Acceptans

Acceptans.

Smakar försiktigt på ordet och jo, det känns ju rätt okej..

Det är något jag behöver öva mig i. Acceptera.

Idag var en sån där liten och trött dag igen. Jag har så lätt att slå på mig själv sådana dagar. Vi människor behöver få ha sådana skrutt-dagar ibland. Jag tillåter sannerligen andra att ha dem - så varför ska det vara så svårt att tillåta mig själv att ha dem? Att acceptera mina skrutt-dagar?

Är det för att jag har ett serviceyrke? För att jag starkt ogillar när jag inte kan leverera som jag brukar? För mig behöver det vara äkta! När jag känner mig lite såhär svajig, så blir det inte äkta, det klingar falskt. Kanske märker ingen något? Men JAG märker av det..

Jag vet att det är mina mens-hormoner som ställer till det mycket för mig, för det är samma visa mest varje gång! Antingen blir jag arg som ett bi eller så rinner tårarna för minsta lilla grej.

Men sen har jag ibland också lite svårt att fatta varför min energi fattas mig ibland. Att jag somnade sent, klev upp tidigt efter en mycket liten skopa sömn, gjorde nästan 2 mil imorse, jobba hela dagen på det, ut igen, svajiga hormoner, å så fattar jag inte varför jag inte är mitt vanliga spralliga glada jag? Kanske är det inte så värst konstigt!

Det fanns iaf några guldkorn under dagen som piggade upp mig! En kund som kom in och peppade på mig i tävlingen och sa att han hoppas att jag vinner! Fick kraft i benen bara av att höra hans ord! Att jag mötte en söt liten man på min promenad efter jobbet, jag brukar möta honom då och då och vi har börjat heja på varandra och prata lite. Han undrade var jag hade mina små hundar? =) Å sen när jag kom hem hittade jag ett mail å ett sms från en underbar vän - båda sprängfyllda av kärlek! Jag började gråta såklart!

Nu ska jag bara kvällsfika lite, borsta tänderna och krypa ner i sängen å hämta kraft genom den stärkande sömnen!

Imorgon är en ny fin dag!

Längtar efter Mozart och Jonatan så jag nästan storknar! Älskade älskade små hundarna mina!!!