Varför kommer alltid inspirationen att blogga just när det kanske inte passar så bra, som nu när jag borde lägga mig och sova? Råkade alla dessa tankar bara ploppa upp just nu? Är det för att jag gjort min sista natt och känner värsta sprudlet i kroppen nu för att jag ska få va ledig några dar? Är det för att jag är helpepp för något roligt jag ska göra om mindre än 3 veckor bort?
Jag vet inte! Vet inte heller om jag skall skriva separata inlägg eller om jag ska dela upp dem, men jag kanske bluddrar på om allt i ett och samma! Brukar ju ändå bli en salig röra när jag ska skriva nåt, det liksom bara blir så! ;)
Jag funderar så mycket när jag pysslar på jobbet om nätterna, på allt mellan himmel och jord, allt möjligt som ploppar upp!
I början av natten, med gårdagens ner-tur pga alla dessa olyckliga känslor gällande kärleken, tänkte jag mest på det. Kärlek alltså. Oftast är jag så himla glad och positiv, men har jag någon som liksom nästlat sig in i mitt huvud och känslorna finns där, så kan det lätt ta upp mig och bli till hela min värld i vissa stunder. Då känner jag mig lite sådär olycklig, då det i detta fallet inte är värst besvarat.
Tänker att herregud, finns det nån för mig? Kommer det nånsin att dyka upp någon för mig? Men jag är tacksam över att jag har det bra som jag har det! Att jag trivs bra i mitt eget sällskap! Att jag inte nöjer mig, utan hellre väntar tills den stora kärleken dyker upp. För jo, det är klart att den finns!
Imorse hade tankarna vänt och jag kände mig sådär genuint glad och lycklig! Jag tycker verkligen om mig själv! Jag är en glad, strålande fin och klok människa med en massa underbara sidor och jag har så mycket att ge! Jag vet att det kommer att finnas någon som verkligen SER allt detta fina! Som står stark, stolt och trygg vid min sida! Som tänker: WOW så fantastiskt, att jag får vara med henne - den här underbara fina kvinnan, människan, själen!
Sen fattar väl jag också att livet går upp och ner, hur det än är, men den där grunden, som jag skrev om nyss, den SKA finnas där. Inget mindre än så, så är det bara! :) Jag är övertygad om att min tid kommer att komma!
Å när jag är inne på kärlek så kan jag glida in på ämnet människor! Åh vad många underbara människor som kommit in på jobbet inatt! De gör mig alla så glada och jag tycker så mycket om dem! Den dagen jag slutar på Statoil kommer jag för alltid att sakna dem och allt det där! Så är det bara! Inatt var det in några ambulanssjukvårdare och en av dem sa att hon är så imponerad över att jag alltid är så glad! Å det värmde så gott i hjärtat! Ibland är jag så trött på nätterna att jag inte orkar ge så mycket av mig själv som jag skulle vilja, å då tänker jag ofta sen att fy vad jag ska upplevas som en trött trist hemsk människa!
Men det kanske inte är så illa som jag tror då! Å på morgonen kom S in å kallade mig för statoils egen solstråle, det gjorde mig också glad!
Det värker i hjärtat på mig över ungdomarna som hänger där ibland. Med alkohol och droger fulla kroppen, tomma i blicken. Tänk så mycket fint de skulle kunna göra med sina liv, istället för att kasta bort dem på sånt där skräp.. Det skär i mig! Ibland önskar jag att jag kunde rädda hela världen.. Men det funkar inte riktigt så.. Jag kan ge dem ett leende och ett vänligt bemötande i alla fall.
Något annat som snurrat i mina tankar på sistone, är att åh vad jag gillar när det är avskalat!!! Å vad menar jag med det då tro? Jo, jag tänker på det när jag är på gymmet bland annat. Människor är där för att träna, de kliver oftast ur sina vanliga roller, alla är liksom där på samma villkor. Eller ja, för det mesta iaf!
Tänkte på det när jag och mamma var till turkiet också och man pratade med olika människor där på stranden. Man hade ingen aning om det var en läkare man pratade med, en städerska eller kanske nån som jobbar på bank?
Jag älskar när det är så! När människor möts utan att befinna sig i olika roller/fack. Det känns så befriat och äkta då!
Å avskalat, det gillar jag överhuvudtaget när det gäller människor! Jag känner det ofta när det gäller vissa människor, att de är så instängda bakom sina fasader, så fast i de roller/ den teater de spelar, att man inte ser eller känner dem alls! Andra gömmer sig bakom mängder av prylar eller annat. Det blir för kompakt för mig, jag hittar inte igen personen där bakom ibland, vem är den? Ibland undrar jag om de själva vet? Eller om de tappat bort sig i det där?
Av någon outgrundlig anledning kom jag även att tänka på en sak som jag sa till min mamma när jag var en mycket liten Susanne. "Ingen får ta min lycka mamma"! Och det hade jag ju helt rätt i redan då! Min lycka - den kan ingen ta ifrån mig! =) På samma sätt som att ingen kan såra mig - om jag inte själv tillåter det!
Med detta inte sagt att man inte skall tillåta sig att känna sig ledsen eller nere ibland. Det är en naturlig del av livet. Det man kan känna - kan man även läka! En människa i balans är stark ibland och sårbar ibland! Det är det som gör en HEL! :-)
Undrar i mitt stilla sinne hur lång denna novell blev? Nu tog det tvärstopp i alla fall! =) Ha en fin dag alla sköningar! Själv ska jag prova att sova lite nu! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar