Det är lite för mycket just nu.. jag orkar inte riktigt! Droppen blev på nåt sätt när de ringde från jobbet nyss. Jag är hemma och är sjuk nu, inte så roligt, men vad gör man? Är man sjuk så är man..
Ringde och sjukanmälde mig min första natt som är imorgon, då jag känner att jag inte kommer att orka, har varit så klen att jag sovit konstant i flera dagar nu, inte ens orkat duscha..
Så ringde det iaf från jobbet nyss och jag måste komma in och skriva på nåt papper, för är man sjuk mer än 6 ggr på ett halvår, så är arbetsgivaren skyldig att göra en utredning. Tanken är säkert god, men jag känner mig jagad på något sätt! Rädd för vad som händer om jag blir sjuk igen? Måste jag kämpa på och gå och jobba ändå då, bara för att jag inte "får vara sjuk mer"?
Jag har varit sjuk mycket denna sommar, vet inte varför. Men jämfört med hur jag mått tidigare om åren, är det ingenting! Då var jag mer sjuk än frisk.
Får flashbacks nu till min jobbiga gymnasietid. Då jag var konstant sjuk, förkylningar och huvudvärksattacker avlöste varandra och jag hade alltid mest frånvaro, blev jämförd med dem som alltid skolkade, trots att min frånvaro var giltig. All ångest jag kände över detta, som knappast gjorde mig friskare..
Trots all min sjukdom, klarade jag ju ändå av skolan och borde vara stolt över mig själv för detta, men jag minns knappt någonting av min skoltid, den är enbart förknippad med ångest och mörker!
Känner mig så liten, svag och värdelös idag. Sjuka Susanne, vad ska man med henne till liksom? Till ingen nytta alls.. Har så ont i hjärtat idag också, ibland känns det som att jag är dömd att leva ensam bara för att jag är den jag är. För att jag inte orkar spela spelet, vara en bricka i ett spel utan helt enkelt bara vara den jag är.
Det har hänt för mycket nu på slutet och jag känner mig lite körd i botten nu.. skulle behöva en semester, något jag inte haft på många många år..
Jag vet att min tid kommer att komma! Jag är tacksam och lycklig över alla stöttande vänner och den familj jag har! Men idag känner jag mig bara liten och ynklig och måste få göra det.. Bara att bryta ihop och gå vidare..!
3 kommentarer:
stooooooooooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam! <3
Ah, jag vet hur det är att vara sjuk mkt. För min del blev det ett slut som sjukpensionär förvisso, men jag vet precis hur du känner vad gäller pressen från jobb när man faktiskt inte orkar. Själv undrade jag ofta om jag inbillade mig att jag hade feber och annat sjukdomsrelaterat, eftersom det var så ofta.
Sedan vad gäller att leva ensam eller inte...alltså, kan jag få en karl så kan alla...jag är ju inte riktigt navlad men har ändå hittat folk som stått ut med det. Så de finns där ute, I promise :) Man ska inte spela ett spel, om inte annat så för att slippa drabbas av självförakt vilket jag tror kan bli om man inte är den man är helt enkelt.
Jennie - tack hjärtat!!
Paula - tack för dina ord! Precis sådär kan jag tänka, är jag verkligen sjuk? Men har många gånger gått och jobbat trots sjukdom och då har det tagit om och blivit ännu värre.. Undrar ibland vad det är för fel på mitt immunförsvar, varför jag inte "är som alla andra".. Men vem sätter normen egentligen? Om jag skulle vara svårt cancersjuk och snart dö, skulle mitt liv inte vara något värt då? Det är egentligen sjukt att tänka så..
Jag hoppas och tror att han finns någonstans därute, min lilla man! Han som kommer att älska mig precis såsom jag är, utan krusiduller! På nåt sätt är jag hellre själv tills jag hittar någon äkta, om jag spelar spel och drar till mig personer som är fel för mig, så blir det ju ändå inte rätt och bara slöseri med tid på nåt sätt..
Och nej, jag skulle inte stå ut med mig själv om jag inte var den jag är. Jag har kastat bort för många år av mitt liv genom att inte stå upp för mig själv, och spelat med i spelet.
Förresten så ser jag dig inte som en som inte är "riktigt navlad" jag ser dig som en av de där få äkta!
Skicka en kommentar