Jag ringde och sjukanmälde mig nu på morgonen. Hela natten har varit en enda lång kamp för att orka med trots att jag mått som en påse skit. Knaprat värktabletter konstant, på med leendet, hänga med i stressen och i full fart jobba på och ignorera en trött och värkande kropp.
Imorse bestämde jag mig, det enda jag tänkte på var hur sjutton jag ska hinna vila upp mig och orka nästa natt? Och så oroar jag mig att de inte ska få tag i någon ersättare och att mina kollegor ska få det körigt. Fast varför ska JAG vara lösningen på problemet? Är man sjuk så är man! Man har bara en kropp och den ska man ta han om och vara rädd om! Vändningen var när jag fick ett sms av min älskade mamma imorse, då bestämde jag mig!
Så nu blir jag hemma tills jag är frisk nog att verkligen orka jobba! Stress är bland det mest urlakande som finns för kroppen (OCH knoppen)! speciellt när man är trött och sjuk. Nu ska jag kurera mig järnet och vila och sova!
Det är egentligen lite synd om min lilla kropp! Inte många fina ord har den fått mottaga av mig, mest förakt och fula ord och tankar! Ändå har den snällt ställt upp och kämpat på så gott den kunnat alltid! Det är på tiden att jag ger den lite cred, vårdar den och älskar den! Jag lär mig med åren, sakta men säkert! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar