Ibland undrar jag - kan det finnas känslor under de där kalla hårda fasaderna?
Det finns liksom ingen närvaro, bara distans och kyla.
Jag ryggar ofta tillbaka inför dem.
Men sen tänker jag, stackars små människor.
Ett sådant slit det måste vara att hålla uppe den där fasaden..
Hur länge orkar ni hålla ihop?
Å påminner mig om.... att oftast är det den som det är svårast att tycka om - som behöver det mest...
Kanske skulle du tina upp en smula i ditt stenansikte om du fick en kram eller en rejäl skopa kärlek? Ofta möts du kanske av rädsla, att vi ryggar tillbaka inför den där iskylan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar