Får man känna allt?

När jag har dagar när jag inte är på topp direkt, kanske ångrar vissa saker jag sagt eller gjort, eller saker jag inte sagt eller gjort. Funderar sönder saker, står och stampar på en och samma fläck - då tror jag att jag kommit absolut ingenvart med mig själv.

Egentligen vet jag att så är inte fallet. Jag har kommit en bra bit på väg!

Det här med personlig utveckling, positivt tänkande etc, jag VET att det inte går ut på att det skall vara nån slags "jakten på det perfekta jaget". Ingen är perfekt och ska inte vara det heller. Vi är människor - inte robotar! Ibland får jag för mig att det inte tillåtet att tänka minsta lilla negativa tanke. Att inte den minsta gnutta misstro eller hopplöshet får sippra in i min själ.

Men jag vet ju egentligen. Det är okej. Det får kännas så ibland. Så länge jag inte låter det ta över, slå rot och växa fram hejvilt som ogräs.

Alla är vi små ibland. Alla gör vi fel ibland. Alla behöver vi "göra fel" ibland. Men det är inte misslyckanden - det är erfarenheter. Erfarenheter som formar oss och som vi lär oss något av.

Ibland när jag tycker att inget går min väg blir jag arg och sur, vill kämpa emot, vråla och streta! Sen i efterhand ser jag oftast att planen var redan utstakad. Alla pusselbitarna föll på plats. Allt hade en mening!

Så jag kan ändå luta mig tillbaka en smula.

Ta det lite lugnare.

Känna förtröstan.

För jag vet - att det ordnar sig!

Det blir som det ska! :)