Jag funderar en del på detta fenomen då och då och igår och idag fick jag lite nya inputs från dels miss M och från kära L som både är min släkting och min vän.
"Det är jättebra med fokus på tankens kraft osv, men ibland känns det lite för mkt med allt, som att precis allt man är ska vara nåt slags "project perfect" som alltid ska bli liiite bättre och lyckligare..."
Ibland behöver man bara få vara! Man behöver inte vara så förbannat jäkla duktig, världsbäst, glad och snygg jämt!!! Men vi blir ju itutade det hela tiden, varje dag, samhället är uppbyggt på denna livslögn och vi går på den! JAG går på den!!
Titta bara på reklamen på TV för alla möjliga värktabletter, knöla i dig några såna och kör på bara.. Har du ont? KÄNN INGET, ta bort det och KÖR bara KÖÖÖR!
Är du trött? Tryck i dig nåt upp-piggande och KÖR bara KÖÖÖÖR!
Är du ledsen? Visa det inte för någon, att vara ledsen är att vara svag, håll din fina fasad uppe och KÖR bara KÖÖÖR!
Tappa inte ansiktet! Känn inte efter! Var stark och kämpa kämpa kämpa!
Nu menar jag inte att man ska ge upp för minsta lilla motstånd, men man måste få resignera ibland! Livet ska inte vara en ständig kamp..
Varför ska man vara som nåt slags jävla ROBOT??? Det är inte det livet går ut på! Vi är fantastiska och underbara som vi är! Som vi var ämnade att vara! Livet går upp och ner, ibland är det lättare, ibland tyngre! Det är så det är och att man inte alltid orkar är helt naturligt!
För att återigen citera Marcus Birro : "Sorg, död, utsatthet, missbruk, skilsmässor, uppbrott är kvitton på att vi levt. Varför ska vi skämmas för det? Varför ska vi huka i regnet? Varför ska en enda av oss behöva fejka ett leende för att en livrädd med- människa inte ska känna obehag?
Vad det här landet behöver är fler mötes-platser, fler arenor, där vi kan träffas och spegla oss i varandra, sådana vi verkligen är, i all vår skröplighet, fulhet, utsatthet och rädsla. Där vi kan visa våra ärr utan att skämmas.
Vi är vackra, sexiga, oemotståndliga, lyckliga, lätta sommarbarn med gräsfläckar på knäna. Men vi är också tungt grubblande vinterdjur med snöhjärtan och frusna tårar.
Problemet uppstår när allting runt omkring oss, medierna, tv, skönhetsideal, internet, reklamen, våra egna tillkortakommanden skriker åt oss att vi inte är något värda om vi slokar en vecka, en månad eller ett helt år av våra liv."
Ibland är vi så jävla jävla lurade!!!!
1 kommentar:
Oh vad roligt att vara med i din blogg, hihi :) Jag håller med dig i allt! Man kunde ju hoppas med all denna nyandlighet och fokus på det inre, på balans osv, att det skulle leda till att människor öppnade upp sig en smula - istället verkar det vara så att samhället blir hårdare och ännu mer prestationsinriktat, och man får inte lov att ha en enda negativ känsla för då har man "valt fel". Jag tycker att det är såå otroligt viktigt att vara tacksam och ödmjuk inför allt det vackra i livet, att känna kärlek, hopp och tilltro. Men i livet ingår ju sorg, saknad, vemod osv också...och det vore ju på nåt vis otäckt annars! Som om vi alla som du säger vore små robotar eller "Stepford wives" Man måste ju få vara människa, eller hur! När det väl kommer till kritan sitter vi alla i samma båt, och alla är vi rätt så sköra och små inför det vi inte kan förklara eller styra över, och jag kan tycka att det är vackert och trösterikt. <3 typ allt Birro skriver btw, han är en fantastisk poet. KRAM!
Skicka en kommentar