Fan... Varje dag när jag vaknar finns du på min näthinna.. du är den första jag tänker på.. Känner mig så jävla arg, ledsen och frustrerad för att du inte finns här längre..! På nåt sätt fattar jag ju såklart att du inte orkade längre.. att allt det svarta blev för svart och släckte ner ditt ljus..
När ljuset brinner i båda ändar och man inte kan stoppa det, finns inget kvar till slut..
Jag undrar hur du har det nu? Om du fladdrar omkring nånstans nu? Har du fått ljus omkring dig och frid och ro? Jag hoppas på det sista.. och är du inte där än så är du där snart..
Jag tänker tillåta mig själv att vara liten och ledsen idag.. sårbar.. låta tårarna rinna när de kommer..
Älskar dig. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar