag vräker i mig, så tycker jag att jag är i rätt hyfsad form! Plattsättning är grejen!!! Får ju rejäla träningspass på jobbet varje dag! :D Ja gillart!!!!!! :D :D :D

LYCKLIG!!!!

Jag är så jävla LYCKLIG å GLAD i livet just nu!!! :) Å fan vad jag är värd det!!! :)

Pissnödig promenad med Runke(e)-Per å Gnat-Greta!

Jag är ju ingen vidare app-fantast egentligen, tycker allt drar onödigt mycket batteri i mobilen, spotify är ett undantag dock, för det kan jag typ inte leva utan! ;)

Men imorse laddade jag ner Runke-Per som jag kallar det, okej det stavas med dubbel-e: Runkeeper. å uppdelningen av orden är Run-keeper, det fattar väl jag med, men eftersom jag har min snuskiga lilla humor, så blir det roligare så! ;)

Anledningen till denna nedladdning var att jag glömt min Garmin-klocka i Gevåg, å ville ha lite koll på hur lång rundan var? Eftersom jag aldrig använt denna app, hade jag ingen koll på inställningar, å inte orkade jag bemöda mig att kolla det hela under promenaden heller, så jag fick gott höra på "Gnat-Greta" som var 5:e minut upplyste mig om dittills avlagd sträcka och takt... Ändrade detta så fort jag kom hem dock! ;)

Gjorde dundermisstaget att glömma broddarna, så jag fick halka mig fram på min promenad imorse, och halt var det, så det tog ungefär tvåtusen år (kändes det som) att gå, å på den tiden hann jag bli djävulusiskt PISSNÖDIG!!! Värsta pissnöden jag känt nån gång! Var helt övertygad om att jag skulle pissa på mig innan jag kom hem! "Aaaandas luuugnt, djuuupa andetag, tänk på nåt annat, tänk på nåt annat, tänk på nåt annat...!" Men klarade mig gjorde jag å när jag äntligen fick slänga mig ner på toan å släppa loss, det var dagens ljuvligaste ögonblick!!! :D

Imorn dricker jag morgonkaffet EFTER promenaden, det är ett som är säkert!!!

Är så glad för jag är så himla pigg å glad idag! :D Har känt mig sådär superlycklig hela dagen! En ljuvlig motvikt till gårdagens trötta och sura dag! ;)

Har promenerat sammanlagt en mil idag, kroppen börjar vakna till liv igen! :D Å när jag kom hem körde jag lite hemmaträning, med betoning på lite! Jag ska nämligen skynda långsamt! Inget tvång å tråk, bara lustfylld härlig glädjeträning! :D Nu ska jag bara plugga lite, å äta mat, å sen hjälpa syrran å Ulf å lägga golv! Mycket nu, men mycket ROLIGT är det! :D

Före å efter!

Före: Marmofloor och sjujävla gammal golvbrunn.. Vi fick bila upp golvet för att komma åt, sen kom rörmokarn å bytte till ny fin golvbrunn! Golvet slipade vi med golvslip som vi hyrde från hyreslandalaget, å där vi bilat upp golvet, fyllde vi igen med lecakulor och EPS. Sen spacklade vi över det, samt vid golvbrunn och mot dörren där golvet var väldigt ojämnt. Borrade och satte i pluppar av armeringsjärn för att kunna göra ett fundament för tvättmaskin å torktumlare (i vänstra hörnet), grå klinker ovanpå fundamentet, å längs sidorna, på golvbrunn och på trappsteget krossade vi plattor och lade mosaik. Resten scackrutigt som synes! :) Inga färger jag själv hade valt, men mycket snyggare än det var från början! :D Väggarna fräschades upp med vit färg! :)

Nu är vi igång med ett dubbelgarage i Lugnvik, efter det blir det att gjuta golv uppe vid Fyrvalla, å på kvällar å helger kör jag igång med projekt renovera syrrans badrum! Jag ÄLSKAR det här!!! DRÖMJOBB!!! :D :D :D

fortfarande off...

