Det där krigandet...

Det där krigandet som vi många gånger ägnar oss åt, jag funderar ofta på det när såna situationer uppstår. För det gör de då och då. Situationer då vi tycker olika om saker och ting och istället för att acceptera/respektera varandras åsikter, så sätter vi igång med pajkastningen på varandra.

Det är fantastiskt att yttrandefriheten finns och genom att vi kan och får säga vad vi tycker kan mycket bra och många givande diskussioner och idéer födas. Men hur många gånger lyssnar vi verkligen på, tar till oss och tar in andras meningar? Eftersom vi befinner oss i ständig förändring, tankar och känslor är inte statiska, så kan åsikter och känslor kring dessa även förändras under tid.

Ibland behöver vi säga ifrån, alla åsikter kanske inte alltid är okej. Det är aldrig okej att döda en annan människa (såvida det inte handlar om nödvärn?). Det är väl egentligen aldrig okej att vara elaka mot varandra. Ändå blir det så ibland. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om.

Vi vuxna (vad är en vuxen egentligen? Är jag en sån bara för att jag råkat passera en viss ålder i livet?) talar emot mobbing och finner det avskyvärt. Självklart skall det inte få förekomma. Mobbing börjar att uppmärksammas mer och mer och det finns mycket bra insatser och förebyggande arbete mot det numera vilket är toppen. Friends går i bräschen för detta och deras arbete är fantastiskt!

Barn gör som bekant inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör. Och hur många gånger sker det inte att vi hamnar i den där sandlådan? Skriker som 3-åringar på varandra och slänger hinkar med sand på varandra, kanske vevar på en omgång med spaden också när vi ändå är igång?

Var går den där gränsen? Vi tycker väl ofta att det vi gör är så himla oskyldigt. Men är det verkligen så oskyldigt alla gånger? Det kan räcka med några små ord för att få en människa att känna sig liten. Liksom skrumpna ihop sådär. Få ont i magen. Vem är jag att höja mig över någon annan? Eller anse mig mindre värd än någon annan? Det är väl tänkt att vi ska vandra sida vid sida?

Kärlek och respekt. Två viktiga ord. Vi kanske inte alltid kan älska hela världen (men försöka?) men vi kan respektera varandra. Jag kan inte annat än tro att varje gång vi gör någon illa - gör vi illa oss själva på samma gång.

Ofta upplever jag att vi är så upptagna med att gapa och skrika på varandra, eller att skrika ut vårt eget tyckande och tänkande - att vi missar totalt att lyssna på varandra. Det blir som en enda hönsgård där alla gapar och skriker och vi missar varandra totalt för vi ger inte ens varandra en chans. JAG! JAG! JAG! Och vi som håller med varandra, lägger mer och mer bränsle till våra brasor; "Såhär tycker JAG och så ska det minsann vara! Inga andra alternativ finns!" Anhängare till detta tjoar, klappar händerna och jublar och så skriker vi ännu högre. De som inte tycker likadant stampar vi ner och hoppas att de tystnar. Eller så skriker de högre och vi ökar volymen än mera.

Hur vore det om vi lyssnade lite mer på varandra? Visade lite ödmjukhet? Öppenhet?

Kärlek och respekt.

Jag funderade över detta för några dagar sedan pga en väns väns (knasigt det där blev) statusuppdatering på Facebook som löd:

"Ibland skulle jag vilja ge kurser i vad man ska skriva på FB och inte! Så oändligt många statusuppdateringar som är så tråkiga att jag ramlar ner under bordet och somnar av tristess: "Idag är det lördag." "Idag är jag förkyld." "God morgon/god natt, kram." Hallåååå... liiiite mer än fantasi har du väl? Tur att det går att sluta prenumerera på de värsta. Vilket jag naturligtvis gör. Dagligen. Om du vill får du gärna sluta prenumerera på mina också, det är helt ok. :-)"

Det blev ett himla liv kring denna. Även jag satte kaffet i halsen när jag läste. Mina första tankar var: Hu en sådan otäck människa! Hur kan människan yttra sig på det där viset? Har inte alla rätten att skriva/vara som de vill? Vad gör det för gott för någon att uttala sig sådär? Se ner på sina medmänniskor och tycka att de är tråkiga? Ärlighet betyder ju liksom inte att basunera ut allt man tycker hela tiden - ärlighet är att verkligen mena vad man säger när man säger det. För det behöver man ju inte skrika ut allt hela tiden, inte då det gäller nedsättande saker om andra människor i alla fall kan jag tycka.

