Magiskt!

Jag var på föreläsning med underbara Kay Pollak när han var här i Östersund för några veckor sedan.

Innan föreläsningen riktigt drog igång småpratade han lite och presenterade sig själv. Sen sa han att han skulle förbereda lite grejor och sa att under tiden han gjorde det, kunde vi väl alla vända oss lite till höger och vänster och säga hej till våra grannar, berätta lite om oss själva och lyssna på vad de berättade om sig själva under någon minut.

När 5 minuter gått bröt han för att fortsätta föreläsningen. Han sa: "Ja, detta var hela kursen, nu kan vi alla gå hem!" Följt av ett skratt, för han fortsatte ju såklart.

MEN han hade verkligen en poäng med det han sade!

Det som skedde under dessa minuter var MAGISKT och STORT att uppleva, en otroligt häftig känsla!

Innan föreläsningen började och folk skulle gå och sätta sig på sina platser, satte sig alla med den eller de som de kommit med. Tjejen på Wimab (som arrangerade föreläsningen) fick gå runt och be folk att maka ihop sig för att alla skulle få plats, då många (ja även vi) satt sig med en stol som mellanrum till den människa man nu inte kommit med och inte råkade känna. För herregud tänk att sätta sig bredvid en människa MAN INTE KÄNNER! :o

Det fantastiska underbara som hände när alla vände sig om och började småprata med människorna intill, var att energierna i salen förändrades dramatiskt! Från att alla suttit inkapslade i sina egna små "glaskupor", öppnades hela rummet upp och blev till ett! Det var en magisk känsla med alla dessa hundratals människor! Hela salen fylldes av värme, glädje och kärlek. Ansiktsuttrycken hos alla förändrades och blev leende, varma, öppna, glada! Helt plötsligt kändes det som att jag var vän med alla i hela salen!

Detta pga denna enkla lilla grej!

Varför har vi så svårt för detta? Att släppa in nya människor i många olika sammanhang? Jag tänker ofta på det där, att det är sådär det är, sådär vi gör! Om man åker buss t ex, ska man helst kliva in i bussen med ett tunnelseende, inte titta på sina medmänniskor utan skynda sig att hitta en plats och sätta sig där, helst en ensam plats såklart. Enda gången vi sätter oss bredvid någon är när bussen är så full att vi måste det. Och - gud förbjude - om vi sätter oss bredvid någon vi inte känner när det finns lediga platser! Då undrar väl människan man sätter sig bredvid vad det är för fel på en?!

Tänk om vi skulle göra en ny fantastisk bekantskap denna dag, bara för att vi satte oss bredvid någon på bussen?

Jag tänkte också på detta fenomen när jag var på terrassen på Marité för nåt par veckor sen. Hur alla sitter i sina små grupper och vägrar släppa in någon ny. Ingen försöker heller. Alla sitter i sina små glaskupor i sin egna lilla grupp. Jag kände det så himla tydligt!

Det är lite tråkigt att det är sådär! Ibland får jag lust att bryta mönstret, men gör det inte. Herregud vad skulle folk tycka då liksom? Å varför bryr jag mig i det? Är det något som är lite typiskt svenskt detta beteende? 

Hur fungerar ni? :)