Satt nyss i ett samtal.. Det var både en lättnad och en sten. Kändes först mest som en lättnad, men jag tog ändå mest till mig det sämre i samtalet och klankar ner hårt hårt på mig själv nu.. Ingen är perfekt, ingen orkar prestera på topp alltid, ibland måste man bara få vara ett tag.. jag vet det med mitt förnuft, jag kan se det hos andra.
Varför ska jag ha så svårt att tillåta det hos mig själv?
Egentligen när jag tänker efter med mitt förnuft, så är allt så enkelt! Alla är inte ämnade för allt! Vore det så enkelt, så skulle ju alla passa för allt, kunna göra allt, utan att fundera! Jag tror att livet ibland måste knuffa riktigt riktigt hårt på en för att man ska förstå att det kanske är dags att välja en ny väg?
Har iaf funderat en stund nu och bestämt mig för att ta till mig allt BRA som faktiskt sades i detta samtal! Allt kan bli till något bra faktiskt, så är det!
5 kommentarer:
Men OJ vad lika du ochj jag är! Det är nästan skrämmande! Är också en högpresterande person som bara MÅSTE vara på topp alltid, och inte kan tillåta mig att vara svag eller att ta ner garden! MEN jag gick också in i väggen för 2 år sedan i höst, och i 2 månader låg jag som ett kolli i sängen, deprimerad och tårarna bara rann! Hade jag sett tecknen? Ja! Brydde jag mig? Nej! Jag brände mig i båda ändar, men kom också tillbaka av ren viljestyrka till jobbet på 50% efter 3 månader och 100% efter 6 månader! men visst hänger det kvar och nu FÖRSÖKER jag åtminstone lyssna på tecknen innan det är försent och det är definitivt mitt råd till dig! För att INGEN tackar dig när du går under! Ta hand om dih sweetie! KRAM
<3
Åh nu fick du mig påmind igen! Fantastiskt! :D Jag vet inte om jag varit in i den där berömda väggen, men allt blev för mycket för några år ser och jag kraschade. Fröken duktig, snäll, "perfekt" och klagar aldrig, föll ihop med dunder och brak och blev sjukskriven under en längre period.. Jag blev deprimerad och fick medicinera och gå i regelbundna samtal hos psykolog länge länge.. Klarade inte av att ta mig ut bland människor trots den sociala varelse jag egentligen är och allt bara föll omkring mig. Enkla saker som att städa och äta kunde bli till enorma projekt..
Och jag tog mig också ur det och tillbaka och tror du jag gav mig själv nån cred för det? Nej..
Fan vad konstigt man funkar! Och nu kör jag på för fullt, tror att jag ska kunna prestera topp på jobbet och alla andra områden. Fattar inte ibland varför musten runnit ur mig på slutet och har inte en tanke på att nattjobbet sakta sliter sönder mig, att jag nyss mist en av mina älskade vänner osv.. jag fick ett riktigt wake up- call nu när du skrev sådär!
Det är inte så lätt i denna tid heller, då samhället, andra och oss själva hela tiden skriker: Du ska vara så jäkla duktig, snygg och perfekt, annars räknas du inte, finns inte, betyder inget!
En vän till mig skrev ett sms för några dar sen som träffade mig rakt i hjärtat. Det stod: Låt oss vara som vi är, låt oss känna som vi känner, inte hela tiden vara som nåt slags superkvinnor utan "brister" eller skavanker.. Vad är det att sträva efter?
Återigen: TACK för att jag hittade dig, för allt du är!!!!
Massa varma kramar! :-) <3
Kör också på för fullt igen! trivs inte på nya skolan jag jobbar på och dessutom tar hemmasituationen kål på mig ( vårdnadstvist med min sambos ex,som säger att barnen har det dåligt här pga mig för att de måste göra läxor, duka undan sin tallrik vid bordet mm. Flickan har helt vänt sig mot mig och vi har varit så tighta =( hon vill inte träffa sin pappa om jag finns i bilden (känslomässig utpressning)och jag har fått ta mer skit i denna process än vad många andra gör på en livstid) Trots detta harvar jag på, dag ut och dag in! Fast jag skulle vilja skrika rakt ut och bara ge upp hela skiten (ja inte min älskade Mr H då). F-U-C-K rent ut sagt vad man ska få ta bara för att man är för snäll =(
Fast det är ju det som gör oss till oss =)
Tack själv för ALLT du är
<3
Det är det som är nackdelen med att vara för snäll.. Står man inte upp för sig själv, så blir man trampad på.. Det måste ju gå att säga ifrån, jag gör det ibland, men det brukar hinna dras till sin spets det mesta innan jag gör det...
På nåt sätt tror jag att vi möter och hamnar i dessa situationer för att vi ska lära oss något av det, i detta fallet att stå upp för oss själva? Jag tror att vi kommer att möta dem ständigt ända tills vi lärt oss "vår läxa"..
Det är så lätt att sätta andra i främre rummet och glömma sig själv! Vi som är såhär har så otroligt mycket att GE, men måste nog passa oss för att inte bli utnyttjade och trampade på!
Sen min vän dog har jag tänkt mycket, att jag finns ju fortfarande här! Jag kan forma mitt liv som jag vill ha det och bli allt jag vill! ÄNDÅ glömmer jag bort det... men det är två steg framåt och ett tillbaka!
Kanske är det just vad du behöver, att bara skrika rakt ut, ruska om och få dem att vakna till? Säga vad DU tycker och känner, vad som är viktigt för DIG?
Hur det än är så är man ju huvudpersonen i sitt eget liv och den enda man kan vara fullständigt säker på att man kommer att få leva med 24/7 under resten av sitt liv, är ju just en själv!
Har många gånger tänkt tillbaka på mitt liv och känt en liten sorg i hjärtat: "Varför var jag aldrig viktig"? Jag skapar det själv och man gör nog alltid så gott man kan utefter de förutsättningar man har just här och nu, och som man hade där och då...
Det gäller nog att ständigt påminna sig, inte glömma bort sig själv! Jag blir påmind av allt bra du skriver! Allt har verkligen en mening! Tror du inte?
KRAMAR!!!!! :-)
Är övertygad om att allt har en mening och tror definitivt på Karmans lagar! Försöker tänka på det när jag får skit kastat över mig, och inser även mina begränsningar, man är ju inte felfri som männsika! men jag kan erkänna mina fel och brister, jag har inga problem att stå upp för dem! Det är männsikor som anser de är felfria och tror de kan behandla andra precis hur som helst som gör mig totalt skräckslagen!
Men visst har du rätt, MAN kan forma sitt liv till det man vill (med hänsyn till andra också såklart), men kanske är det så att man är så rädd för att ställa sig upp och skrika, "vet ni vad! Jag är inte med på detta längre" för det finns liksom ingen återvändo sen ?!
Men livet är kort sweetie, vi måste göra det bästa av det! Jag vill inte vakna upp en dag och inse att det rann mig förbi!
Och trots all skit jag tagit mig igenom hela livet, så har det alltid lärt mig något OCH jag har växt som person, och dessutom blivit den JAG är..
And this too shall pass =)
KRAM
Skicka en kommentar