Längtan

Nu ska jag vara sådär öppenhjärtig. Det känns lite tabu nästan. Får man uttrycka sin längtan på det här sättet? Vara så öppen om det? Borde man minsann inte vara nöjd och glad som man har det?

Faktum är - jag mår gott och trivs i mitt lilla liv! Det gör jag! Jag är en av de där människorna som kan vakna upp och känna sann lycka över att jag lever, andas, finns!

Det krävs inte så mycket för att glädja mig och jag är en person som är positiv till min läggning!

Ändå så golvas jag av mina känslor i vissa stunder.

Såg nyss på facebook att en vän från min barndom väntar smått. Missförstå mig rätt - jag missunnar verkligen inte någon detta! Vilken lycka!

Men för varje gång det händer blir jag smärtsamt påmind. Tanken dyker upp i mitt huvud - kommer det någonsin att hända mig?

Jag önskar så hett att jag kommer få bli mamma en vacker dag. Bära ett litet barn inom mig, föda fram det och se det växa upp till en underbar ny fin människa!

Jag är trots allt 32 år och inne på mitt 33e. Jag lever själv och har följaktligen ingen far till ett eventuellt barn.

Jag önskar, tror och hoppas att det kommer att ske! Å jag är för det mesta väldigt hoppfull och passar på att njuta av min livssituation som den är nu med total frihet - fri att göra precis som jag vill i varje ledig stund. Med vilja och kraft att göra precis vad jag vill utan att kompromissa för någon annans vilja eller behov. Jag påminner mig ofta om den saken för det kan komma en tid i livet då det inte längre är så! Å den tiden kommer att ge mig annat istället!

Men jag kan känna mig verkligt liten i stunder som denna. Känna en våg av sorg som sköljer över mig och jag kan tappa hoppet för en liten stund. Drabbas av en sådan innerlig och stor längtan.

Allt jag kan göra är att vara här och nu. Försöka i alla fall. Vara mig själv. Och plötsligt en dag när jag minst anar det så händer det!

Jag vet att livet knappast blir perfekt för att man möter en livskamrat eller för att man får barn. Jag vet det. Jag vet att livet har sina små bekymmer och att glädje och sorg är delar av det oavsett vilken situation och tid i livet man befinner sig i!

Man jag längtar. Och jag tror det är rätt mänskligt. Vi är trots allt skapta för det. Att leva tillsammans och att bilda nya familjer! Det är trots allt det som är meningen på nåt sätt!