Om vi stänger av

Om vi stänger av oss själva för att skydda oss mot sorgen - stänger vi även ute glädjen!

Jag tänkte på det igår när jag hade en sån där liten ledsen dag.

Jag har få blockeringar. Det jag känner - kommer ut! Jag klarar inte att hålla masken några längre stunder och handen på hjärtat så vill jag inte heller! Jag mår dåligt av att stänga inne sånt som jag känner!

Visst kan det kännas lite obekvämt när det råkar hända som igår på jobbet. Jag som jobbar i butik bland en massa människor. Jag kunde inte hålla gråten inne - så den kom!

Å det gick ju bra det med! Mitt i allt drog jag till mig massor av kärlek! Flera människor som jag känner var förbi på jobbet och jag fick kramar och underbara ord!

Jag brukar påminna mig om det! Jag upplever/känner allt så starkt! När jag kan känna mina sorger och tårar fullt ut - kan jag också känna glädjen och lyckan fullt ut! Det ena finns inte till fullo utan det andra!

Visst kan det kännas tungt i de ledsna stunderna. Men då jag är tillbaka i glädjen så känner jag den verkligen fullt ut! Jag är verkligen glad med varenda fiber i hela kroppen! Jag kan känna en stor och sann lycka över att bara finnas, leva, andas!

Jag tror inte att jag hade kunnat känna så om jag försökt att stänga inne eller stänga ute en massa saker!

Dessutom kan jag lite trotsigt känna att FAN jag kan väl lika gärna få visa mina känslor när jag är ledsen som när jag är glad?

Både glädjen och sorgen behöver få rum i våra liv! Då skapas balans!

Vi är MÄNNISKOR med alla våra känslor! Vi är inga robotar!

Många människor reagerar med fasa på människor som gråter/uttrycker sin ledsenhet/sorg. Varför? Vad är det som är så farligt?

Jag citerar Marcus Birro: "I Sverige definieras sorg som ett nederlag. Jag har aldrig förstått det där. Varför ska en sörjande människa skämmas? Vi andra tassar runt henne som runt en spetälsk. Är hon sjuk? Smittar det där askgrå ansiktet? Kan jag bli som hon om hon gråter när jag står bredvid?
Alla, du också, kommer att drabbas av sorg i livet. Det är en del av våra villkor. Ändå lyckas vi förminska sörjande människor till en form av paria, en utstött, en icke önskvärd. Vi ryser i hela kroppen, går förbi, låtsas inte se.
Men nederlag bygger en människa. Det som jag för några år sedan såg som ett sorts ständigt och dagligt sönderfall är i dag medaljer i minnesskåpet.

Sorg, död, utsatthet, missbruk, skilsmässor, uppbrott är kvitton på att vi levt. Varför ska vi skämmas för det? Varför ska vi huka i regnet? Varför ska en enda av oss behöva fejka ett leende för att en livrädd med- människa inte ska känna obehag?
Vad det här landet behöver är fler mötes-platser, fler arenor, där vi kan träffas och spegla oss i varandra, sådana vi verkligen är, i all vår skröplighet, fulhet, utsatthet och rädsla. Där vi kan visa våra ärr utan att skämmas.
Vi är vackra, sexiga, oemotståndliga, lyckliga, lätta sommarbarn med gräsfläckar på knäna. Men vi är också tungt grubblande vinterdjur med snöhjärtan och frusna tårar.
Problemet uppstår när allting runt omkring oss, medierna, tv, skönhetsideal, internet, reklamen, våra egna tillkortakommanden skriker åt oss att vi inte är något värda om vi slokar en vecka, en månad eller ett helt år av våra liv."

"The walls we build around us to keep sadness out - also keeps out the joy..." ~ Jim Rohn