Förlåtelse

"Då inget vi planerar är utan fel, inget vi försöker genomföra är utan missgrepp och inget vi uppnår är utan något av den bristfällighet och otillförlitlighet som är typiskt för mänskligt handlande, står vårt hopp till förlåtelsen." ~ David Augsburger

Jag läser en bok skriven av underbare Leo Buscaglia och som vanligt lyckas han sätta ord på så många av mina tankar att jag nu vill dela med mig av ett utdrag ur boken "Älska varandra". Kapitlet om förlåtelse.

Att förlåta. Det står en magisk strålglans kring verbet förlåta, en stor värme och styrka. Det är ett ord som innebär befrielse, en handling med makt att lindra, läka, återförena och skapa nytt liv.

Jag har en vän vars make dödades i en bilolycka. "Gärningsmannen" var en medelålders affärsman, gift och far till tre barn. Han var på väg hem från en affärslunch, berusad. Han befanns skyldig till dråp och dömdes till längsta möjliga fängelsestraff. "Förlåta honom?" sa min vän och stirrade förbluffad på mig. "Aldrig i livet. Han har dödat min man och mina barns far. Han borde sitta inspärrad för evigt." Jag undrar om hon kan föreställa sig hur han redan måste ha lidit och hur olyckan måste kännas för honom.

En kvinna som blivit rånad kände likadant. "Minnet förföljer mig fortfarande", viskade hon och ögonen fylldes på nytt av vredens tårar. "Han har skadat mig. Han har gjort mig rädd och misstänksam på ett sätt som aldrig kommer att försvinna. Jag hatar honom! Att veta att han sitter i fängelse gör inte saken bättre. Vad har jag för glädje av det? Han förtjänar att dö! Jag kanske kan övervinna min rädsla till slut. Men jag kommer aldrig att förlåta!"

En av mina studenter sa: "Jag kan inte förlåta mina föräldrar för att de pådyvlat mig sina neurotiska idéer. Det är deras fel att jag är rädd för livet. Nu när de är äldre har de börjat ty sig till mig och vill känna sig älskade. De kan inte förstå varför jag undviker dem. Nu är det deras tur att lida!"

"Efter skilsmässan gör min fru allt för att jag inte ska få träffa min son. Jag vet att jag har burit mig dumt åt. Jag vet att jag gjorde henne illa. Men hon har hämnats på ett fruktansvärt sätt. Jag har bett om förlåtelse och jag menar det verkligen. Vad mer kan jag göra? Jag kan inte utplåna det jag gjort. Jag är väl lika mycket människa nu som tidigare då hon älskade mig. Det är bara det att hon inte kan förlåta."

Ett av koncentrationslägrens offer hävdade att om han förlät sina plågoandar och sin familjs och sina vänners bödlar vore detta liktydigt med att acceptera deras brutalitet. "Så länge jag lever kommer jag att hata dem och be för att de ska gripas och få sitt rättmätiga straff, jag kräver rättvisa. Fängelse, inte ens deras död, kan gottgöra allt ont de gjort, men det visar åtminstone att det finns någon rättvisa kvar i världen."

Det rör sig i dessa fall om synnerligen svåra och smärtsamma situationer. Att förorättas, att bli utsatt för psykisk eller fysisk misshandel, lämnar djupa sår. Att i sådana fall kräva rättvisa och önska en "ljuv hämnd" uppfattas som något mycket mänskligt och helt naturligt. Att förlåta andra, vilket kan vara nog så svårt, är bara en sida av problemet. Ofta är det minst lika svårt att förlåta sig själv när man upptäcker att man felat. Ett gripande och omtalat exempel på detta finns i William Styrons utomordentliga roman Sophies val. Sophie, ett offer för nazisternas sadistiska vansinne, tvingas till ett val. Hon måste avgöra vilket av hennes barn som ska dö och vilket som ska få leva. Hon måste fatta sitt beslut omedelbart, i annat fall kommer båda barn att avrättas. Hon gör det fruktansvärda valet. Hon överlever själv, men förkrossad av skuldkänslor. Hon når försoning först sedan hon inlett ett självdestruktivt förhållande med en mentalt sjuk man som slutligen tar livet av henne och befriar henne.

