Tänker ibland tanken att det aldrig kommer att finnas någon som kan passa mig.
Som kan uppskatta all den energi jag har, som kan ta att jag inte är nån beige liten krumelur. Att jag pratar högt, skrattar högt och mycket och gestikulerar yvigt med vevande armar å ben!
Som kan acceptera att mina matvanor inte ser ut som gemene mans.
Som kan dela mitt brinnande träningsintresse.
Som gillar fart och fläkt såväl som lugn och ro.
Som kan älska mig såväl när jag är ledsen som när jag är glad.
Men sen tänker jag om.
Finns ingen sådan - då får det faktiskt vara!
Jag har det så fint och bra som jag har det! Även om jag ibland längtar efter närheten från någon.
Alternativet "nöja sig" finns inte. Helt enkelt för att det inte skulle vara värt det!
Det finna alltid de som är mycket snyggare än en själv, mycket bättre på en massa saker, Mer allmänbildade osv osv, listan kan göras lång.
Så det bästa jag kan göra är att vara mitt allra bästa jag! För det finns ingen annan som är precis som jag! :-)
Å det är jag nöjd över och gläder mig åt! =)
På bilden är jag en mycket liten Susanne. Ligger tryggt i mammas knä! :-)
4 kommentarer:
finaste vän. det finns massor med karlar som skulle passa dig som hand i handske. men kanske sitter dom också hemma i sin soffa å tänker precis likadant. eller så finns dom på ett gym nära dig ;P plötsligt händer det! kärlek <3
Måste säga sjukt bra skrivet! =)
De där tankarna har man själv haft..Framför allt delen med att det verkar vara svårt för folk att acceptera sättet man äter på och den livsstilen man har!
nu har jag läst runt lite på din blogg och jag brukar dra mig för att kommentera saker eller försöka förmedla mina synsätt till andra, för att dom oftast skiljer sig så mycket från deras att de saknar kontext och förutsättningar för dem att ta de till sig. men jag upplever att du talar ungefär samma språk som mig, och så är jag lite uttråkad också... kanske fattar du? :)
jag känner igen mig i det du skriver, de där romantiska tankarna om hur saker och ting skulle kunna vara och känslan som kopplas till dem. det är härligt att låta sig förlora sig själv i den. men det finns ju också en baksida, den där man upplever hopplöshet och tvivel inför att drömmen någonsin kommer att bli sann, och en sorts ledsamhet och orolig rädsla över den tanken. så är det i alla fall för mig. men tänk om det inte alls är konstigt att man känner tvivel och ifrågasätter att det kommer bli som man drömmer?
det jag har kommit fram till är att det som gör att drömmen känns så skön inte är för att handlingen tanken i sig är så härlig. handlingen i tanken är inte målet. så, vad är målet, vad är det egentligen som är så härligt?
bekräftelse. förstärkning av sin egen självkänsla.
låt säga att du drömmer om att träffa en kille som är på de sätten du drömmer om att han är. den drömmen handlar inte om killen, eller det ni kan ha tillsammans, om han är så som du drömmer om. det handlar om att du har bestämt dig för att "det här är rätt" vilket gör att de "rätta" sakerna får ett värde, och saker som går emot det får ett anti-värde.
vad har detta värde för syfte, vad kan det användas till?
- att förstärka din egna självkänsla. hur killen är spelar ingen roll, bara att han är på sättet du bestämt är "rätt", vilket gör att om du "får" honom, blir "du" och ditt "liv" även "bättre". men hur länge då? hur lång tid tar det innan verkligheten kommer i kapp? hur lång tid tar det innan du inbillar dig att något annat är "rätt"?
slutsatsen jag dragit utifrån mina "krav" jag ställer på andra människor och de saker jag tror mig "behöva" är att det är en illusion att jag "behöver" någonting eller att saker är bättre om de är som jag "kräver" att de ska vara.
det hela uppstår ur rädsla, rädsla som skapar behovet av att kontrollera, rädsla som får mig att vilja förstärka min egen självkänsla genom att döma saker som "rätt" och "fel" och sedan försöka "få" eller på något sätt identifiera sig med dem.
jag tror definitivt att det finns människor där ute som, om de förs samman, kan ha stort utbyte av varann. men så länge de bär på drömmar, eller krav, eller behöver något från den andra personen, kommer relationen aldrig kunna komma till sin fulla rätt och sann tillit och behållning av varandra aldrig uppstå.
ett sunt partnerskap uppnås inte genom att två människor accepterar vår kulturs regler för ett förhållande och kallar varann pojk och flickvän. det uppstår ur genuint utbyte och tillit och passion mellan varann, eller vad som nu uppstår?
min uppfattning är att lösningen är att våga släppa taget om att kontrollera, sluta stoppa saker i fack, och våga låta livet hända. se sin rädsla för vad den är och gå rakt igenom den till andra sidan... flummigt, poetiskt bullshit? jag vet inte, det funkar? :)
jag vet inte om det här når fram till dig. jag tycker absolut inte att du ska ta mig på orden. jag påstår inte att något av det här är sant. det är bara min tolkning av hur saker fungerar och kan fungera. utforska själv, i mån av intresse :)
det var roligt att prata av sig hur som helst. det är ett intressant ämne!
/kristoffer
Hej Kristoffer! Å tack för dina tankar och att du delar med dig av dem! =) Jag tappade bort mig i texten några gånger så jag fick läsa den om och om igen!
Det där med att våga låta livet hända och att släppa på kontrollen, är något som mina funderingar går mycket kring nu!
Jag tror att olika personer och annat kan vara "rätt" i olika perioder i livet. Jag känner mig inte så konstant, ibland är jag inte ens samma människa som jag var för någon månad sedan!
Ibland känns det som att människor vill träffa en partner eller hur man säger - för att "bli lycklig". Jag har själv trott det många gånger och sen fallit platt när min önskan tog slut eller jag plötsligt ville ifrån det jag från början så hett önskade.
Jag tror på att inte över-tänka så mycket. Men ändå tänker jag så att det brinner i hjärnan ibland känns det som. Ja har alltid funderat å funderat, ända sen jag var en liten jag.
Jag har nog numera snarare hamnat i ett tillstånd där jag känner rädsla för att släppa in någon i mitt liv, i det avseendet vi nu talar om. Det är väl samma där, våga släppa kontrollen och låta livet hända?
Jag känner mig spretig idag, tankarna fladdrar och det känns som att jag mest ordbajsade nu! Nåväl, det var väl dessa tankar som skulle ut just nu!
Önskar dig en fin kväll! Roligt att du tittade hit! =) //Susanne
Skicka en kommentar