Människa eller maskin?

I detta dagens samhälle ställer jag mig ofta frågan: Människa eller maskin?

I många stunder känns det som att vi hyllar all stelbenthet, konformitet.

Vi är alla olika - vi är alla unika.

Vi tillför alla olika - alldeles unika saker.

Men det känns som att det unika sällan framhävs, sällan uppmuntras, sällan hyllas.

Det känns som att det som hyllas är om vi utan att knota maler på i detta maskineri. Underlåter att ifrågasätta. Underlåter att visa våra känslor. Underlåter att vara en människa.

Maler och maler tills vår själ malts ner till någon grå sörja där långt inuti. Tills vi glömmer bort att den ens fanns. Allt det där fina underbara som är vi.

Det känns som att det hyllas om man är en duktig flicka eller pojke. Om man fogligt sällar sig till denna mass-hjärntvätt.

Man hyllas om man håller munnen. Om man spelar med. Om man köper att det alltid är bråttom bråttom bråttom.

Tid är pengar!

Pengar är allt!

Pengar skänker dig lycka!

Dessutom ska du vara ständigt positiv och uppåt! (nåde den som råkar känna sig liten ibland eller tänka en negativ tanke) Snygg! Framgångsrik! Stresstålig! För vi MÅSTE hänga med i stressen. (Måste vi? Måste vi verkligen det?!)

Därför måste du spela med i detta. Därför måste du tro att du behöver alla de här sakerna. Att du ständigt måste föra en kamp - mot tiden, mot dina känslor, det dåliga samvetet.

Därför skrumpnar din själ alltmer ihop där inuti.

Vi skär av oss från oss själva när vi håller på såhär.

Som små robotar är vi. Kör på tills nån skruv lossnar nånstans och det blir kortslutning i maskineriet.

Producera! Effektivisera! Dra in på! Skär ner! Gör allt för att köra slut på varandra och oss själva.

Måste det vara såhär?!

Vill vi ha det såhär?!

Hur mår vi i allt detta?

Våra själar är gjorda för att dansa! Inte för att marschera!

Livet skall inte vara en kamp. Livet skall vara ett fritt flöde.

När kommer vi att våga ta bladet från munnen?

När kommer vi att sluta ställa upp på det där?

När kommer vi att börja inse?