Jag kan på något sätt numera förstå varför jag mådde så dåligt under alla mina skolår.
Ja, vi har alla ansvar över våra egna liv.
Men det är för det inte så enkelt alla gånger att växa upp, formas, försöka finna ut - vem är jag? Hänga med i alla svängar av händelser, hormoner, kropp och själ som växer och förändras.
Alla dessa år är som ett svart hål i mitt minne.
Vi är uppväxta med det, att vi ska vara så jävla duktiga hela tiden.
Att vi ges uppskattning för våra prestationer och då får bekräftelse.
Är det sen så jävla konstigt att vi blir bekräftelsetörstande varelser som ständigt presterar för att få denna bekräftelse?
Det är ju det vi har lärt oss - att det bara är vad vi gör, vad vi presterar - som räknas!
Jag var bara en siffra i ett system.
Någon som fick en bedömning genom några siffror på ett papper. Vad säger dessa siffror om MIG egentligen? INGENTING!
Alla skulle vi pressas in i samma form - som om vi var en och samma människa, det funkar inte så. Människan är så mångfacetterad och det är individualiteten, mångfalden, att vi alla är unika - som är så fantastiskt!
Det var aldrig någon som såg MIG, den jag var, den jag är.
Jag skrumpnade ihop och stängde min mun. Teg mig igenom de där åren. Jag tror att det var den där eviga kampen som gjorde att jag ständigt var sjuk de där åren.
Jag är så tacksam och glad över att något som varit stängt - har öppnat sig i mig!
Det är så befriande att kunna ANDAS - på riktigt!
Att våga VARA. Vara mig själv.
Oavsett vad andra tycker och tänker om mig - förändrar det inte vem jag är! :-)
Jag har slutit fred med dessa år!
Jag har kramat om mitt älskade inre lilla barn!
Förlåtelse, frid och harmoni.
Kärlek!
1 kommentar:
Hel rätt att göra, annars kan man nog aldrig gå vidare och må bra i den man är.
Det är som jag brukar tänka, denna konstiga underliga trettioårskris som så många får och tidigare och tidigare dessutom. När vi var barn satte vi upp levnadsmål; "när jag blir stor ska jag...". Vi tyckte som barn att 25 var överåldrigt och då när man är gammal så skulle man ju ha barn och jobb och allt det där. För så var det för våra föräldrar, så var det i alla tv-program, så var det i alla böcker. För så var det då, man var vuxen som 25åring på våra föräldrars tid.
Sen växte vi upp i informationssamhället med alla valmöjligheter, alla vägar att gå och upptäcker att 25 minsann inte alls är gammalt. Man är fortfarande till hälften barn. Och sen när vi når 30 och kanske inte alls eller kanske bara alldeles nyss kommit fram till vad vi vill bli, så får vi panik. För att vi inte uppnått nånting, för att vi inte uppnått det där som vi satte som mål när vi var barn och helt omedvetna. Jag hoppas de som är fem år och mer yngre än oss sluppit denna prestationsångest - jag är så glad att jag "made peace" med allt mitt innan jag fick nån kris och kunde se på det rätt nyktert.
Och oavsett vad folk tycker om dig - jag tycker om dig massor! <3
Skicka en kommentar