Personlig utveckling och positivt tänkande!

Något jag funderat mycket kring när det gäller just personlig utveckling och positivt tänkande är att jag upplever den som lätt hysterisk ibland.

Det är toppen att vara positiv till sin läggning - livet blir så mycket enklare och roligare då!

Jag ser mig själv som en positiv person!

Därmed inte sagt att jag alltid skrattar och ler, alltid är glad! Då hade jag varit en robot - inte en människa.

Det är så viktigt att vi får vara mänskliga. Människor med sorg och glädje, mörker och ljus, tårar och skratt!

Att lägga locket på gör knappast något bättre.

Nu vet jag att jag aldrig egentligen kan uttala mig om en annan människa eller döma henne förrän jag gått en mil i hennes skor som det sägs. Det är mer reflektion och fundering hos mig.

För ibland upplever jag faktiskt att det känns alldeles hysteriskt. Att vi alltid MÅSTE vara glada och hejiga - no matter what!

Jag vet så väl att det vi göder med vår energi växer sig större och göder vi det negativa så att det växer och omvänt med det positiva då. Men det är ju en balansgång.

Men om det innebär att vi skyfflar över vår sorg och smärta och håller något slags fasad att vi minsann alltid är så positiva - undrar jag om vi mår så himla bra? Det går inte att stänga inne saker hur länge som helst. Känslor som vi inte tillåter oss att känna - försvinner inte. De fastnar som små hårda onda klumpar i kroppen på oss. Det är bättre att vi släpper fram dem - hur ont det än gör. Då kan vi känna den äkta glädjen sen. Känna lite frid och ro.

Jag själv är verkligen allt annat än ädel många gånger. Jag kan vara arg och sur och ledsen och t o m otrevlig ibland, vilket fine, inte får mig att må värsta bra - otrevligheten that is - men vi är människor! Vi har brister och fel! Vi gör så gott vi kan! Räcker inte det?

Man kan vara en godhjärtad och fin människa trots att man inte alltid är på topp, trots att man inte alltid gör rätt!