Vi vaknar upp, vi kommer samman

När olyckor, katastrofer händer i världen, då vaknar vi upp.

Ondska och hat skär som knivar i hjärtat på mig och alla dessa fina människor som berövats livet här på jorden i de tragiska händelserna i Norge...

Alla drabbas vi. Vi är alla ett. När ska vi förstå det?

Nu är det många som har en tung tid i livet att ta sig igenom. Sorgen som skär sönder när vi mister älskade människor från jordelivet.

Vi är eniga såna här gånger, att det är otäckt och sjukt, att människan kan bli så uppfylld av rädsla/ondska/hat att såna här sjuka otäcka handlingar begås... Vi ser det, uppfylls av oerhörd rädsla, kanske ondska och hat.

Såna här gånger är det så tydligt. Gränsen blir så tydlig.

Men många går vi och bär på rädslor/hat/oförståelse om vi tänker efter en smula. Det kan vara rasism, mobbing. Vi kanske talar illa om andra människor, om deras leverne, klädstil, rackar ner på någon i vår omgivning, en kollega, någon vi "inte förstår oss på", någon vi tycker har fel eller är fel bara för att den människan inte råkar vara som oss själva.

Handen på hjärtat, nog har vi alla någon gång gjort andra illa på olika sätt. Samtidigt skadar vi oss själva.

Vari börjar allt?

Något som kanske verkar väldigt oskyldigt kan skapa sår i en människa som kanske aldrig läker riktigt, som föder ännu större rädsla, ondska och hämnd.

Mitt i all sorg, mitt i allt hemskt som händer oss, som händer i världen - möts vi. Kommer vi till insikt, inser vi något väldigt viktigt.

Vi glömmer för en stund all ytlighet, alla dessa I-landsproblem. Vi tar varandras händer, kramar varann lite extra, gråter tillsammans och möts i smärtan.

Jag menar inte att det inte är fruktansvärt när sånt här händer. Nej. Men något föds ändå ur det.

De gånger jag har fått möta sorgen i detta liv, då har jag vaknat upp en smula. Insett att jag har mitt jordeliv kvar. Jag har kraften att skapa precis vad jag vill av mitt liv. Jag har känt en oerhörd tacksamhet över att jag lever, finns och andas. Jag har till slut känt tacksamhet över att jag fått förmånen att ha haft dessa älskade människor i mitt liv och den tacksamheten är större än den hjärtskärande smärtan som förlusten innebär. Trots allt, är vi människor så finurligt funtade att vi alla klarar av mer än vad vi tror.

Sorg och förlust är en del av livet. Vi möter den alla någon gång. Vi känner stor orättvisa när den drabbar oss, vrålar, skriker, tappar tron, Varför skulle detta hända just mig? Den drabbar oss alla... Vi kommer samman...

Den föder medkänsla. Medkänsla är livets sanna essens...

Kärlek och ljus.