En präst berättade för mig om en man som ringer honom så gott som varje vecka med fruktansvärda skuldkänslor. Han kan inte förlåta sig själv för att han aldrig gav sin hustru den resa till Honolulu som hon så länge hade drömt om, innan hon dog. Fortfarande efter flera år anklagade han sig själv för att ha gjort henne illa och hindrat henne från att uppleva den glädje som hon så väl förtjänat.

Å andra sidan, hörde jag nyligen om en kvinna i Florida som efter att ha utsatts för våldtäkt blev skjuten i huvudet, brutalt stympad och lämnad att dö. Otroligt nog överlevde hon detta helvete. Skallskadan gjorde henne blind för alltid. I en TV-intervju frågade programledaren henne om den bitterhet hon måste känna inför de outplånliga minnen som hon tvingas leva med under resten av sitt liv. Hennes förbluffande svar ljöd ungefär: "Inte alls! Den mannen tog en natt av mitt liv, jag vägrar att ge honom en enda sekund till!"

I New york Times stod att läsa en historia som blev mycket uppmärksammad. Den gällde ett gift par som besökt fängelset för att omfamna och förlåta den man som våldtagit och mördat deras dotter. Bob och Goldie Bristols berättelse finns känsligt och medkännande återgiven i en bok med titeln When it´s hard to forgive. I boken berättar de om den fasa och smärta de kände när de fick veta att deras dotter mördats och om sitt slutgiltiga beslut att låta vedergällningen bli himlens sak. Styrkta av en djup religiös övertygelse beslöt de att i kärlek omfamna sin fiende. Efter flera fruktlösa försök att komma i kontakt med Tom (det fingerade namn de gav dotterns mördare) gick han till sist med på att träffa dem. Moderns beskrivning av deras möte i fängelset är gripande i sin okonstlade av enkelhet:

Dörren öppnades; Tom kom in i rummet. Han var omkring en och åttio, med mörkbrunt hår och välbyggd, var prydligt klädd och nyrakad. . . En människa. Guds kärlek strömmade fram inom mig och svämmade över. Tom stannade, hans ögon fylldes av tårar. Min make och jag reste oss upp och omfamnade i tur och ordning Tom. Vi grät tillsammans.

Hon erkänner uppriktigt att de inte kunde fatta varför eller hur någon kunde begå en sådan brutal gärning. De brydde sig bara om att uppleva honom som en medmänniska, den sidan av Tom som de kunde identifiera sig med, förstå och acceptera.

Efter detta första möte kände de sig befriade, renade från vrede och förbittring. Till och med smärtan försvann. Tom upplevde situationen annorlunda och vägrade, utan att förklara varför, att träffa dem igen och ta emot deras förlåtelse. Han bröt all kontakt. Senare blev fru Bristol ofta inbjuden att tala vid olika sammankomster. Folk förbryllades och upprördes av hennes berättelse, och de kunde inte förstå hur det var möjligt att förlåta i ett fall som detta. Till sin förvåning märkte hon att många av åhörarna såg på henne med fientlighet och man anklagade henne för att svika dotterns minne. Hon uppfattades som kärlekslös och beskylldes för att ha en naiv och skadlig inställning till sociala missförhållanden. Det erkänns allmänt att det i alla religioner finns ett djupt ansvar för människors behov av medlidande och förlåtelse. Det är också uppenbart att även om det kanske är lätt för gudarna att förlåta är det svårt, mycket svårt, för oss människor.

