Länge leve knasigheten!

Knallade nyss ner på stan en vända för att prova five fingers på Gå och Löpkliniken. Eld och lågor var jag förstås, men det fanns inga hemma i min storlek. Han ringde dock och beställde på en gång och kanske skulle de hinna komma redan imorgon! :D Pratade lite barfotalöpning och han sa att det behöver inte alls ta lång tid för kroppen att ställa om sig! Så länge man tänker på hållningen, höftens position och är noga med det! Den är jag ju redan nu noga med när jag springer, så det där ska nog gå bra! :-)

I vilket fall. På min väg genom stan lyssnade jag på musik och kände mig alldeles sprallig och glad i hela kroppen! Mötte två små tjejer som skuttade fram med hoppsasteg gågatan fram! :D Fick värsta lusten att börja skutta omkring jag med! Jag brukar ju faktiskt springa-hoppa-studsa mig fram på mina promenader och löprundor ibland! Men nu kände jag den där herregud-du-är-trettitvå-år-då-är-det-inte-okej-att-hoppsastega-sig-fram-känslan.

Men det där livliga busfröt inuti en, det dör ju aldrig bort! Det lever allt det bara kan! Å stackars lilla busfrö så ofta det stängs inne pga att SÅDÄR-KAN-MAN-JU-INTE-GÖRA-NÄR-MAN-ÄR-VUXEN!

S U C K .

Jag borde verkligen inte bry mig om det där! Jag fullkomligt älskar att skutta omkring! Tjoa, dansa, knasa mig! Så jag känner att jag riktigt lever! För mig är det sådan GLÄDJE att få knasa loss!

Leo Buscaglia beskriver det så underbart i sin fantastiska bok "Leva Älska Lära". Att ha knasade loss allt han bara kunde! Folk tyckte verkligen att han var skvatt galen, många av dem i alla fall. Men det var ju hur bra som helst menade han på! Han kunde knasa loss som han ville. Folk skakade bara på huvet: Det är den där knäppskallen Buscaglia nu igen. han är ju skvatt galen. "Tyck vad ni vill - så har jag roligt under tiden" menade han! Å herregud så rätt han har! :D

Om man börjar ge efter allt mer för den där lusten att knasa sig - så kommer ju folk att vänja sig vid det! Å om de tycker att jag är en knasboll så får det ju stå för dem - så kan jag ha roligt under tiden! ;-)

Rädslor är verkligen en sån himla fånig grej! Visst behöver vi ett visst mått av rädsla, men vi är rädda för så mycket saker som vi inte alls behöver vara rädda för! Eller rättare sagt så gäller det att möta sina rädslor! Vare sig det gäller att få spralla loss, våga visa sina känslor, söka det där jobbet eller den där utbildningen man vill gå eller vad det nu kan vara!

Om vi aldrig kliver utanför vår lilla trygghetszon så är det lätt att bli fast där i sin lilla ruta. Å det mina vänner blir både hämmande och tråkigt!

När du kommit så långt som du förmår och står vid avgrunden till det okända - håll fast vid tron att en av två saker kommer att hända: Antingen kommer du att finna en stadig grund att stå på eller så kommer du lära dig att flyga!

Länge leve knasigheten! Å livet självt! :D :D :D