"All tillgänglighet

Visst är den bra
Men är den alltid
Vad vi vill ha?

Ibland önskar jag
Att den inte fanns
Så jag fick lägga
Min uppmärksamhet nån annanstans

Visst går det ändå
Att välja bort
Men möjligheten finns
Och tålamodet mitt är kort

Klickar mig bort
Fastnar i nätet
Ett lättfångat byte
Likgiltigt uppätet

Vi försakar - du och jag
Det är bara att se sig omkring
För vem kan konkurrera
Med sådana intressanta ting?

Du å jag
Å alla de andra
Vi stirrar hellre på en skärm
Än på varandra...." (Oktober 2013)

Älskade barn!

Jag bläddrade lite i högarna med alla hundratals dikter å texter jag skrivit genom åren, å fann ett par som jag skrivit 1991, när jag var 11 år ung å skulle fylla tolv. Jag blir så fylld av vördnad å kärlek till den lilla flickan Susanne! Som jag stred med mig själv under alla år, kunde inte tycka om eller älska mig själv, kunde inte tycka att något med mig var bra! Det är så ljuvligt att ha slutit fred med den lilla flickan inuti, för hon bor fortfarande kvar här, å jag vårdar henne ömt! :)

"När löven faller i det ännu daggvåta gräset.
När mörkrets makter tystnat.
När himlens alla fåglar som gått till ro, stiger upp och allting lever.
När allting är fridfullt tyst, innan dagen riktigt grytt.
När man riktigt känner vad livet är värdigt att leva.
Då vill jag finnas. glädjas, uttrycka mina känslor...
Springa, hoppa, skratta, med ett klingande glatt leende springa barfota över livets ängar, förbi dödens eldar, och in till det eviga livet."


"På jorden där är jag och min väg skall jag gå, om så vägen är lång och svår.
Det finns stunder av lycka, det finns stunder av hopp, det finns långa och svåra år.

Men jag träget skall fortsätta, dag efter dag, för att sedan min lycka nå.
Det finns platser av lycka och välbehag, det finns platser dit ingen vill gå.

Ett nytt liv föds, ett annat försvinner, kommer någon annanstans.
Det nya livet ser sig omkring, visste ej att något fanns.

Mitt liv har bara gått en bit på livets långa stig.
Och visst ska livet fortsätta än, för både dig och mig.

Nu vill jag bara säga ett stort tack till vår jord.
Jag tackar nu jorden och livet för att jag fick framföra mina ord.

Detta var mitt budskap, nu har jag sagt vad jag vill.
Låt livet finnas länge, låt nytt liv komma till.

Du har gjort så som du kunnat, du har gjort så som du kan.
Nu glömmer vi alla bekymmer och håller om, varann."

  Jag tror jag funderade mycket på livet och döden det där året, det var året då jag miste min bästa vän, min älskade farfar. Jag saknar honom än idag, men tänker med glädje och kärlek på alla fina stunder vi fick ihop! Det är en ynnest att ha fått uppleva en sån speciell och fin vänskap! :)

Mannen under bron, av Henrik Wallgren

Jag läste ut boken igårkväll. Har läst den med nåt slags förtjusning och fasa, många har tankekrumbukterna varit under läsandets gång. Så genial och så plump och vacker på en och samma gång! Jag funderar ju mycket över konsumtionssamhället vi lever i och att allt ska kretsa kring pengar alltid, och det är mycket detta som handlingen i boken kretsar kring - behöver vi verkligen allt det där, vad är det som verkligen sant och äkta ger oss nåt i livet?

Och..... så igårkväll kommer jag till sista kapitlet i boken, när handlingen liksom är ihopknuten. Då kommer det där underbara sista kapitlet som består av en bunt anteckningar. En bunt anteckningar som är så förbannat kloka och sanna och insiktsfulla och så inihelsike BRA att jag får lust att slita sidorna ur boken och tejpa upp dem på en gång - varenda en!!! Vilket jag såklart inte gjorde, då jag lånat boken på bibblan! ;) Den fanns inte, men de beställde den efter mitt önskemål, det där har jag blivit rätt bra på, att be om att de tar in böcker, när de som jag vill läsa inte finns, fantastiskt att man kan göra så ju!