Att be om förlåtelse och själv förlåta andra är en ytterst komplicerad process som tar vår djupaste medkänsla, medmänsklighet och förståelse i anspråk. Av erfarenhet, både egen och andras, har vi lärt oss att utan förlåtelse kan det inte finnas någon varaktig kärlek, ingen förändring, ingen utveckling, ingen verklig frihet. I boken Love is letting go of Fear konstaterar doktor Gerald Jampolsky:

Hat, bitterhet och hämndlystnad är självdestruktiva känslor som när de bemäktigar sig individen leder till såväl intellektuell som känslomässig utarmning.

Därför är det så viktigt att alla som är måna om varaktiga förhållanden skaffar sig en bättre förståelse av förlåtens dynamiska kraft. Om vi, som de bräckliga och sårbara varelser vi är, ska kunna leva tillsammans, är detta något vi verkligen behöver. Att förlåta är en viljehandling. Det är ett medvetet val. Vi väljer att förlåta eller att inte göra det. Men att förlåta och själv bli förlåten är bara två sidor av samma sak. Detta är något man inte får glömma. Om man ska kunna hoppas på att själv bli förlåten när man handlat orätt är det nödvändigt att själv kunna förlåta. Om vi inte kan förlåta andra kan vi inte heller fordra att andra ska förlåta oss.

När vi öppnar oss för kärleken blir vi som mest sårbara. Vi är aldrig säkra. Vi utsätter oss för risken av besvikelser och smärta. I ett förhållande förenas personer med olika bakgrund och erfarenheter. De gör det i hopp om att kunna skapa nya världar genom att tillsammans uttrycka och dela nya upplevelser. Men detta är inte lätt, eftersom våra handlingar utspelar sig i skuggan av gamla farhågor, förväntningar och vanor; eftersom vi alla är olika och har våra fel och brister är detta sällan möjligt utan hamna i konflikter.

När vi anser oss drabbade av en oförrätt ser vi oss genast om efter någon att lägga skulden på. Vi uppfattar oss själva som offer. Någon har gjort oss, "de oskyldiga", något. Vi äger därför vår fulla rätt att kräva rättvisa. Vi anser att rättvisa skipats först när vi kan göra dem illa som gjort oss illa, göra dem besvikna som fört oss bakom ljuset, åsamka dem smärta som sårat och plågat oss. De måste genast få känna på vår hämnd och helst fortsätta att drabbas av den i evighet. Vi är övertygade om att en oförrätt enbart kan rättas till på detta sätt. Först då kan skulden avskrivas och vår smärta försvinna. Det var ju ändå den andres fel försvarar vi oss med. (Hur säkra är vi inte alltid på att det var den andres fel!) Varför ska vi då behöva lida? Vi kräver hämnd därför att vi vet att den kommer att bli ljuv. Men blir den verkligen det? Hur många av oss har inte först efter stora ansträngningar lyckats få vår hämnd bara för att upptäcka att vi inte vunnit mycket mer än att stå där kärlekslösa och ensamma? Vad ligger det för tillfredsställelse i att åsamka någon annan lidande om vår egen smärta fortfarande finns kvar? Vad är meningen med att kräva öga för öga - när vi efter att ha slitit ut den andres öga ändå bara har ett öga?

När en människa vi älskar handlar orätt mot oss upplevs med ens år av gemenskap som värdelösa - en gemenskap som kan ha varit en stor glädjekälla och som vi lagt ner både intellektuell och känslomässig energi i för att den skulle bli varaktig. Ändå kan en enda hård kommentar, en tanklös handling eller okänslig anmärkning vara nog för att förstöra ett aldrig så intimt förhållande. Vi glömmer snabbt allt det som är bra och rättfärdigar vårt hat med mer eller mindre fantasifulla historier om lidna oförrätter. Vi gör detta hellre än att ta itu med en utmaning som ligger i att ärligt gå igenom det inträffade och försöka reda upp situationen. Vi blundar för att vi genom att förlåta och visa medlidande har möjlighet att upptäcka nya bottnar hos oss själva och därmed få ett bättre förhållande. Vi har vår stolthet. Hellre ägnar vi oss åt självdestruktiva beteenden som gör att vi slipper förlåta! Hit hör tron att vi kan såra den andre om vi drar oss undan och flyr från situationen och att avståndet kommer att läka våra egna sår; illusionen att något upphör bara för att man undviker det; den naiva förhoppningen att vi genom att såra, förnedra, beskylla och fördöma ska känna oss bättre till mods själva. Vi begriper inte att när vi vägrar att vara förlåtande tar vi på oss den meningslösa bördan av hat, smärta och hämndlystnad som aldrig tar slut och som istället för att läggas på missdådarens axlar tynger våra egna.

Att förlåta är naturligtvis ingen lätt uppgift. Det räcker inte med enbart förnuftet för att omedelbart kunna bryta oss igenom det komplicerade nätverk av känslor som snärjer oss när vi drabbas av en oförrätt. Det är lättare att leta efter sätt att undkomma smärtan på. Istället för att försöka ta itu med situationen far vi ut i beskyllningar, vi anklagar, dömer, utestänger och förbannar. Förlåtelse är en omöjlighet i en atmosfär av anklagelser, fördömanden, vrede och klander.

Vi kan börja förlåta först när vi kan se med samma ögon på den som handlat orätt som på oss själva, varken bättre eller sämre. Vi får inte glömma att vi lever tillsammans som dödliga varelser här i världen, både offer och skyldiga, och då ingen av oss är mer än människa kunde situationen lätt vara den omvända. Det är svårt att föreställa sig att man själv under andra förhållanden hade kunnat bli en fanatisk medlem av Hitlerjugend eller en socialt missanpassad individ som inte klarar samhällets krav. Ofta är det omöjligt för oss att acceptera det faktum att "jag kunde ha varit i ditt ställe". Ändå är det så. Vi delar in världen i gott och ont och ser oss själva som representanter för den goda sidan och tar avstånd från den andra. Ändå är det först genom att leva sig in i denna andra sida som en förståelse kan växa fram och först då kan förlåtelsen bli möjlig.

Folk blir ofta indignerade om man antyder att de själva under vissa omständigheter skulle kunna uppträda orättfärdigt mot sina medmänniskor. Ändå gör de detta helt tanklöst så gott som dagligen. De struntar i lagar mot giftutsläpp, de tar inte ansvar för förfallet i skolorna, för svälten i världen, för ensamma grannar eller barn och gamla som har det svårt. De är bara alltför benägna att fördöma politiker, aktivister, kommunister eller vem som helst hellre än att inse sin egen tanklöshet. De är alltför självupptagna för att objektivt kunna bedöma sina egna fördomsfulla, destruktiva och negativa attityder. Om vi noga ger akt på oss själva kommer vi att upptäcka att vi alla, medvetet eller omedvetet, så gott som dagligen handlar orätt på något sätt. Men detta innebär inte att vi är onda, att vi förlorar vårt människovärde. En isolerad handling är inte anledning nog att nedvärdera någon.

Det finns goda medborgare som ser sina egna politiska, sociala eller religiösa övertygelser som de enda rätta och som därför anser sig vara i sin fulla rätt att starta krig som drabbar tusentals oskyldiga. De rättfärdigar sitt handlande med att stämpla dem som fiender som utgör ett hot mot deras egen säkerhet och övertygelse. Massakern i Song My är ett exempel. Det är bara alltför enkelt att döma dem som deltog i denna skändliga handling som onda och utan människovärde. Det är betydligt svårare att försöka ta reda på orsakerna till att goda människor kan begå onda handlingar. Vi kan förstå och förlåta först när vi betraktar dessa individer med medlidande - som kännande och sårbara varelser liksom du och jag, som lätt faller offer för sin egen svaghet, fruktan, panik, feghet, bräcklighet och förvirrade idealism.

