Ett allvarligt blogg-inlägg idag..

En nära och mycket älskad vän till mig sliter ont nu. Hon har det jobbigt med maten och tankarna kring denna. Hon är en underbar människa med ett stort och varmt hjärta. Därtill vacker som en dag. Men hon kan inte se det själv.. Hon får ångest när hon har ätit. Känner sig aldrig tillräckligt smal.

Jag känner med henne! Lider med henne! Idag när jag vaknade hade jag ett förtvivlat sms från henne i min mobil som skrivits igårkväll. Mina tårar rann när jag läste det.. Älskade älskade fina lilla människa och själ!

Jag har själv befunnit mig i den där fällan. När livet kretsade kring min kropp, enbart min kropp och inget annat.. När jag var ofantligt stolt över mig själv om jag lyckats leva en dag på så lite föda som möjligt. När jag inte tränade av glädje och lust, utan för att komma i så bra form som möjligt, av panik för att känna någon slags ro i kroppen, eller för att straffa mig själv..

Allt blev till en enda hetsjakt.. Kunde inte njuta av maten, kunde inte njuta av träningen, kunde inte njuta av eller ta till mig kärlek.. Det spelade ingen roll hur smal eller vältränad jag blev, jag blev aldrig nöjd.. Jag ville bara ha mer och mer, bli smalare och smalare, mer och mer tränad!

Och eftersom jag var så fruktansvärt osäker och otrygg i mig själv, levde jag på bekräftelsen från andra. Jag fick alltid höra hur snygg jag var, hur vältränad, deffad, i bra form jag var. Detta spädde på det hela ytterligare och jag upplevde nåt slags sjukt lyckorus..

Vägen därifrån har varit allt annat än spikrak! Jag är oerhört oerhört tacksam över att ha hittat tillbaka till träningen utan att falla tillbaka i de där fällorna! Jag känner mig frisk och stark och älskar känslan av att kunna ta i ordentligt!

Livet är för kort för att kastas bort på onödiga saker! Man vet aldrig vad som händer, imorgon kan man vara död! Livet är HÄR och NU!

Det är dock i huvudet det sitter, alla de där dumma tankarna som man kan få.. Man ser inte på sig själv med klara ögon när det är sådär.. Det är först nu vid över 30 års ålder som jag på riktigt och ärligt kan säga att jag ser på mig själv med kärleksfulla ögon! Självklart har jag mina bättre och sämre dagar, men jag är inte längre rädd. Rädd för att trilla dit igen.

Lycka har inte något med utseende eller framgång att göra, även om såna saker kan glädja en och självklart skall man få glädjas åt saker i livet!

Men om lyckan hade med sånt att göra, hade ju knappast människor som Emil Forselius och Johanna Sällström tagit livet av sig..

Nu när min älskade vän mår såhär, rivs en hel del gamla minnen upp och jag önskar och ber av hela mitt hjärta att hon hittar kärleken till sig själv! Vi har pratat massor om detta hon och jag och jag hoppas att det jag varit med om på något sätt kan hjälpa henne i hennes arbete med sig själv.. Det och att jag visar att jag finns här för henne.. Jag blöder i hjärtat och önskar att hon kunde se sig själv genom mina och andras ögon. Hur viktig och värdefull hon är för mig och många andra människor!

Det kan inte vara lätt alla gånger att vara en ung kvinna i samhället, när vi konstant matas med budskap om bantning hit och dit, att smal är synonymt med lycka. Att utseendet är allt, annars är du ingenting! JAG har kämpat med detta och det var i en tid då ändå fixeringen var långt ifrån vad den är idag..

Jag bad en liten bön för dig igårkväll, att du får hjälp att hitta styrka att ta dig igenom detta och att du orkar ta dig igenom den här tiden för att till slut kunna se på dig själv med kärleksfulla ögon! Vägen är allt annat än spikrak. Det är två steg framåt och ett tillbaka. Men det GÅR och det är underbart när man har kommit dit och funnit ro i själen!

Det blev ett självutlämnande inlägg idag känner jag. Detta är mycket vad som rör sig i mitt huvud just nu när min vän mår såhär som hon gör.. och jag blir påmind och extra tacksam över att vara där jag är idag..

Ta hand om er alla människor därute och älska varandra och er själva! Kärlek!