Man går sönder och lagas om och om igen i sitt lilla liv.
Man lappar å lagar å klistrar å plåstrar.
Stora och små sorger.
Stora och små lyckor!
Hjärtat slits ur kroppen och sätts tillbaka.
Ibland blöder man. I själen.
Men man blir alltid hel igen.
Lite ärrad bara.
Man plockar ihop sina skärvor och man gör bilden hel igen.
Det blir lite sprickor i fasaden - men det får ljuset att sippra ut!
Det är så det är, det här livet.
Men man lär sig en massa.
Ändå förstår man allt mindre.
Samtidigt som man blir lite visare med åren på nåt sätt.
Tror man i alla fall.
Ibland kan en enda liten glädje lysa och höja sig över hundra sorger!
Å solen försvinner aldrig. Den skuggas av molnen ibland.
Men den finns där. Alltid. Alltid.
4 kommentarer:
Skriver du ofta dikter? :D
Nä, jag gjorde det ofta när jag var liten. Men att skriva dikter gav inte direkt några pluspoäng bland polarna, så jag lade ner, jag lade ner allt som är jag och det var inte bra. Men det är aldrig försent, nu när jag är vuxen skriver jag lite när nåt bluppar fram i skallen =) Tycker mycket om att skriva, ett behov jag har! =)
de där va juh hur vackert som helst:) något alla känt eller känner.
så klockrena ord!!
Tack! :-))
Skicka en kommentar