Åh vad jag älskar att leva!

Just i detta nu befinner jag mig i flödet! Jag känner en sann och äkta tacksamhet och kärlek till livet! Jag har fantastiska, härliga, underbara människor i min omgivning, och fler blir de!

Jag märker att när jag är sann emot mig själv och visar mitt rätta jag, så drar jag till mig bra människor! Det är fantastiskt att upptäcka! Insikten att JAG och ingen annan har ansvaret för mitt liv, gör att jag känner mig oerhört kraftfull och fri! Att se sig själv som ett offer och försöka skylla allt på andra människor eller omständigheter gör att man tappar kraften.

Det har blivit allt viktigare för mig att vara sann, rak och ärlig! Mot andra och främst emot mig själv! När jag går emot mig själv, mina känslor, viljor och tankar, så känns det som att krympa ihop mig själv, jag vissnar och dör en smula då, det är inte rätt! Ju mer jag lyssnar på mig själv och är mitt sanna jag, desto lättare håller jag mig "i rätt spår". Jag trillar sällan ur spår så länge numera! När jag går emot mina känslor och inte följer hjärtat, händer alltid något som gör att jag inte kan fullfölja min plan! Det är ingen slump!

Jag tycker mig ha blivit allt bättre på att se själva MÄNNISKAN, att skala av allt runtomkring. Jag fixar inte all ytlighet på samma sätt längre. Ett liv utan någon djupare mening känns alldeles för fattigt för mig! Jag genomskådar alla fasader så mkt lättare nu. Alla masker som folk tar på sig, all osäkerhet och rädsla som göms där bakom! Jag orkar inte hålla garden uppe längre, jag har släppt den och det är otroligt befriande! En lättnad! Jag är den jag är och det är hon - jag, som jag vill bli sedd som!

Det känns som att jag har vaknat upp, börjat inse vad det är att LEVA! Att det är jag och ingen annan som är huvudpersonen i mitt liv och att livet blir vad jag gör det till, med mina tankar skapar jag min egen sanning! Jag kan välja hur jag vill ha det, vad jag väljer att ta till mig och inte!

Jag känner en djup kärlek till livet och känner ett styng av sorg i hjärtat när jag tänker tillbaka på många år av mitt liv - varför var jag aldrig viktig? Det var jag själv som valde det, det kan inte skyllas på någon annan, jag var inte medveten om det då, förstod det inte. Visste inte att jag kunde välja att ha det på ett annat sätt! Men alla små människor gör vi så gott vi kan utefter de förutsättningar vi har just där och då!

Jag jagar inte längre. Livet ska inte vara en jakt, på bekräftelse, prylar eller vad det nu är! Livet ska inte vara en enda kamp, det ska vara ett fritt flöde! Ibland trillar man tillbaka i gamla hjulspår en stund, känner sig kanske liten och svag, eller som ett offer. Så får det vara ibland, så länge man inte fastnar i det! En balanserad människa är stark ibland - sårbar ibland!

När man känner sig lycklig, trygg och nöjd som man har det, så blir allt utöver det som en bonus! Det är det som är skillnaden för mig! Jag kan absolut glädja mig över prylar, materiella saker! Mitt lilla fina gröna diskställ med blommor piggar upp mig och gör disken roligare och jag längtar tills jag köpt min lilla rosa dator! Det ena behöver inte utesluta det andra!

MEN just att jag har det bra som jag har det redan, gör såna små saker till en bonus! Att ständigt jaga efter något, gör det mera till en stress! Att "måsta ha" det ena efter det andra, känna en kick en stund, för att sedan återgå till "normalläge" och inse att jaha, jag blev inte lyckligare av det där, jaga efter nåt nytt och inse att inte det heller genererade sann lycka!

Samma sak när det gäller relationer, jagar man efter kärlek av ren desperation, tror jag att det sällan blir riktigt bra.

Jag känner mig oerhört kraftfull, fri och lycklig när jag känner mig såhär! Livet blir vad man gör det till! Det är en ständig resa! Ingen väg är spikrak och ibland trillar man ner i en grop och måste kravla ett tag för att ta dig upp igen, men människor som sett mörkret - förstår att uppskatta ljuset! :)