Jämförelsetävlingen

det finns en mycket stupid och onödig företeelse som jag stundom ägnar mig åt. Turligt nog har jag börjat att uppmärksamma mig själv på den och kan således stanna upp, hejda mig själv och föra tankarna i en annan bättre riktning när jag drar igång den.

Jämförelsetävlingen.

Det är när man börjar att jämföra sig med allt och alla omkring sig och den lilla tävlingen mina vänner slutar alltid med att man förlorar. För man är inte någon annan. Man är sig själv. Å att hålla på att höja upp andra och racka ner på sig själv det gör ju inte någon något gott!

Man kan inspireras av andra människor, det är en helt annan sak! Men när man hamnar i det här dumma tänket så får man ge sig själv en knäpp på näsan så att man vaknar upp!

Imorse kom jag på mig själv mitt i den där idiotin. Drog till gymmet i arla morgonstund pigg och nöjd med mig själv! Körde igång på löpbandet, värmde upp och växlade sedan mellan att gå och jogga. Att springa med five fingers är för mig lite som att börja om från början. Jag har inte samma ork som när jag springer i vanliga skor. Jag får ett mycket kortare löpsteg och jag får använda bålstabiliteten på ett helt annat sätt. Det går liksom inte att rasa ihop när man blir trött och fuska, då fallerar hela grejen. Så det är bara att hålla kroppen uppe och ta det lite lugnare när man blir trött istället. För mig funkar det bäst i alla fall. Å jag kommer att ge omställningen den tid den behöver! Faktum är att jag vill aldrig någonsin sätta mina fötter i ett par "vanliga" löparskor igen, så jag tar det hellre pö om pö och håller mig till att gå mestadels tills min kropp är inkörd.

Tillbaka till huvudämnet. Kör på där på mitt löpband och så kommer en tjej in i gymmet och börjar köra på en av konditionsmaskinerna i raden framför. Ni vet en sån där vältränad snygg bredaxlad och smårumpad varelse. Plötsligt kände jag mig inte alls så bra för "sådär vältränad och smal är ju inte jag". Men vad är vältränat? Vad är vackert? Vad är bra och vad är dåligt? Samhället manar inte alltid till mångfald å vill gärna bestämma åt oss vad som är bra och dåligt, vackert eller fult. Hur ska vi någonsin kunna ändra på detta om vi snällt lallar med i "det-som-ska-vara-på-det-här-och-det-här-sättet"?

Jag kom på mig själv och jag återtog kraften över mina tankar. Tog bort de där dumma tankarna och ersatte dem med fina bra tankar. Victory!!! Känner alltid en sådan segerkänsla när jag kommer på och kommer tillrätta med sånt här!

Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar och vi ser ut på olika sätt! Visst kan jag bli en mycket smalare människa om jag vill. Jag vet precis hur man gör. (Been there - done that). Men min kropp vill inte vara så! Den vill vara såhär kurvig och fin som den är nu! Den vill trivas och må gott, vara fylld av kraft och redo för nya prestationer och utmaningar!

Det fanns en tid i mitt liv när jag ständigt kämpade. Förde en kamp mot mig själv. Kämpade för att nå de där idealen som vi matas med dagligen och stundligen. Men till vilket pris? Alltid hängig och trött, mer sjuk än frisk, ständiga förkylningar och ingen livsglädje i ögonen.

Om leendet - som är den vackraste accessoar en människa kan ha - försvinner, så finns inget vackert eller lustfyllt kvar!

Nu har jag en sådan enorm aptit på livet! Jag vill verkligen inte försaka något! Jag älskar att njuta av livet och alla härliga saker det bär med sig och innefattar! Jag vägrar att sätta livet "on hold". Jag vill leva det fullt ut!

Å dessutom eftersom vi lätt höjer andra och sänker oss själva, så kan lika gärna den där tjejen framför mig ha tänkt samma tanke om mig! Det är inte alls omöjligt! Å lycka i livet hänger på allt annat än utsidan. Faktiskt. Därmed inte sagt att man inte kan må bättre av att börja ta hand om sig själv och sin hälsa! MEN att tro att detta är någon av de viktigaste faktorerna är fel! Å man skall aldrig missunna en annan människa hennes lycka - ty man känner inte hennes hemliga sorger.

Dessutom fick jag ännu en reminder där på löpbandet. Hade den lilla TV-skärmen igång, gillar att kika på den när jag kör eftersom löpband annars är lite smått tråkigt - man tar sig ju ingenstans! Där dök ett program upp där en kvinna medverkade, en kvinna som blivit skjuten och överlevt - men hon förlorade sitt ansikte. Ett hål i ansiktet bokstavligt talat. Otaliga operationer har gjort att hon kan fungera och leva normalt. Hon kan inte se såklart eftersom hon inga ögon har kvar. Munnen har hon, så hon kan tala, skratta och le. Och hon fann livsglädjen igen! Hennes övre del av ansiktet har hon fått en slags mask med ögon, som hon sätter dit så hon ser "normal" ut (ja jag vet det där normalt, alltid lika skumt ord).

Hon har mött en man och de har ett litet barn tillsammans. Hon lärde sig att leva igen, att älska livet. På ett lite annat sätt bara!

Åh så oerhört tacksam jag är! Över att min kropp fungerar som den ska och är frisk! Över att det är rätt lugnt och stilla i mitt liv nu! Över att jag faktiskt funnit den bästa kärleken av dem alla - den till mig själv! Å som i alla andra relationer och förhållanden så gäller det ju att jobba på den! Det gör sig inte av sig självt!

Lev ditt liv efter hur DU vill leva det. Lev ditt liv efter DIN ork och förmåga. Gör det som DU tycker är roligt och mår bra av! Finn DIN balans!

Nu mår jag gott i sinne kropp och själ och är redo för fortsättningen på denna dag i livet! :-)

Öser skopor med kärlek och ljus över er alla! Må ni stråla skina gnistra! :D