"Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor"

"Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag"

De här raderna från Kents "Utan dina andetag" har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Å apropå det senaste inlägget, om ett stilla liv, så har inte den här dagen representerat så värst mycket lugn å ro :P

Dagen började med ett migränanfall, var tvungen att ta medicin i två omgångar innan det avklingade.. På det så är jag förkyld sen i Lördags, så jag är lite durven hela jag. Stannade hemma från skolan idag såklart, gick inte att jobba i det skicket.. Vid elva kom Jocke (mitt ex, vi har ju delad vårdnad sen många år tillbaka å det funkar toppen! :) ) hit med hundarna å Jonatan var så klen, så jag grät från dess, tills vid tvåtiden då han piggnade på sig. Förmodligen är det medicinen han blir sådär däckad av, den ska han äta fram tills återbesöket hos veterinären och då får vi se läget, och hur det blir med fortsatt behandling.

För er som inte vet, har vår älskade lilla Jonatan fått diskbråck och är tussig. Han har dock blivit bättre under den här första veckan på medicin, har ju gått å krummat å spänt sig pga smärtan. Å på veterinären låter det som att det kan bli bra! Han får ju leva med det, men han har fått specialfoder och får medicin. Å så länge det bara är ett par timmar om dagen han blir trött av medicinen, men annars har sin livslust och glädje och far omkring så vanligt, så har han ju ett värdigt liv!

Det värsta som kan hända är att nån nerv kommer i kläm och han blir förlamad, då är det bara ett att göra... För precis som veterinären sa, så är han en gammal hund, det är bara onödigt att utsätta honom för ev. operation om det hemska skulle ske att vi hamnar i det läget.. Då är det rehabilitering på det och inte säkert det blir bra ändå.

Jag önskar innerligt av hela mitt hjärta att han blir bra, kan leva ett fint och värdigt liv, vara med oss ett tag till! Allt från nu känns som värdefull bonustid! Å på nåt sätt har jag blivit mer beredd på att det är såhär det är, de har blivit till åren mina älskade farbröder och de är i slutfasen, de sista åren av sitt liv! Jag har förstått det med mitt förnuft länge såklart, men känslan vill ju inte ta in, jag har smidigt undvikit tanken tills nåt sånt här kom och slog förnuftet på käften.

Det är det som är kärlekens pris, att livet tar slut för oss alla någon gång. Jag hoppas det är några år dit ännu, men insikten smärtar mig ändå! Å det har blivit så extra påtagligt nu när Jonatan är skruttig.. Jag tänker hela tiden på det, hur ska jag kunna leva utan hans andetag? Hur ska jag kunna leva utan den där varma lilla kroppen intill mig i sängen? Hur ska jag kunna leva utan blicken från de där kloka små ögonen? Hur ska jag kunna leva utan den där viftande lilla svansen? Utan glädjesprången ut till köket när det är dags för mat? Utan hans uppfordrande små skall och knorrningar? Hur?

Idag har den fullkomligt skurit mig i småbitar den där insikten.. Å jag har gråtit hela dagen.. Sorg, å förkylning, å migrän, å mens så blodet bara sprutar! Jag har varit rätt tömd idag! Men nu är lilla farbrorn piggare, vi har varit ut på en liten runda å den lilla svansen viftade å kroppen var pigg! Å jag har fått ro till dagens första kopp kaffe, å ätit mig en liten kaka till, trots att jag inte tål den. Ibland får det vara så, allt får stå åt sidan på nåt sätt!Idag har jag bara suttit med min lilla farbror i knät, å den andra intill mig, bara gosat, smekt, gråtit och varit!

HÄR finns en liten bildkavalkad över alla härligheter vi haft tillsammans, mina små farbröder å jag!