Så ja, jag rekommenderar dig att läsa den, du får dig garanterat en tankeställare eller två! Å jag ska lämna tillbaka den alldeles strax, så den finns snart på bibblan i Östersund, för dig att låna! :)

Självinsikt? (Gammalt inlägg)

Jo, nog tycker jag att det kommit lite mer av den varan med åren!

Sen finns det väl gånger så den inte är så stor den där självinsikten! ;) Som när jag gick runt berget med en vän för några veckor sen och artikeln i öp kom på tal, jag säger att jag blev ju framställd som så jäkla kaxig, sådär är jag ju inte!

En stund senare möter vi en bekant med sällskap som oxå är ute och promenerar. Jag kläcker kommentaren: Jag ser att det är fler hurtbullar i farten! Varpå killen säger: Ja, fast dig blir det svårt att slå! Å jag svarar: Ja det blir det fan!

När vi går vidare säger V som jag traskar med: Nä det där var ju inge kaxigt! ;-) Haha, jaja så kan det va ibland!

Skämt åsido, så har jag lite mer koll på mig själv, för det mesta i alla fall!

Jag har många sidor som kanske inte är så värst positiva (?). Jag är en riktig slarvmaja hemma, trivs som bäst när jag har det städat och fint, men handen på hjärtat så är det sällan jag far omkring med skurtrasan i högsta hugg! Hellre snörar jag på mig löparskorna och drar ut. Sen är jag så trött när jag kommer hem så jag degar vid datorn och läser massor av roliga blogg-inlägg och uppdaterar mig på facebook. Sen slocknar jag och sover gott utan att vara värst bekymrad över min röra! :P

Jag har alltid träningskläder å skor på tork lite här å var i lyan. Det stinker alltså konstant svett å tåbira hemma hos mig. Jättenajs, verkligen!

Jag hatar att planera saker och kan aldrig tacka ja till fester, för hur tusan ska jag kunna veta om jag vill det just där och då när den dagen uppenbarar sig?

Jag har ingen vidare fasad. Jag kan inte hålla masken alltså, det mesta skiner igenom. Glädje som sorg!

Jag kan vara lynnig, egensinnig, vända på en femöring! Jag är svart eller vitt, allt eller inget!

Jag kan nästan drabbas av panik om jag ska åka iväg någonstans och befinna mig bland människor och inte vet om jag har möjligheten att gå iväg en stund för mig själv.

Jag är i stort behov av egen tid för mig själv och kan bli helt knasig om jag inte får den tiden.

Jag gillar inte att klä upp mig. Knallar jag inte omkring i träningskläder, så har jag garanterat mysbrallor på...

Jag är inte perfekt på något sätt!

Jag kan ge upp väldigt väldigt lätt.

Jag har mina stunder då jag ser allt i svart.

Jag har stunder då jag vill fly, vända upp och ner på hela mitt liv!

MEN

jag är också en godhjärtad och fin människa. Jag bryr mig om och månar om människorna omkring mig.

Jag är glad och sprudlar!

När jag brinner för något - då jäklar ger jag allt jag har och lite därtill!

Jag har många stunder när jag är jättesocial och älskar att ha människor omkring mig!

Jag kan vara en riktigt envis jäkel och vägra att ge mig!

Jag kan vakna på morgonen och känna mig tacksam över att jag lever, andas, finns!

Jag kan känna enorm och genuin lycka över solen i mitt ansikte, sand mellan tårna, kramar, skratt, bara vara!

Jag har förmågan att uppskatta det lilla och enkla i livet!

Jag skrattar högt, ofta och mycket!

(Hittade bl a detta när jag gick igenom en bunt med utkast som sparats här i bloggen å som jag totalt glömt bort! Gissar att detta är från 2011 när det var den där gå-tävlingen på Stadium! ;)  )