torsdag 22 december 2011

Lycka är att ha en frisk kropp att bo i!


Jag kom nyss att tänka på det där jag sitter å dricker mitt morgonkaffe och vaknar till för att snart gå morgonrundan med Mozart. Jonatan får en egen lite mindre runda när jag kommer hem, han fryser så nu lilla älskade fisen!

I vilket fall så kom jag på mig själv med tanken att vad långt ifrån den där kroppsfixeringen jag är numera. Jag ser liksom på min kropp på ett annat sätt nu. Den ska jag bo i hela mitt liv och jag är tacksam för att jag har den att bo i! Jag vill ta hand om den på bästa sätt så att det fortsätter så! Så att den håller sig fortsatt frisk och stark och bjuder mig på härliga löprundor, glada skratt och så mycket annat underbart!

Jag vill liksom inte att det skall vara villkorat på något sätt. Att den bara ska duga när den är eller ser ut på vissa sätt. Jag vill inte att hela livet skall vara något slags enda kamp. Jag vill leva och må gott! :) Och så fungerar det faktiskt numera! Klart jag kan ha någon tillfällig svacka någon gång ibland, men de kommer alltmer sällan.

Vi finns i alla möjliga olika former och förpackningar vi människor! Det är ju det som är så häftigt och underbart! Så tråkigt det vore om vi alla såg ut på samma sätt och betedde oss på lika sätt!

Resan dit jag är och befinner mig nu idag har varit lång. Jag har under så många år fört en ständig kamp med mig själv och min stackars fina kropp. Och att samhället ivrigt hejar på i den kampen genom ständiga "du-duger-inte-som-du-är-budskap" i media, samt ivrigt påhejande av många människor runt omkring: "Wow vilken bra form du är i"! Osv osv, lade ännu mera bränsle till denna brasa.

För mig är det på något vis större att stå stark mitt i allt det där idag i vetskapen om att jag faktiskt duger precis som jag är och att jag är en fin och underbar människa! Å jag omger mig med människor som tycker om mig precis som jag är och för den jag ÄR. Det är de människorna jag vill dra till mig och mår gott av att vara kring! :)

Vi människor har nog lätt till att klaga på våra I-landsproblem ibland. Jag har tänkt tanken många gånger när jag känt mig lite olustig i kroppen, kanske pga av jobbig mens-svullnad, man känner sig lätt lite olustig då, eller när jag haft en period ifrån träningen och känner mig lite olustig pga det. Jaja, men vad är det för problem egentligen? Inget problem alls! Det känns ju bra igen så fort hormonerna lugnat sig i kroppen, eller träningen drar igång igen!

Det finns så mycket värre saker som människor kan råka ut för. Människor som blir sjuka, kanske får cancer, måste äta cellgifter, tappar håret. Människor som råkar ut för olyckor, mister en arm eller ett ben. Blir brännskadade. Människor som lever med ständig smärta. Hur hanterar de det? Hur skulle jag hantera det? Människor som varit igenom såna saker, de grejar det, lär sig att leva med det och får ett lika bra och ibland bättre liv! Så skulle det vara för mig också!

Vi är starkare än vi tror och vi klarar av mer än vad vi tror. Vi vet aldrig innan vi står inför något hur det är, hur det känns och vilken styrka och mod vi kan hämta ur motgångar och sorg.

Det känns så viktigt att älska och uppskatta vad man har! Påminna sig om allt man är tacksam över! Det är så lätt att ta saker och ting för givna. Ända tills vi mister dem, då inser vi hur mycket något betydde! Jag försöker påminna mig själv varje dag.

Tack för att jag lever, andas och är frisk! Tack för att jag har en fullt fungerande kropp!

Nu tog det tvärstopp i skrivklådan! :) Å som vanligt halkade jag väl lite ur spår, det är så jag funkar! :)

Önskar er alla en underbar dag! Ge dig själv och världen en skopa kärlek och tacksamhet idag! =)

2 kommentarer:

Helena sa...

Vilket bra och tänkvärt inlägg, du har helt rätt, det svåra är bara att nå dit.
Just hur allt runt omkring oss fokuerar på det yttre gör det extra svårt, jag har en dotter som snart blir 12, redan nu börjar hon fundera på om hennes ben är stora, eller om hon kan på skolan utan smink och kan vara ledsen över att kompisarna äter mindre. Sånt få mig att få ont i magen, hon ska ju inte fundera på det, hon ska leka inget annat. jag försöker upmuntra henne att tycka om sig själv oavsett och att vi duger precis som vi är.

God jul!
Helena

Susanne Löfgren sa...

Usch sånt ger mig också ont i magen! Jag har haft mycket tjorv med tankar om kroppen förut genom åren och då växte ändå jag upp med avsaknad av trycket som finns idag. Jag hoppas att en förändring är på gång för såhär kan och ska vi inte ha det! Så fantastiskt att du uppmuntrar och ger henne stöd! Så otroligt viktigt tror jag! Jag har aldrig hört min mamma klaga på sin kropp, och hon har aldrig hållit på med bantning och sånt. Jag är henne evigt tacksam för det! Å en sån mamma vill jag också vara när jag blir en! =)

Kram å god jul! =)