Medkänsla och förståelse, att helt och fullt leva sig in i andras situation är det nödvändiga första steget mot att bryta igenom denna kompakta muren av fördömanden.

Denna insikt kommer ständigt till uttryck i livskraftiga och kärleksfulla förhållanden. Föräldrar tvingas ofta överse med sina barns tanklöshet, barn får överse med föräldrarnas dominans. Älskande blundar för varandras fel och brister. Vi gör allt detta därför att vi älskar varandra och vet att vi inte är perfekta själva, och för att vi anser att våra varaktiga förhållanden är viktigare än det tillfälliga obehag som en enstaka orättvisa kan vålla oss. Vi upphör inte att älska dem som emellanåt sårar oss, därför att vi vet att att de är värda att älska, att de är människor som är kapabla till både ont och gott och med möjlighet att förändras. Att uppleva dem så innebär att vår kärlek blir till förståelse och kan bidra till utveckling.

Kärleken är grunden för all förlåtelse. Kärleken gör det möjligt för oss att betrakta den som handlat orätt som en medmänniska. Kärleken ger oss ett nytt perspektiv på den oförrätt vi fått utstå, och vi förmår tack vare den att skilja på person och handling. Vi går inte till överdrift. Vi strävar efter att genom medkänsla och inlevelse rasera barriären mellan den som felat och den som drabbats, även då vi inte kan förstå handlingen ifråga. Genom denna process blir det möjligt för oss att förenas igen, att få nytt förtroende för varandra, en djupare förståelse och förnyad styrka att med förtröstan blicka framåt. "Med hjälp av förlåtelsen", säger doktor Jampolsky, "kan vi rätta till våra felaktiga föreställningar; genom den blir det möjligt för oss att se kärleken och ingenting annat i andra och i oss själva. "Detta är nästa steg i riktning mot medlidande och förlåtelse.

Detta kan eventuellt låta lättare än vad det är. Men innan vi börjar kritisera denna process kan det vara en god idé att först betrakta alternativen. Varför, kan man fråga sig, väljer vi att klamra oss fast vid en ihålig hämnd som vi inte har någon glädje av utan som istället tär på våra krafter och stänger ute kärleken. Skadan är skedd. Den tillhör det förflutna och kan inte göras ogjord. Vi lever här och nu och måste blicka framåt för att kunna leva vidare.

En av mina elever, som grymt hade ratats av den hon älskade, sa klokt: "Det är ingen idé att försöka lura sig själv. Jag vet att jag fortfarande älskar honom, annars skulle jag inte bry mig om vad han gjorde. Och om jag älskar honom hur kommer det sig då att jag så intensivt vill göra honom illa, se honom lida. Jag är ett kaos av motstridiga och oresonliga känslor. Jag vet med hjärnan vad som är förnuftigt, men mitt hjärta bryr sig inte om det. Det gör så ont! Jag inser att jag måste förlåta, glömma och leva vidare. Han har lämnat mig och har det säkert toppen. Jag är den som lider och därför är det jag som måste göra något åt det!"

Hon erkände sin egen smärta. Hon insåg att hon trots allt måste ta sin framtid i sina egna händer. För att kunna gå vidare måste hon för sin egen skull förlåta den man hon älskade, trots att han gjort henne illa. Hon visste att hon inte ägde honom. Hon satte tillräckligt stort värde på sig själv för att inse att hon inte ville ha honom om han inte ville vara tillsammans med henne. Hon insåg också att om hon älskade honom borde hon vilja se honom lycklig. Om hans lycka innebar att han lämnade henne hade hon bara att acceptera detta. Det var inte liktydigt med att hon förnekade sin besvikelse, vrede, den plågsamma upplevelsen av att vara försmådd och övergiven. Hennes smärta var tvärtom så svår att det under många veckor var omöjligt för henne att koncentrera sig på sina studier. Hon övervägde till och med att hoppa av sin utbildning. Hon försökte bygga upp nya förhållanden men misslyckades. Till sist var det möjligt för henne att acceptera att om hon ville bli kvitt detta tillstånd av smärta och apati var det bara hon själv som kunde klara det.

Känslomässig och psykisk smärta är minst lika nedbrytande som fysisk smärta. Så gott som ingen undkommer sådan smärta. Den är något man inte kan undfly. Något man måste lära sig handskas med. Förlåtelse är ofta den enda utvägen. Som David Augsburger säger:

Förlåtelse är att låta det som skett vara, det som kommer att ske komma, det som händer nu hända.

Det är att befria sig själv från det förflutna och möta framtiden klokare, med förnyat hopp och tro. Förlåtelsen kallas ofta för en kärleksgåva utan villkor. Detta innebär inte att "jag förlåter dig om eller när" utan "jag förlåter dig därför att jag måste om jag ska kunna fortsätta leva ett fullvärdigt liv".

När min elev till sist fullständigt kunde befria sig från det som hänt visade det sig intressant nog att pojkvännen återvände, ångerfull och förkrossad. Hon kände inte längre någon vrede, bitterhet eller hat. Hon tog honom tillbaka, beredd att fortsätta förhållandet, nu på ett annat och känsligare plan och med större insikt. Hon kände att något hade gått förlorat men att det hon vunnit var av långt större värde. Hon upptäckte att det inte bara var hon som lidit utan att också han hade plågats. De var beredda att bygga vidare, inte på tidigare misstag utan på de möjligheter som framtiden erbjöd.

Förlåtelse sker inte alltid på detta kloka och förnuftiga sätt. Alltför ofta betraktas den som en gåva, med innebörden att givaren är den gode, ädle och storsinte. En sådan gåva är inte någon verklig förlåtelse utan en köpslagan som leder till förödmjukelse, mindervärdighet och ständiga skuldkänslor. Det är en form av känslomässig utpressning där den ena parten blir den generöse välgöraren gentemot den ovärdige syndaren. Denna skenbara förlåtelse har David Augsburger fint illustrerat. Han kallar den "översittarförlåtelse" och visar på den egentliga innebörden:

Jag har granskat, vägt och bedömt dig och dina handlingar och funnit dig i total avsaknad av just de egenskaper som jag sätter högst. Jag själv besitter alla dessa egenskaper, men det gör inte du. Med ödmjukhet inser jag min överlägsna moraliska styrka och din svaghet, mitt konsekventa och rättrådiga handlande och ditt vacklande omoraliska uppträdande. Jag förlåter dig dina överträdelser. Hädanefter kommer vårt förhållande att bygga på erkännandet av min godhet när du behövde hjälp, mitt generösa sinnelag inför din skuld. Jag väntar mig att du i framtiden kommer att visa mig hur tacksam du är.

Detta är inte förlåtelse! Detta är bara ett sätt att knäcka en annan människa. Sann förlåtelse förutsätter medkänsla och en förmåga att överse med andras fel och brister; när vi erkänner att inte heller vi själva är mer än människor och därför handlar orätt ibland; när vi tar hänsyn till omständigheter som vi kanske inte förstår; när vi tror på människans inneboende godhet, när vi är beredda att börja om på nytt, med medkänsla och utan agg. Det judiska ordet för medlidande kommer från rechem som betyder sköte. Innebörden är återfödelse, en ny början. En ny början som för med sig en fördjupad insikt om det meningslösa i beskyllningar och krav, i vrede och oförsonligt hat, en ny början som istället skänker oss en förnyad tro på kärlekens kraft.

Det finns en än mer krävande sida i förlåtelsen. Det är något som går utöver förmågan att förlåta - att glömma. Så länge som vi trots att vi förlåtit bevarar minnet av oförrätten, förbittringen, de sårade känslorna, så länge vi lever i kränkningens skugga har ingen sann förlåtelse ägt rum. Något har sagt att förlåtelse utan att glömma är som att "gräva ner stridsyxan men låta skaftet sticka upp". Vi har inte släppt greppet, vi väntar bara, redo för nästa strid.

Vi är rädda för att glömma för vi tror att detta är liktydigt med att dra ett streck över oförrätten, att orättfärdigheten godtas och att vi tar på oss ansvaret för den andres onda handlingar. Vi vill inte gärna förlåta utan att den som handlat orätt först på något sätt straffats eller gjort bot för sina synder. Men att glömma innebär inte att vi godtar orättfärdigt handlande, utan att vi inser att det som skett har skett och för framtidens skull måste vi lämna det så att vi kan leva vidare.

Att återuppleva det förflutna för att bättre kunna handskas med nuet och framtiden innebär bara alltför ofta slöseri med tid som inte leder någon vart, ett ältande av gamla oförrätter. Detta bara förvärrar situationen ytterligare, håller vår vrede och förbittring vid liv, underblåser vår misstänksamhet och får oss att vara på vår vakt. Om vi inte är i stånd att glömma det förflutna kan vi aldrig frigöra oss från dess makt att återuppväcka hat och smärta. Vi blir för evigt fångna i en kamp utan mål och mening. Sann kärlek för inte bok över gångna oförrätter. Det är viktigt att vi tar lärdom av det onda som skett och att vi sedan, med denna kunskap, kan frigöra oss från det förflutna och gå vidare.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är något fel på oss bara för att vi har svårt att förlåta. Vi är inte mer än människor, sårbara och långtifrån perfekta. Det är svårt att handskas med det onda som andra människor gör oss, i synnerhet om vi är oskyldiga och inte kan förstå deras handlingssätt. Varför skulle vi förlåta och glömma? Vi förlåter därför att priset för att inte kunna förlåta är för högt. Att hysa agg, att nära hat, att utkräva hämnd är självdestruktiva handlingar som inte leder någon vart. De varken tillfredsställer eller botar. De hindrar oss från att gå vidare, att börja om på nytt. Positiva krafter förbrukar på negativa känslor som lämnar oss kraftlösa och tomma. De håller misstänksamheten vid liv och vi aktar oss för att i första taget lita på någon igen. De förstör de skapande krafterna och hämmar tillväxt och mognad.

Inget har en så positiv inverkan på den egna personligheten som att med uppriktigt hjärta förlåta och själv bli förlåten. I den stunden blir vi verkligen fria, fria att gå vidare och fullt ut förverkliga våra inneboende möjligheter. Föreställningen om att alla, såväl vi själva som andra, måste vara perfekta slås i spillror och vi kan acceptera varandra som de sårbara, felande människor vi är.

Våra främsta filosofer och religiösa ledare har alla satt förmågan att förlåta i centrum. Genom Buddhas förlåtelse och medlidande har miljoner nått fram till insikt och till ett accepterande av tillvarons villkor. Jesus från Nasaret är en förebild när det gäller att förlåta. Han förlät skökor, ogärningsmän, sina lärjungars svek och slutligen även de som sände honom i döden. De förlåt också när det verkade strida mot allt förnuft, mot starka och synnerligen påtagliga krafter inom oss, mot det som ofta kallas "människans natur". Sann förlåtelse är ett uttryck för det högsta inom oss. Som en buddistlärare en gång sa till mig "Släpp taget. Varför klamrar du dig fast vid smärtan? Det finns inget du kan göra åt gårdagens oförrätter. Det är inte din sak att döma. Varför håller du fast vid just det som hindrar dig från att känna hopp och kärlek."

Samma tankegång återfinns i nästan alla heliga skrifter - Döm inte. Försök att förstå och att leva dig in i den andres situation med verklig medkänsla. Sedan är det lätt att förlåta. Det är den som förlåter som befrias i förlåtelsen. Låt domen och hämnden bli himlens sak.

"Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss."

~ Leo Buscaglia