Jag minsann!

Det är fint när vi människor kommer till insikter om oss själva, våra liv, hur vi vill leva det, skapa det osv.

Men så länge det finns något slags behov av att hävda sig, försöka banka in sina åsikter, tycke, smak i huvudet på andra, kan jag känna att vi inte har kommit värst långt med oss själva?

Det är en sak att inspirera, motivera, så frön hos varandra. Det är upp till var och en vad vi vill ta till oss, leva, vara, göra.

Men när det är: JAG minsann gör såhär, är såhär - och DU är DÅLIG för att inte du gör/tycker/känner som jag!

Då ger det inga vidare goda vibbar för någon.

Alla har vi vår egen väg att vandra. Ingen annan kan gå den åt oss eller veta hur den ser ut eller hur den skall trampas.

Jag vill tro att den som känner kärlek och tillit till sig själv, är ödmjuk och känner trygghet - inte har något behov av att se ner på/trampa på/ förminska andra.

Vi kan aldrig och ska aldrig förändra en annan människa.

Vi kan bara förändra oss själva och vårt synsätt på världen!

Stör du dig på dig själv - är det lätt att störa sig på världen omkring dig.

Accepterar du dig själv - är det enkelt att acceptera din omvärld.

Älskar du dig själv - är det enkelt att älska andra.