YTAN! (Å kärleken)

Ytlighet i all ära.

Det blir för mycket av den kan jag tycka!

Den där ytan!

Den står mig upp i halsen!

Blä!

Jag orkar inte hålla på sådär som jag höll på förut! Eller rättare sagt: Jag VILL INTE!

Jag tänker inte hålla på och göra mig till. Jag vägrar dra in på min njutning i livet! Skulle aldrig i livet mera komma på tanken att späka mig och hålla på - för att se ut på ett visst sätt!

Jag är klar med allt det där.

Å innerligt trött på det!

Livet skall inte vara en kamp!

Tidigare kämpade jag ständigt för att behaga. Vara till viljes. Vara till lags.

På dessa grunder försökte jag - och hoppades jag - att finna kärleken.

Herregud! Så dumt! Så infernaliskt och fantastiskt urbota DUMT!

HUR i hela friden kunde jag tro att jag skulle dra till mig någon som passade MIG, verkligen MIG genom detta?!

Kärleken, den är inte enbart något fysiskt i bemärkelsen kärlek mellan två människor!

Jag har funnit kärleken! Jag har slutat leta! Den fanns ju här inuti mig hela tiden! Jag hade bara tappat bort den en stund!

Som det är nu, längtar jag inte längre efter att "möta kärleken" i den bemärkelsen kärlek mellan två människor - kärleken till en partner.

Å är det så att det dyker upp någon en dag - som ser MIG, den person jag är, ser själen lysa igenom, det som sant och äkta är JAG!

INTE bara den där förpackningen av kött och blod som jag bor i.

DÅ och först DÅ kan det ju faktiskt bli något bra.

DÅ och först DÅ är det något som är något VÄRT!

Någon som bara vill hitta sig "en schysst förpackning" att visa upp - är sannerligen inget för mig! Å JAG är sannerligen inget för en sån människa heller!

Jag är jag. Jag är unik. Jag är fantastisk just för - och trots att - jag är den jag är! :-) <3