Sedan kom jag på mig själv i mina tankar. Vem är JAG att sitta och tänka illa om människan som skrev det? En människa som jag faktiskt inte ens känner? Är jag så himla mycket bättre själv? Visst kan det vara bra att påminna varandra om saker, säga till så att människor får sig tankeställare. Men hur ofta sker det? I detta fall delades kommentatorerna upp i två läger: De som höll med författaren av den och de som skrek ut sin avsky för den. Det gick till rena personangrepp. Påminner mig om: Man kan tycka om en människa men behöver för den sakens skull inte tycka om allt den människan säger och gör. Ofta är det bra att skilja på sak och person.

På internet sitter vi dessutom tryggt skyddade bakom våra skärmar och det är lätt att häva ur sig än det ena och det andra eftersom närheten saknas. Vi blir distanserade ifrån varandra. Skulle vi mötas i verkliga livet tror jag att diskussionen många gånger skulle bli en annan. Det är inte fullt lika enkelt när vi möter människor, ser dem i ögonen, kanske ser glädjen försvinna i dessa ögon.

I situationer som denna kan jag fråga mig: Kan jag, trots våra olikheter, tycka om denna människa? En människa är så oerhört mångfacetterad. Det finns gott i oss alla. Det vill jag verkligen hoppas och tro. Om jag inte lyckas med det, kan jag åtminstone acceptera/respektera denna människa? Gräva ner den där onödiga stridsyxan som så ofta dyker upp och svingas?

För handen på hjärtat. Är JAG så mycket bättre när jag tänker nedlåtande om en annan människa? Vad gör det mig till? Jag tror liksom inte att vi kommer så långt med att ägna oss att tycka illa om varandra. Att allt sånt bottnar i rädsla. Att motsatsen till rädsla är kärlek och att kärleken är svaret.

Motsättningar. Vi talar om alla krig i världen. Finner det ofattbart att människor håller på på detta vis. Hatar och dödar varandra. Men någonstans börjar allt detta. Förändring i världen börjar i oss själva. Med oss själva. Vi kan tycka att vad vi håller på med inte spelar någon roll. Det är ju så oskyldigt. Men allt börjar någonstans. Kanske i något "litet och oskyldigt som inte spelar någon roll".

Om vi alla kunde visa varandra lite mer kärlek och respekt, tänka att vad jag gör - gör faktiskt skillnad! Kanske vi skulle kunna få till stånd en förändring i världen? Bry oss om varandra lite mer. Visa lite omtanke. Kanske till på köpet lära oss något av varandra? Det kan kännas som att en liten människa som jag inte kan göra någon skillnad, men det är fel. "Den som tror sig vara för obetydlig för att kunna påverka bör betänka hur det är att försöka somna när det finns en mygga i rummet".

Jag hamnade återigen i dessa funderingar imorse när jag läste en tidningsartikel där det blev lite samma sak som statusen jag nämnde. Det handlade om andlighet och även här delades det upp i två kategorier: För och emot. Samma där. Visst, det kanske är bra att det kommer upp till diskussion, men jag fick samma känsla: Tillbaka i sandlådan! Gap och skrik, "hur fan kan folk vara så inskränkta" osv osv.

Ibland känns det lite hopplöst. Men vi får aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin förlora hoppet om människan, om mänskligheten! För då har vi förlorat allt. Då har vi förlorat oss själva!

Hur går era tankar kring detta? Jag är hemskt nyfiken! :) Jag har bara skrivit på nu, utan att korrekturläsa, (gör sällan det ;))bara låtit det flöda, jag gör alltid så! Kanske har jag råkat kasta någon liten paj? Isåfall ber jag om ursäkt för det! Kan vi föra en diskussion kring detta? Utan att gräva ner oss i sandlådan och slita i varandras hår så tussarna ryker?