Helt galet! (om stress)

Hur vi människor lever idag är många gånger helt galet! Jag har tänkt mycket på ensamhet, långsamhet, stillhet och ro på slutet!

Jag vill sjunga långsamhetens lov för den har sannerligen hamnat i skymundan i ett samhälle där det stressas, jagas på, konkurreras, presteras! Vi lägger vår lilla snara om halsen som vi är duktiga på att dra åt allt mer tills vi knappt får luft och så förstår vi inte varför det är så svårt att andas?

Jag tror att alltfler börjar få nog! Vi saknar det där som finns där långt inuti oss själva. Det som är vi. Stress gör människor konstiga och galna. Jag vet det för jag är där själv i hamsterhjulet och springer som en vettvilling ibland utan att komma någonstans!

Igår läste jag i en bok av Patricia Tudor Sandahl - Tid att vara ensam. Jag kan varmt rekommendera den. Den sätter ord på många av de tankar som snurrar i mitt huvud nu. I ett kapitel av boken står det just om all denna stress. Jag delar lite av texten för den ger en verkligen en tankeställare:

"Det finns iögonfallande likheter i stresshalten hos Sarajevobor och svenskar trots att vi lever i väsensskilda liv. Bara i EU-länderna beräknas kostnaderna för arbetsrelaterade stressjukdomar till omkring 170 miljarder kronor per år, och denna kalkyl är försiktig. Bilden ser ungefär likadan ut i samtliga industriländer. Det sociala livet krymper i allt snabbare takt. Människor idag har mindre tid tillsammans med familjen, och det aktiva deltagandet i föreningsverksamhet minskar. Stress i jobbet är vardagsmat för de flesta. Aldrig förr har antalet långtidssjukskrivningar varit större än nu. 1998 kostade det den svenska staten 18 miljarder kronor. År 2000 var siffran 38 miljarder, en fördubbling på två år. Det berättade läkaren Åke Nygren vid läkarstämman hösten 2000. Ökningen är störst bland tjänstemännen. Vi pressas som citroner, springer hit och dit, fixar och donar, oroar oss för allt under solen. Resultatet är en stressnivå som tål att jämföras med en hos människor som lever i krigstillstånd. >>Civilisationsstress<< kallar Christina Doctare (läkare) det permanenta spänningstillstånd som vi i västvärlden har börjat betrakta som normalt.

Vi matas med information och intryck, och detta i en allt lägre ålder. I en intervjuundersökning bland 1300 ungdomar i Sverige i åldern 11-18 år, som presenterades hösten 2001, visade det sig att de flesta hade egna datorer och egna TV-apparater. En tredjedel hade även ont i magen minst en gång i veckan och visade tecken på andra stressrelaterade symtom. Att inte kunna förutse vad som ska hända är en stor källa till stress - och omvänt: när vi är stressade börjar vi just förlora förmågan att förutse vad som ska hända. En omorganisation på en arbetsplats kan till exempel orsaka drastiska förändringar i en medarbetares liv. När invanda mönster bryts hamnar vi lätt ur gängorna. Hos personer som under en längre tid upplevt stress kan delar av hjärnan krympa. Hippocampus, som styr delar av minnesfunktionen, och de två pannloberna, som styr vår personlighet, blir mindre. Hjärnceller försvinner och dör och de som är kvar fungerar annorlunda än förut med påföljden att minnet kan försämras, empatiförmågan sjunka och humöret förändras.

Listan på den långvariga stressens negativa effekter kan göras lång. Kroppens delikata balanssystem förvirras och sätts ur spel. Hjärnan kan svårligen skilja mellan det som är ett verkligt hot och alla de otaliga stressmoment som blivit en del av mångas vardag. Då det mesta av energin går åt till att överleva, är det inte att undra på att många människor känner att deras liv saknar mål och mening. Om man adderar alla de krav och förväntningar som riktas mot oss till den ström av information som ideligen flödar in i hjärnan, får man en känsla av att många befinner sig på gränsen till sammanbrott. Så är det faktiskt, om man ska tro på alla rapporter och artiklar som skrivs om den sönderstressade nutidsmänniskan. Stress har konsekvenser på flera plan. Sjukdomar får fäste, långtidssjukskrivningar ökar, produktionen minskas, beslut fattas på bräckliga grunder, relationer försvagas, lusten tryter och vår förmåga att uppfatta och tillgodogöra oss den andliga dimensionen trubbas av.

I Sverige har den allmänna medvetenheten om stressens pris ökat under senare år och bilden har möjligen börjat ljusna. Å andra sidan informerar ett pressmeddelande från försäkringsbolaget SPP hösten 2000 att sjukskrivna svenskar med diagnosen stress, depression och utbrändhet har ökat markant under senare tid. En femtedel av alla långtidssjukskrivna lider av stress eller psykiska besvär."

Ett annat utdrag ur boken lyder:

"Nya undersökningar spår att den vanligaste dödsorsaken bland 20-24-åringar inom en snar framtid kommer att vara hjärt- och kärlsjukdomar och depression med självmord som följd. Fertiliteten sjunker i hela västvärlden och kvinnor får allt svårare att bli gravida. Männens spermieproduktion har halverats och kvaliteten har blivit sämre. Barn och ungdomar lider av svåra stressjukdomar och under tiden ökar våldet i samhället, numera även våld bland barn.

Allt fler svenskar söker hjälp på grund av tinnitus, öronsusning. Remisserna till öronklinikerna har fördubblats på ett år. Sus och ljud i öronen är på väg att bli ett nytt stressymtom. Vestibulit, kroniska smärtor vid samlag, är en diagnos som ett ökande antal unga kvinnor får. Ur läkarens synvinkel lär vi gå mot kulturens sönderfall. I den nyssnämnda artikeln (Artikelserie om stress i Svenska Dagbladet hösten 2000) målas det upp ett dystert scenario fyllt av farbror Joakim-figurer som skaffar sig mängder av ägodelar, men som varken har tid eller förmåga att njuta av dem."

Jag menar inte att måla upp detta som något slags domedagsprofetia. Men det är en rejäl tankeställare. En väckarklocka.

Vi kan inte hålla på såhär så mycket längre. Det är inte såhär livet skall levas.

Det har blivit nog av stress för längesedan. Det är dags för mer stillsamhet i livet. Tid för eftertanke och uppvaknande. Stress skär av oss från oss själva. Det är svårt att känna äkta kärlek, lugn och lycka under några längre stunder då...

Ställ dig ibland frågorna: Vill jag det här? Måste jag det här? Behöver jag det här? Lär dig skilja på behov och begär och smaka försiktigt på tanken: Kan jag må bra av att rensa ut i livet ibland? Förenkla? Skala av lite? Istället för att hela tiden bara fylla på och lägga till..?